OBEROENDE. “Kan vi utifrån egna principer lära oss något av denna bok? Kanske – ja! Och i så fall handlar det om att göra sig oberoende av makten tänker jag,” skriver Lis Lovén som läst en nyöversättning av “En dag i Ivan Denisovitjs liv” av Aleksandr Solzjenitsyn.
En dag i Ivan Denisovitjs liv av
Aleksandr Solzjenitsyn
Nyöversättning och efterord av Bengt Samuelson
Bakhåll
Alexandr Solzjenitsyn tillbringade några år i fångläger i det som var Sovjetunionen. Han förde anteckningar om det dagliga livet, det som senare skulle vara en grund till boken som nu kommit i nyöversättning – ”En dag i Ivan Denisovitjs liv.” Solzjenitsyn fick nobelpriset i litteratur 1970 och många tycker nog att priset är välförtjänt. Vad jag kan bedöma är översättningen ett gediget hantverk, utfört av Bengt Samuelson på bokförlaget Bakhåll.
Jag tänker mig att vi människor bär med oss maktstrukturer som kan vara vilande men som under extrem press och under svåra yttre omständigheter prövas till det yttersta.
Livet i Solzjenitsyns fångläger är så extremt, så nära inpå det mest biologiska man kan tänka sig. Maten är knapp. Arbetet hårt och minutiöst inrutat.
Grupptrycket gör att alla män måste bli som en enda kropp där man följer varandras öden, misslyckanden och göranden och låtanden.
Arbetet är organiserat efter – som det tycks – godtyckliga principer och ingen får smita ifrån sina uppgifter. Hierarkin kryper in på bara kroppen och ingen kommer undan. Just detta att man är beroende av varandra in i minsta detalj gör att det sällan finns utrymme för personlig frihet. Och tjallare gillar man inte. Normerna ska följas till sista punkt. Horribelt!
Maktstrukturen lägger sig tätt inpå bara kroppen och jag kan se något ironiskt i denna vistelse i kyla och svält. För vilket budskap har boken att komma med?
Det är som om lägret kan ses utifrån en materiell aspekt där ideal om något högre slipats ner till korn och skrot. Livet handlar om att överleva, att registrera allt som kan förändra, ja kanske ge orsak till förbättra livet utifrån de resurser som man kommer över eller råkar hitta. Kan man göra en dyrbar sked av lite plåt? Kan man tillverka en kniv? Hur förhåller man sig till varandra när alla delar ett och samma villkor, och om någon går utanför normen drabbas alla.
Alltså är reglerna man måste följa så inrutade och sylvassa. Att leva i det mest basalt biologiskt närliggande betyder tydligen att sinnen måste skärpas så att man inte åker dit. Och är det staten som bestämmer solens gång på himlavalvet? Hur kan nu denna makt nå in i lägret och förpesta tillvaron? Maktstruktur överallt…
En simmig skål soppa är en stunds ro. En natts sömn är den tid på dygnet då man åtminstone får vara ifred. Och taggtråden runt lägret hindrar all flykt. Jag tänker mig nog att den mest pragmatiske har lättast för att överleva under dessa omständigheter.
Boken gav åtminstone mig en inblick i hur detta liv ter sig och jag tror nog den är viktig och att den kan ge synpunkter på vad makt är. Hur fungerar vi som människor om vi ställs under omänskliga förhållanden? Bär vi alla på dessa strukturer och har vi egentligen något val?
Men alla mänskliga erfarenheter måste bli till kultur, måste ges en röst. Denna bok är en del av ett Sovjet, ett Ryssland, däri ligger dess lärdom. Förr i tiden sa man ungefär så här: ”Det är långt till gud, men avlägset till tsaren!” Och ändå är det i lägret makten kommer nära inpå… Den omger oss nog både i demokrati och diktatur. Men kan den i en demokrati plötsligt förvandlas och bli ett redskap för eliten? Och om vi likväl har ett mått av frihet och val – kan vi utifrån egna principer lära oss något av denna bok? Kanske – ja! Och i så fall handlar det om att göra sig oberoende av makten tänker jag.
info@opulens.se
