FEMTE REPUBLIKEN. “I denna politiska brytpunkt – där det nyliberala paradigmet efter otaliga finanskriser tycks gå mot en alltmer auktoritär variant – blir Godins bok en välbehövlig sammanfattande milstolpe”, skriver Lisa Gummesson som läst Romaric Godins “Klasskriget i Frankrike”, vilken nu kommit ut på svenska.
Klasskriget i Frankrike av Romaric Godin
Daidalos förlag
Översättning: Johan Wollin
Det är intet nytt att både socialdemokrater och högerpartier världen över driver ett mer eller mindre nyliberalt program. Enligt den franska journalisten Romaric Godin utmärker sig emellertid Frankrike vid jämförelse med andra länder. De nyliberala reformerna har nämligen gång på gång fått gett vika på grund av ett återkommande motstånd – både från folkets sida och inifrån de politiska lägren – och därmed utmynnat i ett slags kompromiss, en hybridmodell. I boken “Klasskriget i Frankrike” hävdar författaren att vi nu ser slutet på den här modellen. Enligt Godin är Emmanuel Macron den politiker som till sist bestämt sig för att utan kompromisser genomföra hela det nyliberala program som han under ett decennium själv varit med om att utforma.
I och med Emmanuel Macrons tillträde som president hävdar Godin dessutom att en länge sjudande klasskonflikt lett till ett regelrätt klasskrig, som huvudsakligen beror på att centerpolitikens radikalisering och dagens ”macronism” påminner fransmännen alltför mycket om 1800-talets klassamhälle. Detta klassamhälle studerade Karl Marx ingående i sin “Klasstriderna i Frankrike 1848-1850” – en bok som Godin anspelar på i sin egen titel. Hur närvarande detta historiska arv faktiskt är i det franska kollektiva medvetandet är såklart svårt att veta. Att bourgeoisien skulle varit brutalare och gett större avtryck i Frankrike än i andra länder är likväl en av bokens intressantare idéer.
För att förstå det franska klasskriget med Gula västarna i spetsen har Godin även gjort en utförlig redogörelse för vad nyliberalismen faktiskt står för. Nyliberalismen är inte en ultraliberalism där marknaden lämnas helt åt sitt eget öde, men snarast en statligt reglerad liberalism där staten och diverse fristående institutioner tjänar marknaden och kapitalet, menar Godin. Nyliberalismen förhärligar entreprenörskapet och ser till att utbildning och ekonomiska förutsättningar finns för att varje individ ska kunna anpassa sig till marknadslogiken (workfare-principen). Jämlikheten ligger i att alla ska få samma möjlighet att ställa sig till förfogande på marknaden och inte i en rättvis fördelningspolitik. En stark stat i denna bemärkelse är såklart allt annat än en socialstat, men trots det är det tack vare statens framhävda roll som nyliberalismen ofta lyckas värva väljare från vänstern, menar Godin.
Många taktikröstar mot något snarare än för något
Argumentet om denna enkla förväxling mellan nyliberalism och socialliberalism räcker dock inte för att förstå varför en nyliberal elit om och om igen hamnar vid makten samtidigt som motståndet mot den i slutänden är så hårt. Godin går vidare i sin förklaring av detta genom att belysa den femte republikens valsystem som består av två valomgångar där ett parti måste vinna enhälligt i den andra för att komma till makten. Detta gör att många taktikröstar mot något snarare än för något, vilket i sin tur leder till att makten helt enkelt blir en väldigt dålig representation av den folkliga opinionen.
Det är ingen hemlighet att denna grundstruktur i den femte republiken spelade till Macrons enorma fördel i valet 2017. Han hade visserligen värvat en liten och trogen väljarkrets, men många i Frankrike röstade trots allt på honom för att han ansågs vara det starkaste alternativet mot Le Pen. Att Macrons valseger bygger på detta snarare än på ideologisk övertygelse hos folket bryr han sig föga om, menar Godin. Det faktum att makten i den femte republiken dessutom är ovanligt centrerad kring presidenten och att denne även är immun under hela sin mandatperiod (ett talande exempel är Nicolas Sarkozy som nyligen dömdes till fängelse för mutbrott han begått under sin tid som president) hjälper även det i Macrons hårda agenda.
Skillnaden i tidigare nyliberala offensiver är förstås också att Macron brutit sig loss från höger- vänsterskala och genom sin ”extrem-mitt” går fram som en ångvält och röjer undan alla andra politiska alternativ. Tiden är inne för att Frankrike äntligen ska hinna ikapp världsordningen menar Macron och genom ett slags förnuftsvurm där nyliberalismen definieras som ”sanningen” snarare än en ideologi lyckas presidenten misskreditera alla andra politiska åsikter som verklighetsfrånvända. Denna macronistiska retorik återkommer Godin till gång på gång i sin bok – till den grad att det blir nästintill tjatigt. Men kanske väljer författaren att repetera detta just eftersom det faktiskt är här kärnan till det som Godin kallar en auktoritär demokrati ligger? Att det är denna idébaserade grund som skiljer Macron från exempelvis Sarkozy som även han förde ett nyliberalt program med auktoritära och repressiva tendenser? Genom att hävda att nyliberalismen står för sanningen blir repressionen befogad, lika ”rationell” som den ”verklighet” presidenten säger sig representera.
Godin visar på hur det verbala våldet mot meningsmotståndare liksom polisvåldet mot demonstranter således nått en nivå vi inte sett på fler decennier. Under Gula västarna-protesterna övervägde man till och med att inkalla armén, något som skulle ha utgjort ett tydligt brott mot efterkrigstiden ordningsbevarande metoder. Kritiken mot medier som inte stryker presidenten medhårs har hårdnat och Godin tar upp tydliga exempel på det: det misslyckade försöket till husrannsakan på Godins egen tidningsredaktion den 4 april 2019, den 48 timmar långa arresteringen av journalisten Gaspard Glantz den 20 april 2019 eller säkerhetstjänstens inkallande av Le Monde-journalisten Ariane Chemin efter hennes artiklar om Benalla-affären. Auktoritarismen är även av institutionell karaktär påpekar Godin, där ett exempel är möjligheten att driva igenom lagar genom förordningar istället för omröstning, vilket man inte dragit sig från att göra de senaste åren.
Godin påminner läsaren om att redan i juli 2017 påbörjades symbolladdade ingrepp i lagstiftningen: en schablonminskning av bostadsbidraget och en sänkning av de sociala avgifterna som i sin tur frigjorde kapital för att avskaffa förmögenhetsskatten på lös egendom och införa en plattskatt på 30 procent på kapitalinkomster. Konsumtionsskatter på tobak och bränsle höjdes och löneindex i den offentliga sektorn frystes. Man började snabbt skissa på förordningar som skulle fullfölja de ändringar i arbetslagen som Macron under sin tid som Francois Hollandes ekonomiminister redan påbörjat (Macron-lagen 2015, El Khomri- lagen 2016). Kort sagt, de mest utsatta klasserna fick snabbt betala skattesänkningarna för de rikaste. På det följde reformer av de sociala boendena, universitetsreformer som såg till att anpassa utbildningarna efter arbetsgivarens behov, den avreglerande PACTE-lagen som lett till bland annat privatiseringar av Paris flygplatser, och så vidare. En nyliberal offensiv som hela tiden motiverats med hänvisning till ”sanningen” där alla som säger emot definieras som världsfrånvända idioter.
Godin slår hål på myten om Macron som det fria samhällets räddare.
Godin går aldrig så långt som att prata om att Macrons sätt att driva politik skulle vara antidemokratiskt eller rentav fascistiskt som en del andra franska skribenter gett uttryck för. Det gör han rätt i, helt enkelt för att det inte är sant. Dessutom har Macron en annan framtoning internationellt än den auktoritära och skoningslösa ledare som han uppfattas som av många hemma i Frankrike och ett av Macrons mål har definitivt varit att tydligare sätta Frankrike på den globala kartan genom ett slags modern och progressiv nationalism. Av den anledningen skulle en bok som framställer Macron som fascist förmodligen inte gå hem utomlands. Och att Godin en gång för alla slår hål på myten om Macron som det fria samhällets räddare räcker mycket väl. Det hör snarast till bokens stora behållning att Godin inte slänger sig med överdrivna begrepp, inte bedriver en regelrätt ideologisk kamp.
Men att det finns anledning att oroa sig sticker inte Godin trots allt inte under stol med. I sitt slutord refererar han till ekonomen Dani Rodrik som menar att den liberala demokratin hotas från två håll: dels av de ”illiberala demokratierna” och dels av de ”auktoritära liberalismerna” som båda i slutänden resulterar i ett auktoritärt styre. Som läsare är det enkelt att dra slutsatsen att de här två auktoritära alternativen förmodligen blir de enda fransmännen kommer att få välja på i valet 2022 (Macron mot Le Pen), även om den splittrade vänstern såklart kan komma att samla sig och att Le Pens systerdotter Marion Maréchal inte är att ringakta.
I denna politiska brytpunkt – där det nyliberala paradigmet efter otaliga finanskriser tycks gå mot en alltmer auktoritär variant – blir Godins bok en välbehövlig sammanfattande milstolpe. Han ger en djupgående beskrivning av hur Emmanuel Macron blev den definitiva inkarnationen av de nyliberala idéströmningar som haft ovanligt svårt att få fäste i ett land där det historiska arvet verkar ligga alltför nära till hands i människors medvetande och där politiken alltid präglats av socialt motstånd. För även om Godin nuddar vid hur ett alternativ till det nyliberala paradigmet skulle komma att utformas, genom att nämna vikten av politiker som Alexandria Ocasio-Cortez, forskare som Joseph Stiglitz och klassiska tänkare som Karl Polanyi, ska hans bok snarast ses som en viktig påminnelse om var i det politiska landskapet Frankrike faktiskt befinner sig just nu och vad som ligger till grund för att klasskriget bröt ut, snarare än som en lösning på problemen. Tack vare Johan Wollins habila översättning blir “Klasskriget i Frankrike” en matnyttig historisk ekonomisk exposé – för alla som intresserar sig för Frankrike i synnerhet och politisk ideologi allmänhet.
info@opulens.se
