ROMAN. ”Ibland känns det faktiskt som om en AI matats med tidigare litterära skildringar av ‘skeva flickskap’ och instruerats att skriva en bok utifrån det,” skriver Anna Remmets, som är måttligt imponerad av danska författaren Cecilie Linds roman ”Flickdjur”.
Flickdjur av Cecilie Lind
Översättning: Jonas Rasmussen
Ellerströms
Säg ordet ”flicka” och en mängd associationer kan väckas. Traditionellt förknippas flickan med gullighet, oskuld och utsatthet. Ofta objektifieras hon. Genusforskning har dock pekat på den subversiva potential som i flickans position i gränslandet mellan barn och kvinna, inte minst såsom detta skildras i litteratur skriven av kvinnor.
Om just detta gränsland handlar den danska författaren Cecilie Linds roman Flickdjur vars andra led, ”djur”, ytterligare understryker motivet flickan som gränsvarelse. Boken följer följdriktigt huvudpersonen Sara från tidiga till sena tonåren. Relationen till bästa vännen Rosa pendlar mellan intimitet och tävling om vem som är snyggast och smalast. Relationen till mamman är ännu sårigare och pappan dör. Sara hamnar i sexuella relationer (om det nu kan kallas så när den ena parten är vuxen och den andra ett barn) med först en präst och sedan med Rosas pappa.
Linds bakgrund som poet märks. Språket befinner sig nära poesin och berättelsen är mättad med symbolik. Som ”Mina bröst kastar skuggor på väggen. Pappas ögon vilar några sekunder på skuggan/…/”. Lägg därtill scenen som beskriver hur flickorna målar munnarna med mörkrött läppstift för att i nästa sekund tjuta entusiastiskt som små barn över några söta kattungar.
Ibland känns det faktiskt som om en AI matats med tidigare litterära skildringar av ”skeva flickskap” och instruerats att skriva en bok utifrån det. Flickdjur kryssar nämligen i alla rutor: anorexin, den snuskiga prästen, den lika snuskiga familjefadern, bästiskonkurrensen och den avståndstagande och neurotiska modern (som eventuellt i vanlig ordning bär skuld till det hela).
Inte sällan är det övertydligt:
”Jag kom från hennes klibbiga mörker. Mammas. Kanske var det därför som hon genast älskade och föraktade mig så kolossalt att hon måste ge mig sår.” Eller: ”Jag kan bara känna begär om jag vet att jag är begärd.”
Men till romanens försvar ska sägas att det finns en tydlig medvetenhet om det egna användandet av dessa motiv. En referens finns till exempel inplanterad i att prästen som utnyttjar Sara sexuellt vill se filmen The Virgin Suicides, en film full av mörk lolitaestetik, med henne.
Dessutom är berättarperspektivet klart otillförlitligt: kanske är klyschorna ett sätt för Sara att rama in och begripliggöra sitt eget liv, med bilder som de från The Virgin Suicides på olyckliga, självdestruktiva men sexiga unga kvinnor?
Oavsett detta finns det även passager som fungerar riktigt bra. Som skildringen av hur Sara och Rosa sitter med sina frallor i en tyst men envis tävlan om vem som kan äta minst av den utan att det märks. ”Konsten var att smula så mycket att hälften av frallan låg kvar på tallriken.” På ställen som detta når Flickdjur bortom de stiliserade och lite slitna bilderna och öppnar upp för en rå och krass smärta.
anna.remmets@opulens.se
