ASYLPROBLEMATIK. “Han skriver fram sin egen flyktingberättelse som både berör och övertygar ─ det här är en bok som framstår som både sympatisk, relevant och insiktsfull. Hej syster borde köpas in som klassrumsuppsättningar till både grundskola och gymnasium”, skriver Cecilia Persson.
Hej syster av Navid Modiri
Forum (2017)
Jag brukar ytterst sällan eller i princip aldrig använda pronomen ”jag” när jag skriver litteraturkritik men nu när ”jag” har fått i uppdrag att recensera Navid Modiris bok Hej syster så får det bli så. Vem är då ”jag”? Etnisk svensk, engagerad i asyl – och mänskliga rättighetsfrågor i över trettio år; forskarbakgrund med avhandlingsämne: koncentrationslägeröverlevande kvinnors liv i Sverige, alltså ─ de hundratusentals flyktingar, som kom till Sverige våren och sommaren 1945 från andra världskrigets fasor och hade överlevt Förintelsen.
”Jag” har arbetat på HVB-boenden med ensamkommande flyktingbarn samt med behandling av traumatiserade flyktingar i olika åldrar eftersom jag har terapiutbildning i posttraumatisk stress (PTSD). ”Jag” är nog att anse som både den ”bästa” och ”värsta” kritiker som Navid Modiri kunde ha fått på hans angelägna och tidstypiska bok Hej syster. Den ”bästa” för att jag hejar på honom och alla andra flyktingar och tycker att en bok som Hej syster verkligen behövs men också den ”värsta” för att jag inte är en lättförförd läsare.
Upptakten för boken var ett facebookinlägg, där han välkomnade en flyktingsyster i januari 2016, som gillades av 51 000 personer, och jag antar att detta rent krasst ─ gav förlaget en hint om ”försäljningspotentialen”. ”Jag” som då inte är så lättförförd, skulle nog snarare säga att ”facebookaktivismen” är en stor anledning till att vi befinner oss i en av de största utmaningarna någonsin för den svenska asylrörelsen. Lite cyniskt formulerat: tryck på gilla och så har man gjort sitt för utsatta flyktingar. När Navid Modiri skriver så här på sidan 17 så blir jag provocerad: ”Människor med de gula västarna är typiska svenskar. De lägger tusentals timmar varje år på att frivilligt hjälpa till i olika sammanhang. De bryr sig om fattiga, de bryr sig om miljön, de bryr sig om orättvisor och visar det tydligt. Jag är stolt över att vara svensk”.
”Jag”, skulle lika gärna från mitt ”svenska asylaktivisterfarna perspektiv”, kunna säga att det är ”typiskt” svenskt att förneka att apatiska barn är sjuka, att det tog några veckor så hade ”de typiska” svenskarnas engagemang för flyktingar mattats av och kvar stod de som hade ett helgjutet asylengagemang. De som fortfarande är lika engagerade är inga ”typiska svenskar”, de är ganska ovanliga svenskar.
Detta innebär inte alls att Hej syster är en dålig bok men att den appelerar radikalt olika till varierande läsare, beroende av förförståelsen och kunskaper om den komplexa asylproblematiken. Navid Modiri skriver på en energisk, passionerad, pulserande och närvarande prosa och formen att skriva boken som ett brev till en kvinnlig flykting: Hej syster är ett starkt och fungerande grepp.
Han skriver fram sin egen flyktingberättelse som både berör och övertygar ─ och när ”jag” kommer förbi mig själv, i läsningen så är det här en bok som framstår som både sympatisk, relevant och insiktsfull. Hej syster borde köpas in som klassrumsuppsättningar till både grundskola och gymnasium. Boken skulle fungera alldeles ypperligt som en pedagogisk bok att diskutera flykting- och invandringsfrågor utifrån men även skiftande människosyner, politiska uppfattningar ─ och givetvis ─ hur fundamentalt svensk asylpolitik förändrades under 2016. Hej syster är ett slags självbiografiskt tidsdokument över en svunnen tid i svensk asylpolitik. Det ska betonas att när Navid Modiri och hans familj sökte asyl så blev i regel asylansökningarna beviljade och idag är det motsatsen.
Hej syster är en bok som är mycket viktig och läsvärd men behöver även problematiseras och kompletteras med fler flyktingkunskaper och asylaspekter. Navid Modiri är en flitigt anlitad föreläsare och givetvis experten på sitt eget liv och flyktinghistoria. Han skriver från ett inifrånperspektiv, och skall självfallet respekteras och läsas som ett vittne i svensk flyktinghistoria.
Hans vittnesberättelse behövs sannerligen i en flyktingfientlig tid och förhoppningsvis bidra till en ökad acceptans och förståelse för vad det innebär att vara flykting både i ett historiskt och nutida perspektiv. ”Jag” är förvissad om att Navid Modiri gör sitt yttersta för att minska fördomar och sprida kunskaper. Hans vrede, sorg och besvikelse, känns uppriktig, och hans engagemang och solidaritet likaså. Han är den rotlöse flyktingen som, via flyktingarna som kom under 2015 och sedan stängdes ute från och med januari 2016, konfronterades med sin egen bakgrund och skrev en bok om denna inre resa. Hej syster ska läsas som en självbiografisk bok och vittnesberättelse, och gör man det reservationslöst, så är det en bok som borde tilltala många läsare. Hej Navid!
cecilia.persson@opulens.se
