LYRIKEN. Varför skriva poesi? Lena Köster försöker att förklara meningen med att ägna sig åt lyrikskrivande. Och hon formulerar ett starkt försvar för poesin.
”Men vad tjänar det till? Vad är meningen med poesi? Man kan väl skriva hur det är, helt enkelt. Så att alla förstår.”
Jag fick frågan, kommentaren, vid en poesiuppläsning. Personen tyckte att poesi, särskilt nutida, mest var obegriplig och onödig. Fantasi till ingen nytta?
Jag blev lite ställd först. Snabba tankar om nyttofilosofi och poesi som antagonister rörde till det i huvudet. Men jag hade ingen betänketid, utan svarade spontant att poesi för mig går hand i hand med musik och bildkonst och att konst i vid bemärkelse är ett personligt sätt att förhålla sig till livet och ett sätt att kommunicera utanför manualernas handfasta språkvärld. Att dessutom all fantasi bygger på små delar av verklighet och fakta.
Fast frågan har hängt kvar och lett till reflektioner kring mitt skrivande genom livet, från tonåringens dikter, via drygt 44 års journalistik, till dussinet prosa- och poesiböcker.
Vad tjänar det till, det jag sysslat med så gott som hela livet, och särskilt då detta ” onödiga” diktskrivande som känns så nödvändigt?
* När jag skriver och läser poesi, får jag en glimt av världen och varat som är vidare än vyn över min egen trädgård.
** Att skriva poesi är också ett sätt att tömma ut lite av virrvarret i hjärnan och ge det en struktur. Att komma underfund med vad och hur jag tänker.
*** Poesi är förstås också en (eller snarare många sådana) språklig, stilistisk struktur för ett budskap, en berättelse eller vad det nu är man har på hjärtat.
”Varför skriver du på olika sätt?”, frågade en annan åhörare vid ett annat tillfälle och syftade på att jag har skrivit rimmade dagsverser, längre berättande dikter, haikuer och korta dikter utan meter eller annan fastslagen form.
Ämnet, syftet och lusten styr, svarade jag.
Den fasta formen ger märkligt nog stor frihet och inspiration. Kanske just för att dikten inte kan flyta ut hur som helst. Innanför sonettens, blankversens, haikuns ramar är det en utmaning att uttrycka sig på samma gång fritt, nutida och traditionellt. I den fria formen flödar man, disciplinerar man sig, utmanar man sig, allt efter personlighet. Kanske skapar man egna gränser. Eller så gör man uppror mot allt inklusive upproret.
Tes, antites, syntes – och sen då?
Hur man än arbetar med sin poesi, gäller det att åtminstone lämna de mest sönderkörda autostradorna. Hellre en nybanad farofylld stig genom snårskogen än ännu en fil på motorvägen!
Lättare sagt än gjort. Å andra sidan är det inte säkert att nyskapandet har ett värde i sig, eller alltid är adekvat.
När jag och målaren Staffan Sandler gjorde en bok om Svartlöga skärgård tillsammans – hans måleri och min poesi – hade vi ett gemensamt syfte: att bekänna vår skärgårdskärlek, att på var sitt sätt berätta om det vi upplever.
Vi tittade på samma himlar och vågor, gick på samma klippor och ängar, han som hemmansägare på ön, jag som besökare. Vi målade och skrev. Sedan gick vi genom vad vi gjort och ”byggde” samman en bok. En del målningar och en del dikter platsade inte innanför bokens pärmar, men fick vara med vid konstutställningarna. Där fick även dikterna plats på galleriernas väggar.
Vi var inte så värst avantgardistiska i det här sammanhanget. Det var inte uppdraget vi gett oss. Förnyelsen i naturen själv räcker långt.
Ändå måste hela tiden fantasin vara med som en färg på paletten, ett mångfärgat filter för tankarna och orden.
Nyspråket kommer smygande
mildgrönt i gråfnaset
lilastråk i björkslyn
gulsprickor i brunskrymslen
0000000
Konst/konstnärsskap, musik/komposition och astronomi/astrofysik skriver jag gärna om. Naturens villkor som styr oss, villkor vi människor själva skapar i vårt arbete, vår kamp, våra relationer.
Och kärleken – den är svårast att skriva om. En lärdom: att skriva runt omkring den, lite torrt och strävt. Och att utelämna. Lämna plats för läsaren i dikten.
I ögonvrån Ikaros som singlar
ner över havet, inte alls långt bort.
Multen tång och salt som svider där
du kysste mina läppar såriga.
I armbågsvecket solen, sololjan,
kyssen, blodet. Salt.
Det är väl så det är. Man kan ha ett manér eller låta bli. Man kan muta in ett språkligt område eller låta bli. Man kan vara faktabaserad, verklighetsbunden eller vilt fantiserande.
Man kan skriva dikter eller låta bl…nä. Inte låta bli. Inte jag i alla fall.
Fast jag fortfarande inte riktigt kan svara på vad det ”tjänar till”.
info@opulens.se
