ROMAN. I Agnes Lidbecks roman skildras en manlig psykoterapeut som tar emot människor som gått vilse i sina liv, men själv är djupare vilsegången än många av sina klienter. “Han kapitulerar inför sakernas tillstånd och förblir en skugga av sitt verkliga jag. Det är en mycket skrämmande roman på det sättet,” skriver Erik Löfvendahl.
Gå förlorad av Agnes Lidbeck
Norstedts förlag
Vi stiger in i en kvinnovärld i Agnes Lidbecks senaste roman Gå förlorad, men huvudpersonen är en man. Psykoterapeuten Anders. Det påstås att han lever nära sina känslor i motsats till sin fru Kristina som är mer rationell; på grund av en chefsposition är Kristina mer frånvarande än Anders i hemmet. Man kan tala om ombytta roller. Det handlar om hennes mer kontrollerade, i det närmaste manliga karaktär, medan han berömmer sig om att vara känslig, på ett traditionellt kvinnligt sätt, något som han menar är bra för en terapeut.
De har tillsammans dottern Anna, som under loppet av berättelsen kommer att bli vuxen. Familjen umgås med ett annat par, med en dotter i Annas ålder som också är Annas kompis.
Anders har valt samma yrke som modern Gunnel och de delar på en mottagning i huset där modern bor.
En bit in i romanen tänker Anders: ”Jag har inget djup, och inget förträngt innehåll. Inga dolda faror lurar i mig”. För den som vid det laget lärt känna denne koleriske man som plötsligt kan bli tvärarg och örfila upp sin dotter, är dessa ord obehagliga.
Det verkar som om Anders — hur bra terapeut han än är (det antyds att han är en skicklig sådan) — är ovetande om sitt eget inre och de känslor som ibland tar överhanden. På läsaren ger han intryck av att vilja vara kontrollerad som Kristina, men egentligen bara vara förmögen att vara kontrollerande. Dotterns ridintresse — med de risker det innebär att rida — får honom att bli närmast religiös i sina besvärjelser. Han vädjar till Gud om att dottern inte ska bli avkastad, på det att han lovar att vara si eller så. Annas mor tar det hela mer med en klackspark.
Anders är frustrerad i sitt äktenskap, något som han verkar totalt omedveten om, trots att han säger sig älska både Kristina och Anna. I familjen de umgås med finns en Maria som blir Anders älskarinna. Deras otrohetsaffär inleds i samband med att Maria håller på att skiljas från sin man. Maria är äldre än Anders och han verkar snarast se henne som en modersfigur. Sexet mellan dem är mindre explicit än det mellan Kristina och Anders. Det är svårt att förstå varför han på ett sätt går över ån efter vatten. Han och Kristina verkar nämligen ha det bra i sängen.
Agnes Lidbeck äger en förmåga att ladda vardagssituationer och gestalter med sitt språk. Egentligen – och det här är inte menat som negativ kritik — kommer man inte huvudpersonerna särskilt nära, om man undantar Anders. De flesta känns delvis bortvända och lite gåtfulla. Men då får man inte glömma att de skildras ur Anders perspektiv och att han bär på känslor och fantasier som utgör ett underliggande hot i romanen. De plötsliga örfilarna (dottern är den som oftast drabbas) tycks komma från ingenstans.
Jag tolkar romanen som ett enda långt men misslyckat utbrytningsförsök från Anders sida. Därav titeln Gå förlorad. Han kanske i första hand skulle behöva göra upp med sin mamma, i vars fotspår han har gått. Någonstans i romanen fantiserar han om att döda henne på ett sådant sätt att det ser ut som en olycka. Det är en djupt ironisk bild av en människa som säger sig vara känslig — och ser denna känslighet som en fördel i sitt yrke — men som egentligen är fullständigt omedveten om sina egna känslor.
Det är som om Anders till slut finner sig i att ingenting blir som han önskar. Han kapitulerar inför sakernas tillstånd och förblir en skugga av sitt verkliga jag. Det är en mycket skrämmande roman på det sättet. På mottagningen tar han emot människor som gått vilse i sina liv, men själv är han djupare vilsegången än många av sina klienter.
info@opulens.se
