OUMBÄRLIG. “En skildring och samtidigt en kritik av denna väg mot förblindning, brist på insikter och reella kunskaper och ett moraliskt sönderfall rör sig som en underström genom hela det mäktiga verket Monstret“, skriver Crister Enander i den sista delen om Terézia Moras roman.
Vår värdighet. Vår resning och stolthet över vad som i den levande kulturen var vår arvedel, inte minst då humanismen och toleransen, allt detta som tynar bort i en allt mer och mer ytfixerad kultur där allt ska vara möjligt att mäta i ekonomiska termer. En skildring och samtidigt en kritik av denna väg mot förblindning, brist på insikter och reella kunskaper och ett moraliskt sönderfall rör sig som en underström genom hela det mäktiga verket Monstret.
Dagboken, dessa ofta ordningsamt disciplinerade och vildsint desperata anteckningar som Flora Meier nedtecknat, skildrar på en och samma gång ett inre förfall och en färd mot ett mentalt sammanbrott som inte tycks vara möjligt att kontrollera eller själv nå – det är samhällets sammanbrott som speglas genom Flora Meiers ögon och ansatser till eftertankar som i bästa fall skulle göra sammanhangen begripliga.
Verkligheten smakar aska. Aska och gammal metall – som att tvingas att slicka på fursten fot på en gammal riddarstaty.
Omgivningarna blir oavbrutet mer och mer absurda trots att Flora registrerar vad som sker med skarp blick och utan tecken på att ha drabbats av förvirring eller minsta ansats till traditionell sinnessjukdom. Galenskapen existerar i avsevärt högre utsträckning runtomkring henne. Det är hon som ser och skildrar och ibland sammanfattar i dagboken är ett yttre sammanbrott. Suggestivt, skrämmande i sin träffsäkra exakthet, växer bilden fram av det samhälle som blivit vårt, en svidande samtid som saknar den substans som skulle kunna ge livet mening, en riktning värd att följa. Såsom Flora Meier registrerar och analyserar de skeenden blir de först till enbart ansatser, som om verkligheten attackerade henne. Senare, längre fram i dagboken, lägger sig iakttagelserna mer tillrätta, sida vid sida, och bildar då inte så litet överrumplande ett större och fattbarare sammanhang.
Om det inte vore så orättvist mot Darius skulle det gå att beskriva Darius Kopps resa ner genom Centraleuropa för att sedan fortsätta genom södra Europa för en yttre resa och Flora Meiers dagboksanteckningar för en såväl utmanande som plågsam inre resa; de passerar inte samma rum men hon rör sig i stället i det inre och låter andra intentioner styra såväl mål som medvetande där Darius Kopps är avsevärt mer utelämnad åt sin resas yttre händelser och märkliga sammanträffande med ett antal udda existenser. Men så enkelt förhåller sig inte de två till varandra, inte heller de två texterna går att reducera med en så lättköpt poäng. Redan Darius Kopp är alldeles för skarpsinnig och analytiskt lagd för att kunna avfärdas med en så schablonaktig förenkling. I stället är det den konstfärdiga och ofta brutala dynamiken mellan de två rösterna som skapar romanens lockelse och ger den relief och ett omskakande djup.
Mora gestaltar på ett viktigt plan samtidens svidande själsliga sår som slits upp av såväl sataniska yttre krav som skadliga förväntningar som individen ställer på sig själv – och då ofta i relation till så kallade vänner och arbetskamrater. Samhället skadar, sliter sönder sina medborgare, takten är för krävande, kraven för höga och risken att trilla av tidens malande hjul – och i ett slag – bli en av de utstötta och osynliga är stor, mycket större än vad de som lever ombonat och tryggt ens vågar föreställa sig.
Den inre klaustrofobin, den genomgripande känslan av att leva i en värld strax efter stängningsdag, tar vid där ångesten börjar gå på existentiell tomgång av brist på tillräckligt med näring ur smärtornas smältdeglar. Tillsammans skapar den rå ångesten och klaustrofobin en ondskans inre rundgång; utan början, utan slut.
Teodóra Flora Meiers instabila mentala tillstånd, denna själsliga inre ravin som för varje nytt försök att ta ett steg uppåt enkom får henne att kasa tre steg nedåt, blir ofta till en spegling av samtidens såriga och plundrade undermedvetna. Samtidens smärta smakar, som sagt, aska. Alltmedan den rå ångesten bär på den ärgiga metallens och blodets kalla stickande bismak.
Flora blir ständigt sämre. Det är inte minst om denna sjukdom – vad den nu egentligen är för angrepp på hennes psyke – som merparten av hennes dagboksfragment uppehåller sig vid och försöker utforska och förstå utifrån skiftande sammanhang. Hon tolkar världen genom ett raster som får tidens händelser att ta formen av en annan gestalt än den gängse och allmänt accepterade. Hennes blick är skarp, skalpellvass. Hon ser tydligare än de flesta vad som sker med Europa, såväl dess inre förfall som samhälleliga sammanbrott.
”Rör dig inte. Var tyst. Inte bara ute. Inuti. Inte ett ord. Om du uttalar det dödar det dig”, skriver Flora i slutet av dagboken.
Terézia Mora tillhör redan – hon är född 1971 – en av de stora samtida europeiska författarna. Hon föddes i den ungerska staden Sopron, men skriver på tyska. Sedan tjugosju år tillbaka lever hon – som protest mot den ungerska fascismen och antisemitismen – i Berlin. Hennes författarskap tillhör de oumbärliga, ett av de få som förmår att leva vidare och ständigt skapa nya ringar på vad som för stunden kan framstå som våra tankars blanka yta.
Här kan du läsa del I.
Här kan du läsa del II.
Här kan du läsa del III.
crister.enander@opulens.se
