SOUTHERN GOTHIC. En dos gotisk litteratur passar som bäst när solen gassar som värst, skriver Tobias Magnusson.
Vi har alltid bott på slottet
Mima förlag 1962 (aktuell som nyutgåva)
Den amerikanska skräcklitteraturens okrönta drottning Shirley Jackson (1916-1965) sägs ha drabbats av svår ångest varje gång hon steg utanför sitt eget hem. Under den senaste värmeböljan är det en känsla jag delat. När solen strålar varit som mest obarmhärtiga har jag valt att svalka mig med Shirley Jacksons gotiska mästerverk Vi har alltid bott på slottet Mima förlag (1962), aktuell som nyutgåva på Mima förlag.
Faktum är att man efter ha tagit del av Jacksons litterära skuggvärld finner det ganska sunt att vara inomhus. För vad är egentligen bättre där ute?
”Vilket ställe kunde vara bättre för oss än det här. Vem vill veta av oss utanför? Världen är full av onda människor”. Så resonerar Merrycat Blackwood, huvudkaraktären i Vi har alltid bott på slottet, det i mitt tycke främsta verket i Jacksons litterära produktion.
Vid sidan om systrarna Merrycat och Constance har själva huset en nyckelroll i denna klaustrofobiska berättelse; en plats att fly undan omgivningen. En borg, eller är det ett fängelse?
Efter att övriga i familjen Blackwood blivit arsenikförgiftade bor nu systrarna ensamma tillsammans med sin sjuka farbror. När kusinen Charles oväntat dyker upp tvingas systrarna konfrontera sitt mörka förflutna.
Shirley Jacksons fasa för yttervärlden kommer till uttryck i en briljant passage där Merrycat tvingas in till byn för att handla och för att låna nya böcker på biblioteket (själv behövde Shirley Jackson inte låna böcker då hon lär ha haft 30 000 böcker i sitt hem). Den ångestfyllda shoppingturen är ett exempel på hur Jackson var en expert på att skildra det som Freud beskrev som ”das unheimliche”, det främmande och obehagliga.
Kristoffer Leandor ringar in Jacksons förmåga att skruva till den igenkännbara vardagen i bokens läsvärda förord: ”Shirley Jackson hade den utanförståendes absoluta gehör för gemenskapens tonfall och dess sätt att sluta sig och stänga ute.”
Intresset för Shirley Jackson är idag stort och båda hennes mest kända romaner är aktuella som filmatiseringar. Netflix har annonserat en dramaserie baserad på The Haunting Of Hill House medan We Have Always Lived In The Castle är aktuell som långfilm. Dessutom tillkännagavs nyligen att Elisabeth Moss (The Handmaid’s Tale, The Square) ska spela huvudrollen i Shirley, en spelfilm löst baserad på Shirley Jackson liv.
Trots att Jackson gärna höll sig inom hemmets väggar har filmteamet ett rikt stoff att utgå ifrån. Äktenskapet med litteraturkritikern Stanley Hyman var minst sagt stormigt. De missbrukade mat, alkohol, tobak och amfetamin, men mest av allt missbrukade de mänskliga relationer. Deras överdådiga fester är väl kända; de älskade gäster och de älskade att förolämpa dem.
I filmen, som beskrivs som en thriller av regissören Josephine Decker, hyr ett ungt par in sig hos författaren Shirley Jackson och dennes man Stanley, en flytt som får ödesdigra konsekvenser. Shirley Jackson var medieskygg, hon tyckte det var ointressant att prata om sig själv: ”En bok ska bära sitt eget ansikte, inte sin författares.” Att göra en film baserad på hennes liv är att gå rakt emot denna övertygelse. Shirley Jackson lär rotera i sin grav när det är dags för premiär.
info@opulens.se
Tips på fler southern gothic-romaner:
Hjärtat jagar allena, Cormac McCullers, 1940
En banbrytande skildring av människors liv i en liten stad i amerikanska södern.
Dödssynden, Harper Lee, 1960
En barndomsskildring om rasism och fördomsfullhet i Alabama
Guds barn, Cormac McCarthy, 1973
En knivskarp och koncentrerad berättelse, med utgångspunkt i en sann historia, om en depraverad och utstött människa, en människa som inte kan eller vill ingå i samhället.
