ROMAN. Det här är en roman utan övernaturliga inslag. Är det då en skräckroman? Det kan man nog säga. Skildringen av den extatiska atmosfären förmedlar en närmast översinnlig stämning som paradoxalt växer ur en extremt kroppslig erfarenhet, skriver Pål Eggert.
Trollkarlens lärling – eller Djävulsjägarna av Hanns Heinz Ewers
Översättare: Heidi Havervik
Förord: Elisabeth Brännström
Hastur Förlag
Hastur är ett litet förlag som specialiserat sig på att översätta och ge ut gammal skräck som annars skulle bli bortglömd. Trollkarlens lärling – eller Djävulsjägarna är skriven av Hanns Heinz Ewers.
Den här romanen utspelar sig i en alpby i Italien. Äventyraren Frank Braun kommer dit och finner att det pågår en extatisk, religiös väckelse där. Braun framstår som en kluven person. Han är å ena sidan lockad av bybornas tro och beklagar att han inte kan omfatta den, å den andra börjar han manipulera byborna. Det visar sig emellertid att väckelserörelsen är för svår för honom att sufflera och manipulatören får finna sig i att bli utspelad och reduceras till en åskådare.
Jag har många gånger tänkt att martyrlegender och kristen blodsmystik innehåller många av de element som karakteriserar en bra skräckhistoria. Religion sysslar med de yttersta frågorna och varje berättelse om tro ställer på så sätt saker på sin spets. I det här fallet mångfaldigas spetsen i de frommas gissel när de tuktar varandra.
“Trollkarlens lärling” visar varför skillnaden mellan kropps- och psykologisk skräck många gånger är ointressant. Frank Brauns känslor av tvivel, längtan och arrogans är centrala för romanen och likaså det sociala spelet kring helgonet Teresa och hennes profet. Samtidigt förstärks de psykologiska aspekterna av blodet, gisslandet och den extatiska utövningen av kristendom som alltmer tar form under romanens gång.
Gränserna för hur de troendes kroppar ska marteras pressas av helgonet Teresa. Vid ett tillfälle utropar hon “Låt barnen komma till mig!” i Jesu efterföljd och även barnen blir inbegripna i hennes Teresas blodiga religionsutövning. “Frank Braun såg hur hon lyfte gisslet och kysste det lidelsefullt. Barnen kröp ihop och försökte skrikande fly sin väg, men hon skred rakryggat fram till dem med sina nakna fötter badande i blod. Han såg hur hon grep tag i ett av de små barnen, såg hur hon tryckte läpparna mot de blodiga ränderna som hennes hand hade åstadkommit.”
Det här är en roman utan övernaturliga inslag. Är det då en skräckroman? Det kan man nog säga. Skildringen av den extatiska atmosfären förmedlar en närmast översinnlig stämning som paradoxalt växer ur en extremt kroppslig erfarenhet. Romanen skildrar också det förskräckliga i form av manipulation, religiös fanatism och något som närmast påminner om masspsykos.
Många skräckromaner är tjocka buntar av habilt skriven, men inte särskilt uppseendeväckande, bruksprosa. Så är inte fallet med Ewers. Här får man njuta av formuleringsglädje och en egensinnig, uppskruvad språkdräkt som passar romanens stämning.
Frank Braun är en ovanligt intressant huvudperson som många gånger förefaller osympatisk och samtidigt djupt mänsklig i hur han växlar mellan sin övertro på sig själv och insikten om att situationen alltmer glider honom ur händerna.
info@opulens.se
