LADDNINGAR. “Medan språket kan vara enkelt är innehållet många gånger sammansatt, då spänningen mellan lycka och vanmakt skildras”, skriver Thomas Almqvist om Stefan Albrektssons nya diktsamling. Fem av dikterna har tidigare publicerats i Opulens.
Sjöstjärna av Stefan Albrektsson
Fri Press Förlag
Stefan Albrektsson, född 1969, bor i Halmstad, där han verkar som musiker och elgitarrpedagog vid Halmstads kulturskola. Han debuterade 2017 med foto- och diktboken Upplysta mörkerrum, som han gjort tillsammans med fotografen Gunnar Sjödin. Dikterna i Sjöstjärna är skrivna med avsikten att tala med läsaren och inte till. De utgår från ett barns uppväxt i en dysfunktionell familj och följer ett kronologiskt berättande flöde från tidig barndom till sena tonår. Det är allvarliga och ibland väldigt mörka dikter, vilket ändå inte utesluter barnets lek och att det hela tiden finns ett hopp.
Här finns också minnesbilder av rädslor och förväntningar, som blandas med naivitet och allvar. Albrektsson säger sig vara påverkad av Tomas Tranströmer, William Stafford och Robert Bly.
Han skriver om det enkla vardagslivet, som inte alltid är så lätt att hantera. Dikterna är konkreta och väldigt mycket rakt på sak. Medan språket kan vara enkelt är innehållet många gånger sammansatt, då spänningen mellan lycka och vanmakt skildras. Det finns en stark närvarokänsla i flera av dikterna och en påtaglig närhet mellan den som talar och det omtalade.
I många av dikterna finns dessutom en enormt stark laddning och här finns en känslighet för både rytm och klang samt en skörhet, som nästan går att ta på. Han skildrar en barndom, där trots allt ”Allt var fortfarande möjligt.” Som barn ville han aldrig ”vuxna” och han kan fortfarande längta efter det som varit. ”Morfars händer luktar trä i solen/och har blodådror som daggmaskar.” Det är inga svårtillgängliga dikter, men bildspråket kan ändå vara ganska avancerat. Den röde baronen (Bitter svit) avslutas med följande två strofer:
livet går trots allt vidare
perforerat
och ljudet av fokker ekar
minnet i grottan
den som känner igen alligatorn
har en egen i djupet
med bytet i gapet
vrider den sig och dränker offret
Jag är nästan 20 år äldre än Stefan Albrektsson. Ändå kan jag identifiera mig med den unga människa han skriver om. Jag känner igen mig. Det här är riktigt bra dikter.
thomas@opulensforlag.se
