SJUKDOM. Dikterna rör sig kring sjukdomens utplåning av en närstående. Den successiva förlusten av någon som kroppsligen lever, men mentalt försvinner bit för bit. Det är ömsom kontrollerat och eftertänksamt, ömsom märkligt vackert diktat, skriver Helena Lie om Maria Seisenbachers nya diktsamling.
Sitta lugnt med ordentliga skor av Maria Seisenbacher
Ellerströms förlag
Översättning: Daniel Gustafsson och Cecilia Hansson
Efterord: Jenny Tunedal
Den som någonsin arbetat med dementa vet hur deras språkvärld kan te sig, som har de tappat logiken fullständigt (vilket de ur ett medicinskt perspektiv har) mellan meningsbyggnad och sammanhang, ord och ickeord, förgången tid och nuet. Att vara anhörig och vittne till en tidigare fullt fungerande persons utdragna sönderfall måste vara fruktansvärt. Österrikiska poeten Maria Seisenbacher, född 1978 och bosatt i Wien, introduceras nu på svenska med diktsamlingen Sitta lugnt med ordentliga skor, som rör sig kring en moders insjuknande i Alzheimer. Samma tematik som Jenny Tunedals senaste diktbok Rosor, skador från 2017 (W & W) och Tunedal har skrivit det fina efterordet här. Seisenbacher är känd i den tyskspråkiga litteraturvärlden sedan länge. Hon debuterade 2009 med diktsamlingen Konfrontationen skriven tillsammans med Hermann Niklas och har sedan dess utgivit en handfull böcker, varit redaktör i många år samt gjort konstnärliga samarbeten. Sitta lugnt med ordentliga skor är hennes näst senaste utgivna bok, oklanderligt överförd till svenskan av Daniel Gustafsson och Cecilia Hansson.
Dikterna rör sig kring sjukdomens utplåning av en närstående. Den successiva förlusten av någon som kroppsligen lever, men mentalt försvinner bit för bit. Det är ömsom kontrollerat och eftertänksamt, ömsom märkligt vackert diktat. Aldrig överflödigt. Delvisa fragment binds ihop med tydliga bilder. Seisenbacher vet vad hon gör. Sjukdomen pågår och tiden går, diktjaget genomlever och bär vanmakten, iakttar förändringen och försvinnandet: det främmande/från bergen/på våren/du kommer/och försvinner/avrivna/kalenderblad
Att följa modern genom sjukdomen blir för jaget också att följa sig själv ut ur barndomen. Det att aldrig mer kunna vara föremål för sin mors omhändertagande eftersom denna inte har kapacitet längre, är ett faktum som slår skoningslöst. Inte bara innebär det en slutgiltig förlust av en älskad nära. Det innebär också slutet på en väsentlig del av jagets historia. Jag tänker på Brigitta Trotzigs diktrad från en bok jag tyvärr inte minns namnet på (min glömska får trots allt ses som kongenial med den här recensionen) där Trotzig beskriver hur hon aldrig mer blir ett barn i sin faders famn. Eller var det knä? Oavsett vad, den raden rymmer allt. Seisenbacher beskriver det så här:
ohjälpligt förlorad
jag kommer inte ut ur mamman
går tungt med henne
på flytande ytor
likt hennes krampande fingrar
rycker livet blint
barndomen ur mitt ansikte
Det finns en uppsjö svenska romaner där berättelsen kretsar kring just alzheimer och andra demenstillstånd, men diktsamlingarna är inte lika många. Förutom Tunedals Rosor, skador tänker jag på Magnus William-Olssons ypperliga Ingersonetterna (W & W) från 2010, som även den rör sig kring en alzheimersjuk moder. Det som slår mig är att både Seisenbachers, Tunedals och Olssons föremål för dikten är den borttynande modern, inte den borttynande fadern. Det kan vara en slump, men jag tror snarare det handlar om modersgestalten som fenomen och symbol- den sista utposten som tar med sig någonting för människan så fundamentalt grundläggande när hon försvinner. Som vore det naturvidrigt när just mödrar slutar fungera och löses upp. Urmodern som ska hålla ihop, finnas där med omsorgen, men sjunker ihop allt mer och går sönder. Oavsett vad så sköter Seisenbacher detta svåra närmande ovanligt bra.
att sitta upp
fästa stigbygeln
i död vinkel
ett mål
en enda fråga
blir stormen
som driver allt isär
en kort halt
i sammanstötningen
avslutar cirkelrörelsen
helena.lie@opulens.se
