FÖRINTELSEN. Nu på söndag är det Förintelsens minnesdag. Boken Vårt folk skildrar hur ett omaka par bestämmer sig för att ge sig ut på en resa, för att utforska mörka kapitel i Litauens historia. Bo Bjelvehammar har tagit del av deras resa genom den litauiska Förintelsen.
Vårt folk — En resa genom den litauiska förintelsen
Av Ruta Vanagaite och Efraim Zuroff
Med förord av Svetlana Aleksievitj
Översättning av Stefan Lindgren
Karneval Förlag
Sedan 2017 vägrar litauiska bokförlag och bokhandlare att distribuera boken Vårt folk som Ruta Vanagaite skrivit i samarbete med Efraim Zuroff. Det sägs att hon har förödmjukat det historiska minnet, andra säger att hon bara berättat enkla och mycket obehagliga sanningar.
Vårt folk skildrar hur ett omaka par bestämmer sig för att ge sig ut på en resa, för att studera minnesmärken och uppsöka minnesplatser för att utforska mörka kapitel i Litauens historia, knutna i huvudsak till tiden för den nazistiska ockupationen från 1941 till 1944. En världsberömd och fruktad nazistjägare reser med en litauisk författare och journalist, vars släktingar deltog i judeförföljelserna. Allt handlar om hur i stort sett alla judar rensades bort från den litauiska provinsen, samlades, föstes iväg och dödades, efter en viss grovsortering.
De båda resenärerna besöker ett trettiotal mordplatser. De söker upp folk som fortfarande lever och kan minnas. De talar med dem som har hört berättelserna och redovisar skakande vittnesmål från brottsoffer, anhöriga och i vissa fall överlevande.
Över allt vilar en rädsla för att berätta, en skam över att dela med sig av det som har hänt, men många leder de två till dödsplatserna, bortom en liten kulle, en björkdunge, en öppen äng eller ett bortglömt buskage. Det mesta är både glömt och undangömt.
Men fullgod forskning visar att det finns mer än 200 platser dokumenterade, där män, kvinnor och barn av judisk börd, föstes samman till gropar och sköts till döds.
Grundlighet präglade det avskyvärda arbetet, och de som deltog var både tyska soldater och rekryterade, litauiska män. De sistnämnda utförde order, alla sköt inte, men bidrog på andra sätt till denna etniska rensning och likvidering. I inget annat land, med en större judisk befolkning, i det av Hitler ockuperade Europa, utrotades en så stor del av de judiska invånarna. Det rör sig om runt 200 000. De litauiska soldaterna tjänstgjorde även i Vitryssland och Polen. De judar som överlevde gömde sig, levde i de större städerna eller gav sig av.
Av alla de tillhörigheter och den egendom som togs från judarna, skedde en viss utdelning till behövande, men de verkliga makthavarna lade beslag på det bästa och det dyrbaraste.
De litauer, som deltog i operationerna, sågs som normala människor, inte som kriminella, slödder eller avskum. De kom från olika samhällsklasser och de gav sig in på något som de hade dålig kunskap om. Det fanns dock hos många ett visst hat mot judar, som baserades på judarnas historia. Bland annat motiverades hatet med påståenden om judars beteenden och handlingar under den ryska ockupationen. Många hade även en föreställning om att tyskarna skulle stanna länge och Hitlertyskland sågs på något sätt som en garant för en framtid utan kommunism. Men avrättningarna av judar fick en omfattning och kännetecknades av en systematik, som sannolikt ingen litauer kunde förutse.
Nu var det inte några enstaka litauer, som deltog i och medverkade i den etniska rensningen, det var upp till 20 000, som på något sätt deltog. Alla sköt inte, några spårade upp judarna, andra skötte registreringen, åter andra svarade för transporterna.
Det märkligaste av allt är att landet Litauen inte har gjort upp med sitt förflutna. Tvärtom hyllas i landet fortfarande mördare och krigsförbrytare. Till exempel uppkallas gator och torg, efter personer som deltog i mördandet.
bobjelvehammar@opulens.se
