Sinnrik roman om Seneca

PROSA. Stilen är lärd, sparsmakad och sinnrik, långt bortom dagens rådande autofiktiva stilideal, anser Erik Cardelús som läst Stewe Claesons bok om Seneca den yngre.

Antydningarnas tid: Samtal under en förintelse
av Stewe Claeson
Norstedts förlag
Bland döda vita män som skrivit om döden, har Seneca en given ledartröja. Seneca den yngre (född år 4 f kr, död 65 e kr) var romare, men bördig från Córdoba i spanska Andalusien. På visitkortet skulle han ha skrivit författare, filosof, politiker, lärare och finansman. Fast mest av allt stoiker.

Om Seneca har den prisbelönte svenske författare Stewe Claeson nu skrivit en föredömligt kort roman. Titeln är Antydningarnas tid: samtal under en förintelse. Handlingen utspelar sig år 64, mitt under den tid som i vetenskaplig litteratur brukar gå under beteckningen den romerska förintelsen eller mer alldagligt Neros skräckvälde. Det är också året innan Seneca tvingades till att begå självmord på uppdrag av Neros hantlangare.

I boken möter vi en åldrad Seneca, men mestadels under sitt vardagliga romerska namn Lucius Annaeus. Överviktig och trött ställs han inför den notoriskt grymme och storhetsvansinnige kejsaren Nero i öppningsscenen. Den tidigare läraren Seneca har länge sett hur lärjungen antagit det värsta av maktens galenskaper och det tycks bara bli värre. Nu har det blivit extra illa och Seneca förstår att hans dagar är räknade.

Nero är både ironisk och teatralisk; han driver med sin tidigare lärofader, en stukad stoisk filosof, anfäktad av tvivel och självförebråelser. Seneca har tummat på den egenskap som stoikerna höll högst: den mänskliga integriteten och fastheten, den inre befästningen som det benämns i stoisk litteratur.

Åldringen Seneca svettas och skaver sig igenom skildringen. Det är en tidsfråga innan Nero tar honom av daga. Efter att under åratal ha filosoferat om döden, har detta definitiva tillstånd nu blivit något som Seneca måste försona sig med på riktigt. Att Nero är mordisk råder det ingen tvekan om; bland offren finns hans mor och unga hustru.

Seneca har närt en blodtörstig tyrann vid sin barm. Hade han kunnat göra mer för sin lärjunge? Att vildsinta pojkar växer upp till grymma och våldsamma män är inget nytt, från romarriket till dagens utanförskapsområden. Frågan är vem som är beredd att stoppa dem, varken rädsla, tystnadskulturer eller flathet är något nytt. Människan väljer oftast att rädda sitt eget skinn, även om detta bygger dysfunktionella system, fulla av rädsla och röta.

Hos Stewe Claeson väcks och vidrörs stora och aktuella frågor, men det mesta stannar vid antydningar snarare än övertydligheter. Stilen är lärd, sparsmakad och sinnrik, långt bortom dagens rådande autofiktiva stilideal där allt tenderar att fläkas upp och göras till symptom på något. Så Stewe Claeson är inte Alex Schulman, Seneca är inte heller någon Jordan Peterson, även om de alla skriver och försöker gestalta och förklara mänskliga problem.

Att fascineras av Seneca är sannerligen inget nytt. I litteraturhistorien finns många gestaltningar och kommentarer. Senecas påtvingade självmord har porträtterats av flera av konstens stormästare, exempelvis en Rubens och en David. Senecas dramer sägs ha påverkat Shakespeare, även om Senecas filosofiska brev och betraktelser är det som bäst överlevt tidens tand. På hemmaplan har författaren Sven Delblanc och filosofen Ingemar Hedenius skrivit om Seneca. Båda tycks personligt engagerade, eller snarast förgrymmade. Hedenius allra mest, då han beskriver Seneca som en hycklande överklassnobb, vars vältaliga stoicism står i provocerande kontrast till den förljugna livsföringen. Men måste en författare leva som han lär? Rimligen borde det vara verket som räknas, även om dagens autofiktiva litteratur paradoxalt nog närmar sig en gammaldags litteratursyn där författaren ska likställas med sin text. Det ska vara ”äkta”, ett pseudo-personligt varumärke i marknadens skyltfönster.

Stewe Claessons roman vänder på detta; han låter Senecas framstå som en mångfacetterad människa. Här ges ett stort förtroende till läsaren, men också krav på koncentration. Eller som i romanen: ”Den som skriver är en ensam människa som skriver till en annan ensam människa. Tystnad. Man skriver tyst litteratur och den som läser lyssnar till texten, tyst.”

Kanske är det sorgligt, kanske är det bara livet. Ödet: att det sällan blir som vi hade tänkt oss. Att vi så sällan når fram. Att vi måste göra vårt bästa, men acceptera utfallet. Seneca: en lärare som tappat sin lärjunge, välgöraren som ofrivilligt närt en våldsman, filosofen som fjärmat sig från sina egna grundsatser, en stark man som åldrats och blivit svag. Nu återstår inte mycket; att med värdighet möta den död som han så många gånger skrivit om. Att försonas med den tragiska ironin i att ha verkat för en bättre värld, men åse hur en allt sämre värld breder ut sig.