STAGNELIUS. Författaren Michael Economou presenterar i dag, den 1 april, ett osannolikt brev med Erik Johan Stagnelius som avsändare. Brevet, vars äkthet inte är bekräftad, offentliggörs nu för första gången i Opulens.
Författaren Michael Economou presenterar för Opulens läsare ett smått osannolikt brev, vars avsändare är Erik Johan Stagnelius, vårt lands mest omtalade romantiker. Fyndet gjordes för många år sedan uppe på en vind i Kalmar, och det är först i dag – den 1 april 2025 – som brevfyndet görs offentligt. Äktheten är dock inte fastställd, men som framgår nedan har Economou inte haft anledning att betvivla denna. Kanske står litterära värden över frågor om eventuell äkthet, framför allt när så många människor i dag upplever världen som osann och vilsen.
I Stagnelius spår
Under många år har jag försökt närma mig Stagnelius med sådan tillbörlig respekt som ordskatten väcker i lyrikälskarens själ. När jag trott att jag förstått enstaka versrader, ibland hela dikter, passager i dramer och tankefragment, är det alltid något väsentligt som undgått mig. Kanske beror detta på att avståndet i tid varit för stort, min dyrkan för högtravande och min poetiska inlevelseförmåga alltför bristfällig.
Ämnet är förvisso svårt och krävande.
Jag har ändå ärligt och förutsättningslöst försökt närma mig skaldens tankevärldar, och ibland också tillbett Stagnelius som en litterär gud. Det jag kan förstå tröstar och stärker. Det jag inte lyckats få grepp om har jag ändå uppskattat. Man kan ju tycka om fågelsången utan att förstå vad och varför fågeln sjunger uppe i trädet. Picassos ord hjälper mig att beskriva innebörden av min totala hängivenhet.
Eller, om man så vill, min smått överväldigande dyrkan.
Mitt intresse har varit berikande och bland annat resulterat i två romaner, “Erik Johans minnen” (2013) och “Lorenzos gärning” (2014). Fakta och fiktion spelar i dessa volymer tärning om sanningen; somt har hos Stagneliusälskaren väckt anstöt, annat har föranlett ord om min kärlek och respekt för skalden. Kritiken har likaledes varit splittrad. En kritiker, Merete Mazarella (SDS), intog en obehaglig von oben-ställning och fann inget som helst av värde i romanerna. Att merparten av utrymmet i recensionerna upptogs av ett torrt redovisande av kritikerns egna kunskaper om Stagnelius var uppenbarligen legitimt. Andra kritiker var mer professionella och inkännande, ibland rentav smått hyllande. Men så där blandat blir det allt som oftast när man ställer ut sin beundran på en marknad.
Under arbetet med romanerna reste jag fler gånger i Stagnelius spår; främst i Kalmartrakten men också i och runt Gärdslösa på Öland. Här kunde jag insupa ett slags bejakande atmosfär. Här kunde jag ana konturerna av en levande Erik Johan Stagnelius, trots att hans stund på jorden – skaldens levnadsår skrivs som bekant 1793-1823 – är tämligen avlägsen.
Sensationellt fynd
Det var under detta arbete med resor och skrivande som jag fick vetskap om vad måste betecknas som ett sensationellt fynd – ett brev med Stagnelius som avsändare. Jag har grunnat och inte varit säker på om brevet ska göras offentligt, men efter att många gånger ha diskuterat med brevets ägare publiceras det här nedan för Magasin Opulens läsare. Av hänsyn till damen som gjorde fyndet uppe på sin vind i Kalmar måste jag vara diskret och kan därför inte offentliggöra annat än brevet i fråga.
Jag har rådfrågat språkvetare vid Lunds universitet och fått hjälp med att modernisera Stagnelius språkbruk. Avsikten har varit att inget ska försvåra läsningen. Enstaka meningsbyggnader, stavning och ett fåtal ord har därför förenklats och/eller förändrats. En hel textpassage tvingades jag dess värre utelämna. Om brevet är äkta eller falskt förblir oväsentligt när litterära värden står på spel. Stagnelius är så betydelsefull för vår litteratur och vårt språk att tvivel inte ska behöva formuleras.
Önskar någon läsare studera brevet med den ytterst vackra handstilen finns kopior. Det är i brevets ursprungliga form som äktheten kan avnjutas. Magasin Opulens kulturredaktör Clemens Altgård har min adress, och jag kan åtaga mig att sända kopior utan annan kostnad är portots.
Stagnelius brev
Bäste vän och bror, kusin och vitamin Wellin!!! Not 1.
Det är mer brännvin än vin nu. Mitt hjärta uppför sig som en rastlös resenär i mig. Jag är bliven rädd för att vara still och lugn. Min vänskap dock fortsatt omutlig, stark, fast och innerlig. Därför många av mina uppriktiga hälsningar till alla i vänkretsen.
Men att åter vara nyfiken och fråga om Amanda? Jag förtvivlas och upprörs.
Vad Ni vill tänka i Kalmar ska icke vidröra mig. Men era tankar gör det likväl, så som en vind i gränden rör vid en. Jag måste vara tydlig. Tror Ni ännu att Amanda är en kvinna Ni känner? Jag fnyser. Jag säger inget om vad för slags förakt som vaknar. Om kvinnan finns och är mig kär är min förborgade hemlighet. Lär er vad Beatrice betyder för Dante och vad Laura innebär för Petrarca. Att Bellman diktar om en bestämd och köttslig Ulla Winblad betyder inte att Amanda skulle klarat att bredbent i paulun tränga sig emellan två fyllbultar.
Ägna dyrbar tid åt dyrbara frågor!
Kärleken vill oss annat än kroppslig förening mellan man och kvinna. Amanda är min, ingen annans! Amanda finns i mina dikter för att filosofin behöver en väglederska. En kvinna med såväl Jordisk som Himmelsk tillhörighet. Amanda existerar inte för att jag behöver en musa. Tillåt mig återigen att fnysa! Dumheter är dumheter varifrån de än kommer. Också i Kalmar susar dumheter värre än vinden i gränderna.
Schlegels Berlinföreläsningar röjer bättre väg än Bror kan ana. Tysken säger att avpoetiserings tid är förbi – nu är det äntligen tid att Luft, Eld, Vatten och Jord åter poetiseras. Diktningen kan vakna och därför bistå diktaren att uppfatta naturen som symbol för sådan andliga sanning som vi måste vara kloka nog att öppna oss för. Jag ämnar ta fatt i ämnet med en stor lärodikt på hexameter. Om det anses förlegat är vår tid fattig och inte rik. Verkligt fattig! Lucretius och Homeros må ha sällskap framöver också. Men bifall och hurrarop? Kotteriers applåder och erkännanden? Icke, icke jag.
Jag tänker mig en antikimitation – ett hexametersepos i Vergilius färdled. Iliaden kan vara ett mönster – folkens stora strider, kungars och furstars döttrar, blodbad och plundringar. Rent homeriskt således, men kristet även om stoffet är ryskt. Nestorskrönikan! Tänk på allt stort i Nestorskrönikan. Not 2.
/Här följer en i det närmaste oläslig passage, bestående av tjugoåtta eller möjligen tjugonio ord, kanske trettio; det exakta antalet beror på hur man läser. Det går dock att urskilja ord som bör vara Ecklesiastik Expedition (Stagnelius arbetsplats i Stockholm) samt Änkefru Almgren (skalden hyrde rum hos en änkefru Almgren på dåvarande adressen Stora Fiskargränd 8 i Stockholm; änkefruns dotter Fredrique är för övrigt inte oväsentlig i Stagnelius biografi.) Jag måste dock dessvärre utelämna hela passagen, eftersom helheten är obegriplig./
Jag ämnar söka ledighet från augusti i år och framöver låta mig upptas av detta ryska som kan peka ut en ljusare väg åt Europa. Vet bror att Schlegel fick ta emot Vladimirorden ur Tsarens hand? Rysshatarna i poesin måste motarbetas mer än någonsin förut! Karl Johans allians med Alexander ska behöva inte bara mitt stöd utan hela Rikets stöd. Ryska folket har ett urgammalt förbund med Svenska folket. Napoleons militärdespotism ska krossas om vi bygger en teokratiskt styrd stat på kärlekens och kristenhetens fasta mark. Kyrka och stat hör samman. Vi människor är bara en återspegling av Gud Fader och därför måste Hans Högvördighets allomfattande makt och härlighet vara världens ständigt levande eld.
Inte ett ord om Din hälsa kan jag hitta i ditt brev. Det oroar och förbryllar mig. Jag vet alltför väl att mer än en ond demon kan ställa till svårigheter i bröstet. Nu vet Du bror vad jag således önskar och ska få höra mer om i nästa brev.
För alltid i broderlig vördnad framlever
En redlig vän sina dagar i Kungliga Huvudstaden
Erik Joh. Stagnelius
Not 1:
Det kan inte råda någon tvekan om att adressaten är den i Fredrik Bööks “Erik Johan Stagnelius” (1919) omnämnde Johan Magnus Wellin. Jag citerar ett för sammanhanget relevant avsnitt ur denna bok: “Född 1783, son till en öländsk kyrkoherde; hade han icke varit samtida med Stagnelius i Uppsala; han blef magister 1806 och redan 1810 tjänstgjorde han som gymnasieadjunkt i Kalmar, där han blef Lector 1819. Han var bröstsjuk och dog den 6 augusti 1821. Hur och när hans vänskap med Stagnelius grundlagts är icke bekant; men när Hammarskiöld tillfrågade biskopen, hvem som kunde ge upplysningar om sonen, fick han till svar: ´Efter lector Wellins död, en man, som förtidigt ryckdes ifrån oss och med saknad beklagas, vet jag ingen, med hvilken Tit. skulle kunna correspondera om den aflidnes lynne och Character, som, stundom sombert, stundom glättigt, utom nuvarande Lectorn N. Wimmerstedt, som egde den aflidnes förtroende.´(Bref af den 27 mars 1824.) “
Att Stagnelius kallar Wellin ”kusin och vitamin” skulle kunna vara en blinkning åt Lennart Hellsing, men det faller förstås på sin egen orimlighet.
Not 2:
Det bör vara ställt utom allt rimligt tvivel att Stagnelius syftar på sitt epos “Wladimir den store”, i sig en rojalistisk hyllning av Rysslands tsar Alexander. Eposet trycktes under sensommaren eller hösten 1817, då skalden återvänt till Stockholm efter att ha vistats en tid i Kalmar. Den nyfikne kan läsa om detta (och mycket annat) i Göran Häggs “I världsfurstens harem: – Erik Johan Stagnelius och hans tid” (2007).
info@opulens.se
