SJÄLVBIOGRAFISKT. ”Scholastique Mukasonga skriver om ’den smärtsamma plikten att överleva’. Och den lika smärtsamma plikten att berätta,” konstaterar Gregor Flakierski. Han har läst Mukasongas självbiografiska bok som skildrar utvecklingen i Rwanda fram till folkmordet 1994.
Inyenzi eller kackerlackorna
av Scholastique Mukasonga
Översättning: Maria Björkman
Tranan
”Inyenzi” betyder kackerlackor. Folkmord börjar alltid med ord av hat. En utpekad grupp förminskas och avhumaniseras. Scholastique Mukasongas självbiografiska berättelse är en skildring av utvecklingen i Rwanda från slutet av 1950-talet fram till folkmordet 1994 då nästan hela hennes familj blev bestialiskt mördad, tillsammans med närmare en miljon tutsier.
Det är en plågsam resa genom minnet av diskriminering, övergrepp, mord, våldtäkter och deportation till ogästvänliga trakter där det är svårt att ordna med försörjning och ett anständigt liv.
Motsättningarna mellan tutsier och hutuer uppmuntras aktivt av kolonialmakten, och motarbetas inte av katolska kyrkan, som har en stark missionärsnärvaro i landet. När Rwanda blir självständigt 1962 inrättas vad Mukasonga kallar ”rasdiktatur” av en hutuelit, och som stöds av både Belgien och Vatikanen.
1993 inför det hotande folkmordet evakueras de vita nunnorna och missionärerna av FN-soldater, svarta rwandier får givetvis stanna kvar, och en likgiltig omvärld betraktar sedan de vettlösa massakrerna utan att ingripa eller göra någonting för att förhindra hemskheterna.
En tydligare bild av rasism går nästan inte att få.
Tack vare flit och begåvning och tur, som förmodligen bottnade i den kvotering som tjänade som huturegimens alibi, får Scholastique Mukasonga möjlighet att studera, först vid gymnasiet och sedan vid institutet för socialt arbete.
Men redan 1973, efter en serie av pogromer mot tutsier, tvingas hon avbryta sina studier och tillsammans med en bror fly till grannlandet Burundi. Från första början drabbas hon av den traumatiska känslan att ha blivit utvald att överleva för att minnas.
Och ”smärtan i att överleva” kan bara lindras av medvetenheten om plikten att berätta – om människorna i det förflutna och deras tragiska öde.
”Inyenzi eller kackerlackorna” hänger nära ihop med Mukasongas två tidigare böcker på svenska: ”Madonnan vid Nilen” och ”Barfotakvinnan”. De är samtliga ett vittnesbörd om hennes familjemedlemmar, deras vänner och grannar, som hon själv skriver: ”Jag skriver om och om igen ner deras namn i det blå skrivhäftet, jag vill bevisa för mig själv att de verkligen har funnits/../”
För sig själv – och för oss andra.
I den blodisande uppräkningen redogör hon för 37 dödade släktingar, far, mor, syskon, deras barn… Det gör ont att läsa.
Hon återvänder till Rwanda 2004, nu som fransk medborgare, och söker efter överlevande och efter spår av de mördade. Mycket är borta, som om det aldrig har funnits, och de få överlevande som hon lyckas hitta är snarare ”underlevande”, ensamma, traumatiserade, fast i ett ohyggligt förflutet.
Hon träffar också några bekanta hutuer. Ingen av dem vet något, ingen har sett något, hört något, och framför allt har ingen gjort någonting. Förövarnas monumentala förmåga att förtränga sina egna brott tycks densamma överallt i alla tider.
Scholastique Mukasonga skriver om ”den smärtsamma plikten att överleva”. Och den lika smärtsamma plikten att berätta. För att minnas, och för att varna så att det inte händer igen.
info@opulens.se
