ROMAN. “En utomordentlig, både humoristisk och smärtsam roman om fåfänga, livsval, konstnärskap och identitetskriser som håller än idag”, så lyder Elisabeth Brännströms omdöme om Arthur Schnitzlers roman.
En senkommen berömmelse av Arthur Schnitzler
Översättning: Jens Christian Brandt
I juli 1895 skickade den österrikiske författaren och läkaren Arthur Schnitzler (1862-1931) in en berättelse till Hermann Bahr på tidningen Die Zeit. Bahr hade efterfrågat en något kortare text som kunde gå som följetong, men Schnitzlers bidrag, den utmärkta kortromanen En senkommen berömmelse, trycktes aldrig eftersom Bahr ansåg att den skulle förlora på att delas upp i avsnitt. Romanen hamnade istället i Schnitzlers byrålåda och hade säkert inte publicerats om inte det slutgiltiga manuset återfunnits bland hans kvarlåtenskap. Schnitzlers papper skickades, som tur var, i sista minuten över till England för att förhindra att hela hans produktion föll i nazisternas händer när Österrike anslöts till Nazityskland. Varningssignalerna hade varit mycket tydliga; alla Schnitzlers utgivna verk hade klassats som urartade och lejonparten hade redan 1933 bränts på bål i Tyskland. Schnitzler var av judisk börd och skrev böcker med ett sinnligt, sexuellt explicit innehåll och han var därför, som man ju tyvärr väl kan förstå, överkvalificerad för att få hela sin livsgärning utplånad.
Att manuset till En senkommen berömmelse aldrig publicerades, men istället fanns med bland den mängd material som räddats undan bokbrännarna, var en stor välgärning. Kortromanen, som nu för första gången ges ut på svenska på Nilsson förlag, är nämligen en ren njutning att läsa. De hundratjugotvå utom-ordentligt fint komponerade sidorna om bland annat identitets- och livskriser, konst och författarskap och den syn vi har på oss själva, våra livsval och våra insatser i livet, bör betraktas som en gåva till vilken litteraturälskare som helst.
Handlingen utspelar sig i det sena 1800-talets Wien och berättelsen tar sin början när Eduard Saxberger, en åldrad ämbetsman, får besök av en okänd ung man. Till Saxbergers förvåning har besökaren, som presenterar sig som författaren Wolfgang Meier, kommit för att hylla hans sedan länge bortglömda enda diktsamling Strövtåg, som nu återupptäckts av det unga konstnärskotteriet Entusiasterna.
Saxberger, som naturligtvis blir både glad och smickrad över den oväntade uppmärksamheten, dras snart in i en miljö där ungdomarna fjäskar för honom och höjer honom till skyarna, trots att han inte har skrivit en rad på fyrtio år. Snart visar det sig dock att de förväntar sig helt nytt, lysande material från hans penna men han kan, trots alla ovationer och allt smicker han belåtet slickar i sig, inte få ur sig ett enda vettigt ord. Istället går han igenom en ålders-och-identitetskris som heter duga och han måste till slut fråga sig själv vem han egentligen är eller har blivit: Är han ett missförstått litterärt geni som förpassats ut i kulisserna av ett oförstående, inkrökt etablissemang, eller är han bara en vanlig man som lyckats med att leva ett enkelt, samhällsnyttigt liv och varit ganska nöjd med det?
Innan Wolfgang Meier dyker upp på Saxbergers tröskel har den gamle mannen nämligen haft det någorlunda bra. Han har inte vantrivts med sitt jobb och trots att han aldrig gift sig har han en relativt stor vänskapskrets. Det är först när han märker att Entusiasterna, trots allt sitt smörande, också ömkar honom som en viss bitterhet sätter in och Saxberger börjar tycka synd om sig själv. Han ser ner på sitt liv och på sina obildade vänner och han vet inte längre om han ska se på sig själv som en suverän diktare, kanske till och med lite av en übermensch, eller som en vanlig, men kanske rätt så bildad, ämbetsman och sällskapsbroder.
Prestationsångesten och självtvivlet ökar och katastrofen närmar sig med sjumilasteg i form av en litterär afton, där Entusiasterna vill att ”maestron” Saxberger ska dra sitt strå till stacken genom att klämma fram litet fräscht ”enastående” material. Den press som Saxberger genomgår vid blotta tanken är inte att leka med. Han finner dessutom att hans skrivande helt gått i stå. Hans inspirationskällor har torkat ut; han vantrivs i de miljöer som brukade locka fram hans skaparkraft och när Entusiasterna besviket går med på att låta den något bedagade teaterdivan Ludwiga Gasteiner, istället läsa några dikter ur Strövtåg, känner han en stor lättnad. Den slutgiltiga förödmjukelsen lurar dock strax bakom hörnet och det är först när den blivit ett faktum som Saxberger tar sig i kragen och återvänder till det bekväma, obemärkta liv han egentligen uppskattar.
Att en En senkommen berömmelse gjort så stort intryck på nutida läsare beror å ena sidan på bokens vackra, sceniska komposition och å den andra på den lätt ironiska, skarpsynta berättarröst som finns med från första sidan. Det Wien som författaren låter Saxberger vandra igenom: alltifrån kafeerna, där man dricker absint och wiener mélange, spelar biljard, läser tidningar och diskuterar nyheter och kultur, till gatorna och gränderna som myllrar av storstadsliv men där luften ändå ofta känns ren mjuk och frisk, ger berättelsen en, högst njutbar, nostalgisk prägel som dock räddas från sentimentalitet genom den genomskådande, inte alltför lättimponerade berättarens syn på saken; det är uppenbart att han inte ger mycket för vare sig stackars Saxbergers nya vänner, eller för hans tendens att falla huvudlöst för smicker.
En utomordentlig, både humoristisk och smärtsam roman om fåfänga, livsval, konstnärskap och identitetskriser som håller än idag. Åren har visserligen gått sedan den skrevs, men de högst mänskliga problem den luftar består, och det får vi nog räkna med att de alltid kommer att göra, både mänskliga brister och kriser i livet har en tendens till att förbli eviga.
elisabeth.brannstrom@opulens.se
