Salman Rushdies reflektioner är mycket läsvärda

ESSÄBOK. Lis Lovén konstaterar att Salman Rushdies essäbok ”Kniv” i sin helhet är både oroande och synnerligen läsvärd litteratur.

Kniv av Salman Rushdie
Tankar efter ett mordförsök.
Översättare: Amanda Svensson
Albert Bonniers förlag

Först, när jag börjar läsa Salman Rushdies essäbok ”Kniv”, tänker jag på hur till synes enkelt texten inleds. Även titeln är avskalad. Den framstår i sin korthet som saklig och konkret. Sedan, längre in i boken, öppnar sig något nytt, som liknar ett slags eftertankens kranka blekhet, men egentligen är allt annat än blek.

Rushdie formulerar sig kring den blodiga attack som han råkade ut för vid sitt framträdande i Chautauqua i New York.

Med stark närvarokänsla berättar han om de sekunder då han såg mannen som högg mot honom med en kniv. Han berättar om skammen att han kände sig svag och inte kunde eller helt enkelt var för chockad för att kunna reagera adekvat.

Det låter logiskt när han berättar att för den som råkar ut för våld får sina ramar spräckta. Innan dess hölls livet ihop av ramar som skola, hem, yrkesidentitet, indier, brittisk.

Livet är nu inte längre vad det var. Och det är ju många gånger han fått sig en knäck i livet, hamnat utanför. Nu gör kniven allt detta till konst. Ja, det måste bli konst – som ett motangrepp.

Salman Rushdie berättar även om de personer som snabbt ryckte fram till hans försvar. Han blödde och ingen visste om han skulle klara livhanken. Han fördes med helikopter till ett sjukhus.

Kanske är det enkelheten i berättandet som får det som hände att stå fram i relief. Det känns som denna autofiktion släpper taget om det självupplevda och gör det till något allmängiltigt.

Ja, kärleken finns där hela tiden. Från hans fru, familj, vänner och även främlingar.

På så sätt kan det självupplevda bli bra litteratur.

Rushdie berättar sedan om tiden på sjukhuset och hur han hallucinerar, har svårt att greppa vad som hänt, hans känslor inför mannen som utförde attacken. Och när han sakta återvänder till normaliteten måste han rehabilitera allt.

Vad är Indien och vem är han i själva verket? Hur hänger hans liv ihop med allt han fått gå igenom? Hans tankar om traumat resulterar helt enkelt i god litteratur. Bra på så sätt att det i dag är många som är på flykt undan något och fått sina gamla ramar uppluckrade eller förstörda.

Men jag kan förstå på ett plan varför vissa inte gillar honom. Rushdie tar plats på ett självklart sätt, han skapar ett slags oro hos läsaren även om han skriver underbart.

Strukturen i berättandet framstår som logisk och väldigt genomarbetad. Han greppar till och med kniven som ett redskap i medvetandet och använder den på språket. Han skär en rispa mellan olika verklighetsmodeller som står mot varandra. Våldet mot konsten…

Den sista delen av boken släpper i viss mån taget om läsaren och känns mest lite diffus. Texten tappar fart och blir lite intrikat. Här skriver Rushdie utifrån en fantasi om hur han träffar knivmannen och för en dialog med honom. Men det känns inte riktigt trovärdigt. Han förminskar förövaren och det känns inte helt övertygande. Här är det som om Rushdie blir mer personlig, av naturliga skäl förstås. Själv tror jag att ondskan är en struktur, så den rent personliga aspekten av den är inte det mest intressanta. Men visst är Rushdies ”Kniv” i sin helhet en både oroande och synnerligen läsvärd essäbok.