POESI. Som få poeter kan Louise Glück sätta ord på allmänna sanningar utan att hemfalla åt truismer, skriver Erik Bovin som läst hennes “Vinterrecept från kollektivet”.
Vinterrecept från kollektivet
av Louise Glück
Översättare: Jonas Brun och Stewe Claeson
Rámus
2016 års Nobelpris i litteratur var början på en ny riktning för litteraturpriset. Sedan Bob Dylan prisades har kritikerna, åtminstone inte med samma spänst, kunnat hävda att Akademien mestadels prisar svåra författare (författaré som Jan Myrdal skulle ha kallat dem). Schablonbilden av en litterär nobelpristagare har ju annars varit en äldre, ofta manlig, författare med förkärlek för långa, snåriga meningar och verk med ovanligt hög abstraktionsgrad.
Sedan 2016 är det endast Peter Handke och Olga Tokarczuk som avviker från vad som närmast kan betraktas som en gryende trend. Kazuo Ishiguro och Abdulrazak Gurnah har gett sina bidrag till den realistiska prosan. I deras verk finner man således ett berättande och en stil som den genomsnittlige läsaren är förtrogen med. Beträffande årets pristagare går det att konstatera att Annie Ernauxs raka och okonstlade prosa befinner sig mellan självbiografi och sociologi. Hon stimulerar således samtidens längtan efter autenticitet.
Jag tillhör dem som gläds åt denna utveckling. De senaste årens pristagare tycks ha alla förutsättningar att bli lästa under en lång tid framöver. När priset senast gick till en poet gladde det mig således att det gick till en förhållandevis ”enkel” poet. Louise Glücks poesi är mångskiktad men knappast svår. Även ovana lyrikläsare kan ha behållning av hennes poesi.
Vinterrecept från kollektivet är produkten av Jonas Brun och Stewe Claesons översättning av Glücks första bok sedan hon tilldelades nämnda pris. I skrivande stund har sju av Glücks verk förlänats en svensk språkdräkt av dessa två kompetenta, men rätt så olika, översättare. Hittills har jag föredragit Bruns översättningar. När de nu samarbetar smälter de förvånansvärt väl samman till en enhet. Glücks humor kommer dock inte helt till sin rätt i översättningarna. En randanmärkning förvisso, men ändå.
Denna diktsamling kretsar kring livets sista flod. Vad vet jag om ålderdom? Jag kan bara föreställa mig att man i detta slutskede av livet lever mer än någonsin i sina minnen och – paradoxalt nog – närmare glömskan än förr.
”Receptboken”, kallar Claeson denna diktsamling i den brevväxling mellan översättarna som utgör bokens efterord. Dessa rader avslutar titeldikten: ”Boken innehåller bara / recept för vintern, när livet är hårt. Om våren / kan vem som helst laga en god måltid.”
Frågan infinner sig om inte dikterna utgör små recept för att uthärda livets hårda vinter: åldrandet? Influenser från österländsk filosofi kan förvisso urskiljas. Glück är dock varken filosof eller självhjälpsguru, och denna bok är endast undantagsvis trösterik. Ofta är det som bister sanningssägare Glück träder fram. Hon sätter fingret på ålderdomens bibesvär:
”Det är längesen jag föddes.
Det finns ingen kvar längre
som minns mig som riktigt liten.
Var jag ett snällt barn? Eller
krångligt? Det är bara i mitt huvud
som den diskussionen
fortfarande pågår.”
Men också ungdomen: ”Jag var mycket ung. / Många saker hade inträffat / men skillnaden var / att inget hade inträffat gång på gång.”
Som få poeter kan hon sätta ord på allmänna sanningar utan att hemfalla åt truismer. Utan att bli klyschig lyckas hon formulera det läsaren innerst inne vet men emellanåt behöver påminnas om. Hennes poesi är sällsamt opretentiös och förmår, kanske just därför, vara ackurat i sin universella strävan. Detta jordnära tilltal frambringas till stor del tack vare dikternas närhet till det muntliga talet. I synnerhet konversationen tar stor plats i hennes diktning. I mitt tycke: för stor plats. Emellanåt blir det ”pratigt” och oprecist som om Glück glömt att poesin är det förtätade uttryckets konstart. När hon är som bäst är skärpan däremot total.
Sedan Ararat (1990) har hennes poesi successivt närmat sig prosan. Flera dikter liknar små noveller. I denna samling är de novellartade dikterna ömsom lätt drömska, ömsom kärvt sorgmodiga; inte sällan tankedigra.
I slutet av en dikt reser sig en kvinna, troligen demensdrabbad, upp ur sin dvala och talar med plötslig klarsynthet:
”Kineserna hade rätt, sa hon, när de vördade de gamla.
Se bara på oss, sa hon. Alla i det här rummet väntar
fortfarande på att förvandlas. Det är därför vi söker kärleken.
Hela livet söker vi den,
också sedan vi funnit den.”
Apropå recept – kanske är kärleken den bästa lindringen mot åldrandets vedermödor?
Inom kort utkommer Glücks första prosabok. Nobelpriset har alltså varken fått henne att tystna eller stelna som författare. Tvärtom. Ett ytterst moget författarskap fortsätter, fascinerande nog, utvecklas.
info@opulens.se
