PROSA. Wera von Essen har skrivit en kontroversiell roman som bland annat handlar om sex, våld och religion. Vi har låtit två kritiker recensera boken. “Jag hade önskat att Våld och Nära relationer kunde uppvisa mer av ett sammanfogande perspektiv”, skriver Jonatan Jakobsson Wik. Här hittar du Anna Remmets recension.
Våld och nära samtal av Wera von Essen
Natur & Kultur
För två år sedan dundrade Wera von Essen in i Litteratursverige, retade både upp och tjusade kritikerkåren, erhöll Borås Tidnings debutantpris. Då med den autofiktiva dagboksromanen En debutants dagbok där vi fick följa bokens Wera mellan åren 2014 och 2017, genom fattigdom, refuseringar, relationella dramer i en kamp för mognad och för att hitta fram till den form som var hennes egen. Inte särskilt lätt då man är omgiven av starka personligheter. Men även kring författarens privata ställningstagande har det skrivits: hennes klassbakgrund, religiösa övertygelser, graden av utlämnande i hennes verk – von Essen har varit en författare som väckt starka affekter.
Nu är hon tillbaka med Våld och Nära relationer, en ambitiös bok med intellektuella anspråk, som i viss utsträckning ger känslan av att ta vid där En debutants dagbok slutade. Vi är tillbaka i lägenheten vid Tessinparken, vid hotellarbetet och med von Essen som berättarjag. Huruvida berättarjagen faktiskt sammanfaller går inte att avgöra, tonen och stilen är förskjuten, men trådar som BDSM och psykoanalys plockas upp ur debuten, tvinnas in i det nya narrativet.
Förtvivlad över kontaktlösheten, ensamheten eller den senkapitalistiska blicken där människor är varor och utbytbara mot varandra, tar berättarjaget bussen (eller cykeln) genom staden, uppsöker olika former av kontakt där den förenande tendensen tycks vara underkastelsen. Hennes ”lovers” våldsamma lekar, grannens drömmar, psykoanalytikerns interventioner, arbetets slit – det är som att berättarjaget inte förmår göra skillnad på underkastelsens nyanser, eller med andra ord: vad det är hon underkastar sig. Verklighetens nödvändigheter, som exempelvis att behöva försörja sig ter sig likvärdig med BDSM-mötenas underordning, eller att inordna sig i en psykoanalytisk struktur. Som om att ingå och att upplösa vore ett och detsamma.
Associationen till vad Gombrowicz en gång skrev i Dagboken I-III apropå kollegan Bruno Schulzs personlighet, känns närmast överdeterminerad: ”...så kommer man fram till en makaber paradox: för att nå frälsningen tänker syndaren ut allt hemskare plågor åt sig själv, men ju större smärtan blir, desto större blir också fröjden, desto ljuvare synden!”.
Så väver von Essen på ett liknande vis ihop det heliga med perversionen – synden, underkastelsen, smärtan och så nåden, förlåtelsen. Att synda för att få förlåtelse, för att få närma sig det gudomliga i den andre. Hon beskriver en drivkraft, en längtan efter att uppgå i något större än det egna jaget. Redan på bokens första sida, där det påannonseras att citaten kommer från Simone Weils Tyngden och nåden, förbereds en sådan association.
Men Weils text (och Gombrowiczs också, för den delen) är skriven i en annan tid, då kollektivets krafter formade och deformerade jaget/individen på ett annat sätt än i samtiden, vilket gör mig fundersam över hur man ska förstå referensen, över vilken sorts intellektuell som gestaltas i berättarjaget. Intrycket är att berättarjaget har en föreställning om att hon ska frigöra sig från, lösa sig ur, det egna jaget, kunna rikta sig mot någon annan med den efterlängtade kärleken, redan innan det egna och självständiga jaget upprättats – som om det gick att frigöra sig från något som inte finns.
Är det då denna längtan efter att ingå, att kunna möta den andre, parat med en ung intellektuells förvirring över vad en sådant möte innebär, som gestaltas? Kanske. Men även om samtidsmänniskans oförmåga att binda sig vid något bestående är en pockande tematik och förvirringen i frågan trovärdig, växer berättarjaget aldrig fram som en person som är möjlig att föreställa sig eller förstå. Som läsare blir istället förvirringen och splittringen det mest bestående intrycket.
Wera von Essens stilistiska uttryck är rappt, associativt och närmast utan interpunktion. Varje avsnitt är kort och tids- eller personangivelser är ibland tvetydiga, som om de pekade i olika riktningar samtidigt. Resultatet blir en skissartad råhet i texten, en rytmik som skapar ett imponerande tryck hos läsaren, ett tvång att fortsätta, att inte stanna upp. Men trycket är till sin natur horisontellt, försvårar fördjupning och ger intrycket av ett flödande tal som måste hållas tomt på innehåll.
Som gestaltning av det man skulle kunna kalla en postmodern tillvaro är Våld och nära samtal på många vis välgjord. Den har både till karaktärer och stil en glansig yta. Fragmenteringen, den imaginära upptagenheten av önskefantasier, samt utbytbarheten mellan tingen återsspeglar starka tendenser i vår samtid. Eller som en av berättarjagets ”lovers” uttrycker det: Bild, annars hände det inte. Men som läsare blir bristen på fördjupning bitvis svår. Hur ska jag ta till mig detta något? Där är helt enkelt för lite att ta i.
Nu finns visserligen avsnitt där läsaren skymtar en djupare och mer autentisk smärta, bitar som vore litterärt intressanta att utveckla: upplevelsen av akuten, kontrasten mellan läkaren och vårdaren, kopplingen mellan våldet och depressiviteten, innebörden av de bildade herrarna. Men de blir aldrig mer än sidoblickar. Att texten är beströdd med lustiga dubbeltydigheter, som till exempel: ”…i Ukraina dricker man tio liter på en kväll, sa hon, hon var katolik, när jag sa Me too, kändes det bara fel, som att jag förflyttat något, skapat en identitet av något…” underhåller, men flyktigt.
Jag hade önskat att Våld och Nära relationer kunde uppvisa mer av ett sammanfogande perspektiv, hjälpt läsaren i större utsträckning, att författaren utarbetat formen tydligare.
Möjligheten att kombinera en postmodern estetik med ett sammanfogande perspektiv har stora namn som Stig Larsson eller Michel Houellebecq visat på – genom att placera perspektivet i ett sammanhang där det hela tiden är som om upplösningen vore förestående, skapas det en spänning, ett spel hos läsaren. Men hos von Essen är upplösningen redan ett fullbordat faktum och det ger tyvärr inte samma effekt.
info@opulens.se
