KULTURHISTORIA. Mathias Jansson uppmärksammar den på SVT aktuella tv-serien Rosens namn och begrundar bibliotekets kulturhistoriska betydelse.
På SVT Play visas nu serien Rosens namn som bygger på Umberto Ecos roman med samma namn från 1980. Romanen blev långfilm redan 1986 med Sean Connery i huvudrollen som munken William av Baskerville. Handlingen utspelar sig i ett kloster år 1327 och är i grunden ett klassiskt mordmysterium men har, som många andra av Ecos romaner, flera idéhistoriska bottnar. I centrum för handlingen står ett klosterbibliotek som vaktas av utvalda bibliotekarier som inte släpper in någon i kunskapens innersta kärna. Munkar börjar snart bli mördade på löpande band och allt tyder på att det finns en bok i biblioteket som någon till varje pris vill hålla hemlig.
Ända sedan vi uppfann skriftkonsten har vi skapat samlingar av texter, det som vi idag skulle kalla bibliotek. Sumererna började runt 3 200 f kr att skriva ner saker med hjälp av kilskrift på lertavlor som samlades i offentliga och privata bibliotek. Man kan tycka att lertavlor, precis som runstenar, är ett ganska otympligt medium att lagra information på, och snart uppfanns därför nya lagringsmaterial som pergament och papper som var enklare att hantera. Det finns dock en nackdel med papper, pergament, linne och andra mjuka material: de förstörs lätt.
Under medeltiden fungerade klostren som ett viktigt kunskapsnav.
I Rosens namn börjar biblioteket brinna och en av tidens förnämsta fiktiva samlingar av texter går upp i rök. Ett öde som drabbat många andra stora boksamlingar genom historien. Mest känt är väl biblioteket i Alexandria, med dess runt en halv miljon texter som enligt Plutarchos brann upp 47 f Kr, ett uttalande som är omtvistat. Förmodligen förstördes och skingrades biblioteket genom åren av olika bränder och plundringar snarare än vid ett specifikt tillfälle. Råttor och skadeinsekter var då, liksom idag, också ett hot mot skrifterna och böckerna. I det sammanhanget klarar sig lertavlor och runstenar relativt bra mot tidens tand: de varken brinner upp, möglar eller bli angripna av skadedjur.
Under medeltiden fungerade klostren som ett viktigt kunskapsnav. Här kopierade och samlade man på texter på olika språk och om olika ämnen. De gick säkert att beställa en kopia av någon känd bok som man ville ha från klostret eller byta mot en annan kopia. Jag gissar att det mellan klostren fungerade på samma sätt som när man var ung och bytte dataspel med sina kompisar. Man frågade runt vem som hade nya intressanta spel som man sedan kopierade och bytte med varandra. Den som satt på de bästa och nyaste spelen hade en fördel och kunde kräva lite mer i utbyte. Att kopiera ett dataspel på en kassettbandspelare var förstås lite enklare än att kopiera en hel bok för hand, på medeltiden fick du ha lite tålamod för att läsa den senaste bästsäljaren. Av förklarliga skäl gjordes det fler kopior av populära, eller ska vi säga av kyrkan godkända böcker, än av böcker som ur religiöst perspektiv ansågs vara olämpliga. I dess fall fanns det kanske bara ett enda exemplar i hela världen.
Den bok som är så farlig och som gör att munkar blir mördade i Rosens namn visar sig vara den försvunna andra delen av Aristoteles Poetiken som handlar om komedin och skrattet. Skrattet anses tillhöra djävulen och boken betraktas därför som farlig och måste hållas hemlig för munkarna. Tanken är förstås svindlande, att det i gamla arkiv och bibliotek fortfarande ska finnas gömda och glömda litterära skatter. Vi vet genom referenser och citat i andra böcker att många böcker har försvunnit ur historien. Av den grekiska antika komediförfattaren Aristophanes finns elva komedier bevarade till eftervärlden, men genom andra skrifter vet vi att han åtminstone skrev minst 29 pjäser till som idag är försvunna. Tänk om några av dem eller andra texter som anses förstörda för eftervärlden skulle hittas i ett gammalt bibliotek och se dagens ljus igen.
I mitten av 1400-talet tog Johannes Gutenberg åt sig äran för att ha uppfunnit boktryckarkonsten som gjorde det möjligt att massproducera böcker (kineserna hade förstås tryckt böcker flera hundra år tidigare). Nu blev det möjligt för många fler att bygga upp egna boksamlingar och runt om i Europa växte det upp nya bibliotek på slott, kloster, universitet och hos privatpersoner. Många av dessa bibliotek var otroligt vackert utsmyckade och påkostade. För den som vill botanisera bland dessa bibliotekspärlor finns det en hel del böcker och hemsidor som listar världens vackraste bibliotek. Massimo Listris The World’s Most Beautiful Libraries (Taschen, 2018) och Resa i tysta rum: Okända svenska slottsbibliotek (2004) av Pär Wästberg m fl, är bara två av många böcker i genren. Så den som har ont om utrymme i bokhyllan kan därför förslagsvis skapa en boksamling med böcker om bibliotek, då får man indirekt en väldigt stor boksamling.
Stöd Opulens - Prenumerera!
Trots boktryckarkonsten var bibliotek och böcker långt fram i historien främst något för de bildade och välbeställda i samhället. Det var först under 1800-talet som vi fick allmänna bibliotek som finansierades av staten och där man kunde låna med sig böckerna hem. Tillgången till bibliotek går sedan hand i hand med demokratisering, folkbildningen, folkrörelsen och det allmänna skolsystemet. 1900-talet är bibliotekens guldålder, aldrig har det funnits så många bibliotek som då, men under 2000-talet har bibliotekets betydelse och roll i samhället förändrats och minskat. För efter Gutenberg kom Google och andra stora it-aktörer och revolutionerade informationsspridningen och gjorde den digital. Allt fler böcker, arkiv och samlingar digitaliserades och gjordes tillgängliga för allmänheten. Nu behövde man inte längre gå till ett bibliotek för att hitta kunskapen utan man kunde söka efter den själv på nätet.
Bibliotekets roll har förändrats drastiskt sedan den tidsepok som Rosens namn utspelar sig i. Skulle man modernisera handlingen i Rosens namn och låta den utspela sig idag så skulle förmodligen William av Baskerville vara en it-tekniker som besöker ett stort it-företag med stora serverhallar där det på en av servrarna finns krypterade filer med hemlig information. Alla som försöker få access till filerna mördas. Informationen som alla vill komma åt skulle förstås inte vara Aristoteles bok om komedin – utan snarare Googles hemliga sökalgoritmer.
info@opulens.se
