LYRIK. “Vardagligt och poetiskt. Rättframt och rakt på men också tankfullt runt om. Realistiskt, drömskt och mardrömskt,” så beskriver Bengt Eriksson Peo Rasks nya diktsamling “Musik för marknadssvaga”.
Musik för marknadssvaga av Peo Rask
Black Island Books
Peo Rask lyssnar in och talar ut. Han skriver noveller, reseskildringar, krönikor och debattinlägg, i form av dikter.
Var och en av hans dikter är en berättelse för och ett samtal med läsarna. Eller åtminstone läsaren, ett samtal med mig.
Det händer att jag inte är hundraprocentigt säker på vad Peo Rask säger och vill framföra. (Men det gäller ju inte enbart poesi utan lika väl för människor man känner och möter personligen och fysiskt.)
Ibland, som i den inledande diktsviten ”Hej, träd, hej!”, kan samtalet med och berättandet för mig ske indirekt.
I det här fallet via trädet som är som en människa vemsomhelst men mer tålmodig:
Du har ett växande
tålamod, det har jag
aldrig haft
Peo Rask talar med trädet och samtalet blir både en berättelse för mig och ett vidareförmedlat samtal med mig. Berättelsen/samtalet handlar om växande, att vara ”inflyttade / inte helt rotade”, det gäller både trädet och poeten. Och han berättar – för trädet – om Indonesien, där ett barn när det dött placeras i en trädstam och ”trädet växer ihop / upptar barnet / låter det växa / inom sig”. Och han berättar eller det är nog trädet som gör det – för mig – om fjärden som ”glittrade” och vårsolen ”som gjorde sitt bästa”.
Det var bestämt i går eller i fjol
när du berättade om dina
ljusa och mörka årsringar.
Platsen är Luleå, där Peo Rask är inflyttad (från födelseorten Karlstad). Om Luleå berättar och samtalar han också under rubriken ”Reiectio socialis 1”. Han lägger märke till hemortens ”förkastade”, de som finns men inte bör finnas. Nu blir dikterna som krönikor eller debattinlägg. Det blir arga, sorgsna dikter i noir.
Man ville få bort de icke önskade från stan.
Ersatte sittbänkarna på järnvägsstationen
med ståbänkar.
Som flanörsdikter också, i vilka Peo Rask flanerar kring och iakttar, lägger märke till och… ja, ser. Han får syn på dem som inte syns, inte ska och tillåts synas: ”Mindre orter / stadsdelar – ofta / har de ett original”. Han förklarar: ”Crazy Steve, Porren, Kommoden / eller vad de nu kallas får uppträda / i singularis – aldrig i pluralis”…
Men nu befinner sig inte Rask i Luleå utan i Berlin efter murens fall: ” i en trähydda i Stadsplatz Marie” eller ”i det gentrifierade Prenzlauer Berg”. Olika städer; samma stad. Överallt finns de, dessa osynliga människor, som inte syns fast de finns, som finns fast de inte syns. Så många är de att de också har en andra rubrik, ”Reiectio socialis 2”:
först i sällskap
allt oftare ensam
sedan allena
Är det bara något jag får för mig, att dikterna i detta andra, fortsättningskapitel blivit än mer personliga, desto fler ord passerar desto starkare och skarpare genom poeten själv. Eller är det genom mig, inuti mig som poesin rispar med så skarpslipad egg? Aj! Ja, ooo den gör ont. Och här ändrar dikterna sina former också, raderna hoppar inåt på det vita pappret eller formerar sig till stycken som i prosa.
Ett moln av oro? En föraning? Rädsla? Uppgivenhet? Eller om ”vi” inte inkluderar jag och mig utan är ett annat vi – också detta ett vi av osynliga, av det osynliga folket. För, diktar Peo Rask, ”ingen av oss vet / eller kan säga någonting, / om när färden når sitt mål”. Diktsamlingen ”Musik för marknadssvaga” avslutas under en ”viss del av året” då det behövs ”Varma strumpor”. Året har blivit ”December”. Platsen är:
Ett rum i ett av stadens finaste hus, som tillhör ett av de bäst bevarade kvarteren i en annars misshandlad centrumbebyggelse präglad av betongbrutalism.
/–/ Vi läser högt för varandra för att kunna hantera det som lett oss hit: maktlöshet, rädslor, självcentrering, skam… Vi har alla klantat oss och svikit. Vi vet vart skål och nål leder.
Vardagligt och poetiskt. Rättframt och rakt på men också tankfullt runt om. Realistiskt, drömskt och mardrömskt. Dessa nyanser av svärta. In- och exklusive. Jag undrar igen: Hur många innefattas – förr, nu eller sen – i ”vi”? Eller om du och jag och Peo betraktar blott, ser på utifrån, om vi ser eller inte ser, inte vill se? Eller om ordet är “vågar” som i “inte vågar”?
info@opulens.se
