PROSA. ”Björn Öijer visar, ännu en gång, med vilken illusorisk lätthet han behandlar såväl berättelserna som språket,” skriver Crister Enander, som läst den aktuella novellsamlingen ”Besatt av hämnd – och andra berättelser”.
Besatt av hämnd och andra berättelser av Björn Öijer
Recito Förlag
Under den sedvanliga morgonrundan med sin godmodiga labrador ute i kylan och snömodden möter den nypensionerade mannen en kvinna som tycks såsom fastlimmad i – och uppslukad av – ett intensivt och mycket märkligt mobilsamtal.
Hon har en liten ettrig hund som drar och sliter i sitt koppel, det är en gläfsig liten rackare.
Kvinnan talar om ett husköp i Aix-en-Provence som ett absolut krav för att gifta sig med mannen hon talar med i telefonen.
Kvinnan i titelnovellen ”Besatt av hämnd och andra berättelser” av Björn Öijer visar sig snart ha ett förflutet som prostituerad. Just nu ligger hon i skilsmässa och ska, som redan antytts, gifta sig en andra gång, nu med en yngre och rikare man.
Det framkommer att den nye mannen har ytterst framgångsrika affärer men av mer eller mindre kriminell karaktär. Hon, Sonja som hon heter, misstänker vapenhandel.
Deras förbindelse djupnar fort. Bröllop diskuteras och han tycker att lägenheten han äger på Östermalm borde säljas. I stället kan de köpa en gemensam strandvilla i Saltsjöbaden och flytta ihop efter giftermålet.
Men han kräver att hon ska, på brutalast tänkbara sätt, utföra en hämnd mot sin förre make, inte minst på grund av dennes infama digitala meddelande till honom.
Det blir snabbt ett uttalat krav från hans sida för att deras lockande och lyxiga gemensamma framtid ska bli av.
Hon chockeras, skakas i djupet av sin moraluppfattning. Likväl går hon med på att genomföra hämnden, som innebär att skära av sin exmakes könsorgan.
Det finns ett ständigt närvarande mörker, aldrig uttryckligen skildrat, en känsla av att vara nära något hotfullt och främmande, något grymt och osynligt. Det gäller flera av novellerna.
I det vanliga livets absoluta närhet rör sig skuggor och krafter som kan välta vardagen över ända, skaka om, kanske krossa vad som invant är.
Men i ”Skuggan har ingen ålder”, en berättelse om en mans många åkommor och krämpor, är det nästan som om Björn Öijer väljer att göra tvärtom. Här står hoten i fokus. Vardagens glädjeämnen glider bort och tycks snarast försvinna, som om huvudpersonen Hjalmar är ockuperad, ja uppslukad av sina sjukdomar.
Björn Öijer visar, ännu en gång, med vilken illusorisk lätthet han behandlar såväl berättelserna som språket. Novellsamlingen är skriven på en glasklar och suggestiv svenska. Som läsare fångas man snudd på omedelbart – efter ett par meningar – av varje berättelse och dras motståndslöst in i dess intriger och oftast ytterst vardagliga gestalter. Personligen tilltalas jag mycket av – låt mig kalla det – den estetiska oförställdheten. Alltså: realismens eleganta och enkla triumf.
crister.enander@opulens.se
