Rappt skriven roman

PROSA. Miriam Toews vet verkligen hur en god historia ska berättas och besitter dessutom en skarp psykologisk blick, anser Thomas Almqvist.

Ensamma strider av Miriam Toews
Översättning: Erik Andersson
Rámus Förlag

Miriam Toews förra roman, ”Kvinnor som pratar”, som kom förra året, belönades med Kulturhuset Stadsteaterns internationella litteraturpris för årets bästa översättning. I vinter har filmatiseringen av den också hyllats. Jag tyckte väldigt mycket om boken och jag gillar även den nu aktuella ”Ensamma strider”, som ändå är en roman av en helt annan sort men som också översatts av Erik Andersson. Toews, som är en av Kanadas främsta författare idag, skriver här om tre generationer kvinnor, som bor tillsammans och bildar familj i Toronto.

Det är mormor, som är väldigt envis och som står med ena foten i graven, det är hennes höggravida dotter, som är mamma till Swiv och ur vars nioåriga perspektiv hela berättelsen återges, vilket inte ger utrymme för tillrättalägganden eller pekpinnar från den vuxna författaren. De vill alla leva ett gott liv och på sina egna villkor men förstår att de måste strida för det och stå emot alla byggherrar, präster och regissörer, som vill styra deras liv.

Romanen är en storslagen hyllning till kvinnlig motståndskraft över huvud taget och till alla kvinnor som fortfarande kämpar. Toews hyllar också sin egen mamma Elvira, som lärt henne hur man ständigt slåss och hur man älskar.

Mamman skriver brev till sitt ofödda barn och Swiv skriver brev till sin frånvarande pappa, ett brev som blir just berättelsen om hennes, mammans och mormoderns liv. Mormor är en aning vimsig av alla mediciner hon äter och förlägger gärna batterierna till hörapparaten, som de sedan hittar i köttfärssåsen till spaghettin. Swiv tvingas rädda henne ur pinsamma men dråpliga situationer, när de är på stan och de genomför också en kaosartad flygresa till Fresno, där de bor hos släktingar, som visar sig vara övervintrade hippies från 60-talet. ”Ensamma strider” är en burleskt dråplig historia med farsartade inslag, där Toews livsbejakande berättarglädje och ohämmade vitalitet smittar av sig på mig som läsare.

Romanen innehåller mycket klokskap men också en klarsyn och en drabbande illusionslöshet. Som all god humor döljer sig ett stort allvar i botten och det är de tre kvinnornas utsatta situation i samhället. Swiv tvingas ta ett stort ansvar som hon inte borde behöva ta med tanke på hennes ringa ålder, vilket gör läsningen bitvis smärtsam.

En del människor, som de möter, visar sig ändå vara både empatiska och varma. Kvinnorna i ”Ensamma strider” har precis som kvinnorna i ”Kvinnor som pratar” en enorm andlig styrka. Trots allt finns här mycket hopp och på det hela taget är det en mycket optimistisk historia.

Genom sitt annorlunda sätt att berätta ger Toews verkligheten ytterligare en dimension. Hennes prosa är till synes enkel och genomskinlig men på samma gång mycket målande. Hon vet verkligen hur en god historia ska berättas och besitter dessutom en skarp psykologisk blick.

”Ensamma strider” är en rappt skriven roman, som berättas i ett högt uppdrivet tempo. Den drastiska humorn är ständigt närvarande och stilen känns hela tiden otvungen och charmerande. Den försonande humorn balanserar det eventuellt vemodsfyllda och svarta. Jag hade väldigt roligt, när jag läste den och jag inbillar mig att Toews själv hade roligt när hon skrev den.