Ralph Waldo Emerson: Ur dagboken ‒ Del 2

SOMMARSERIE. I dag publicerar vi den andra delen i en svit texter hämtade från den amerikanske författaren och filosofen Ralph Waldo Emersons dagbok. Gunnar Lundin står för översättningen och urvalet. Totalt kommer vi att publicera elva delar i sommar. Del ett finns här.

Ralph Waldo Emerson: Ur dagboken ‒ Del 2

Urval och översättning av Gunnar Lundin

April, 1826, Cambridge (Emerson är 23 år)

Varje bildad man som ser bakåt i sitt liv upptäcker stadier med olika inställning – och vänjer sig att betrakta sitt nuvarande sinnes­tillstånd mer som resultatet av vissa perioder av specifik tanke- och känslointen­sitet än av ständig, jämn expansion. Sädeskornet växer språngvis. I vanliga fall, speciellt fram till ålderdomen, beror kunskapens tillväxt på näring utifrån. Men den här näringen som får oss att söka det innersta hos andra, eller i deras böcker, eller i anblicken av naturen, får vi i större eller mindre grad beroende på omständigheter lika ofta utom som inom vår kontroll.

   Var och en som undersöker minnet av dessa perioder finner att han genom någon slump eller något speciellt ämne kommit fram till en av dessa allmänna idéer vilka inte endast sammanfattar en hel rad tankar, utan också kastar nytt ljus över saker som tidigare varit outgrundliga. Efter att hittills mest suttit och väntat i förrummet hade han nu omed­vetet funnit Mästernyckeln, vars ax och fjädrar öppnar var dörr, och den häpne äventyraren går från kammare till kammare, från rum till rum, tacksam, men överväldigad av den outforskade vidden och rikedomen i hans egendom.

28 sept., Cambridge

Jag föddes kall. Min kropp är vanligen kall. Jag huttrar inne och ute; blir inte entusiastiskt varm en tiondel så snabbt som mina medmänniskor.

Nov., Cambridge

Hos Burke finner jag nästan samma tanke som jag underhöll mig med för tre år sedan: bara handlingar av moraliskt värde kan tränga igenom stora tidsavstånd.

13 dec., Charleston, South Carolina

Sedan fjorton dagar har jag ingenting skrivit. Min själs herre dåsar på sin tron. Det är för att jag inte alls tänker som jag inte alls skriver. Det finns något alarmerande i dessa periodiska sinnestillstånd. Ena dagen är jag en lärd man, nästa en dumskalle, det vill säga i relation till min kapacitet…

Ingen människa kan resa från norr till söder i Förenta staterna utan att märka förändringen och förbättringen i seder. I den här stan, det kan man inte undgå att observera, gäller det de lägsta klassernas umgänges­seder, vilka å det grövsta negligeras av arbetarklassen i norr. Två svarta män får syn på varandra på gatan, och fast båda går klädda i trasor, och båda stundom balanserar en börda på huvudet, hälsar de på varandra med samma välavvägda åtbörder som väluppfostrade i Boston. De skiljs inte förrän de skakat hand och sagt adjö med en lätt bugning. Det finns en fulländad grace/behag i dessa hövligheter som en arbetare i Nordstaterna omöjligt skulle kunna efterlikna om han så bestämde sig för att var ytterst artig. Jag har faktiskt aldrig sett en osäker och bortkommen människa i South Carolina.

4 jan., 1827, Charleston, S.C.

Ett nytt år ser på mig med sitt bittra kalla öga, här där jag sökt ett varmare klimat. Ett nytt år ser på mig och finner att mina förhoppningar lagts åt sidan, alla planer tills vidare skjutits upp. Ett nytt år som kanske finner mig lika oförmögen att leva och att dö som det föregående. Men medvetandets öga har åtminstone berikats i sina många iakttagelser. Det har upptäckt några fler av de dunkla linjer som förenar det förflutna med nuet, och nuet med framtiden; linjer som löper obeaktade, okommen­terade, i tusentals labyrinter var än ett samhälle existerar, och som utgör människors moraliska kärna genom vilken gudomligheten framträder för den vaksamme eller, riktigare sagt, för den upplyste observatören.

Feb., St. Augustine

Mycket av det viktiga vi lär fångas i flykten, snarare av instinkt än av tillstånd/stämningar som kan förklaras in i detalj.

6 april, Charleston

En ny händelse har lagts till min stillsamma levnad. Jag har här knutit vänskapsband med en man (Achille Murat) med en lika brinnande sanningskärlek som den som besjälar mig, och ett intellekt som överträf­far mitt genom sin mångsidighet, och som – genom börd och praktiska förbindelser och erfarenheter av olika slags människor – slipats och fått energi till handling, något jag inte gör anspråk på. Och denne man är likafullt, vilket jag knappt i fantasin trott möjligt–övertygad ateist – och tror inte på själens existens och naturligtvis inte på dess odödlighet. Min tro i dessa avseenden är stark och innerligt oförstörbar hoppas jag. Men samtidigt älskar och högaktar jag denne oförskräckte tvivlare. Han har en ädel själ, och hans dygd är sublim som sadducéens alltid måste vara.

24 aug., Boston

När jag häromdan var i kyrkan och mannen i predikstolen var en hård lerklump och inte smidbar metall, tänkte jag att om människor skulle undvika det där allmänna språket och vanliga stilen varmed de söker dölja allt som är specifikt, och skulle säga bara det som fanns överst/närmast i deras sinnen/vad de hade på hjärtat, och det i sin personliga stil/på deras egna personliga sätt, skulle varje människa bli intressant./

10 juli 1828, Divinity Hall, Cambridge (Emerson är 25 år)

Jag känner mig alltid besvärad när samtalen i min närvaro kommer in på hur okunniga människor är och plikten att anpassa föreläsningar och texter så att folk begriper. Allt dylikt är pedanteri och okunnighet. En människa av folket vet lika mycket och resonerar lika väl som vi gör. Ingen är så snabb att upptäcka briljant begåvning och solida resonemang  som en människa av folket. Och jag har märkt att de som mest använder de här flosklerna inte höjer sig över medelmåttan ifråga om intelligens.

Odaterat, Cambridge

Det finns något särskilt i mitt lynne (noterar jag då jag jämför med andra): min benägenhet att gå och vandra. En molnig julimiddag slår jag bestämt ihop mina böcker, tar på mina gamla kläder, sätter den gamla hatten på huvudet och slinker iväg till blåbärsbuskarna och smyger med stort nöje in på en liten kostig där jag vet att jag undviker att bli sedd. Väl där finner jag avkoppling genom att i timtals plocka blåbär och annat skogens överflöd, långt från berömmelse, bakom björkarna. Det är få timmar jag njuter av som jag gör av dessa. Jag minns dessa stunder på vintern; på våren ser jag fram mot dem. Jag känner inte till någon annan varelse med samma läggning, eller som ens skulle anse detta respek­tabelt…

    När jag begrundar min familjs konstitutionella olycka, som när den nu drabbat Edward med ens begravt så många högflygande förhoppningar – vad än orsaken må vara –,  hyser jag föga farhåga för att jag själv skulle vara disponerad för ett sådant ont. Det finns så mycket dumhet i min intellektuella konstruktion att jag tror att Försynen bevarat mig från detta. Min bror levde och handlade och talade med onaturlig energi. Själv är jag lat och trög; mitt språk är ibland nonchalant, ibland besvärat och fragmentariskt; mina handlingar (om jag kan kalla dem så) är av ett passivt slag. Edward har alltid perfekt kontroll på sina anlets­drag. Jag har ingen. Jag skrattar; jag rodnar; jag visar dåligt humör; tvärtemot min vilja och tvärtemot vad som vore bra för mig. Men alla dessa brister är, tycks det mig, ett caput mortuum, en motvikt – och, som livet nu rullar på, ett försvar.

 Odaterad, Cambridge

Jag önskar att en människas kunskap skall innefatta mer än en sorts ämnen, mer än en hyllrad. Jag gillar den person som kan uppskatta både en fin lada och en god tragedi.

3 mars, Boston

Läste med beundran och förtjusning Mr Websters ädla tal som var ett svar till Hayne. Vilken medvetenhet om politisk rättfärdighet, vilken tillit till sitt eget intellekt måste han inte ha för att anlägga denna säkra ton! …Skönheten och värdigheten i det han åskådliggör borde lära människor skönheten och värdigheten av principer. Detta är en person som inte vänder kappan efter varje opinionsvindpust, utan har klokhet nog att se storheten i den moraliska naturen och ansluta sig i hela sin längd och bredd till den och storsint förlita sig därpå.

24 juli, Brookline               

Säg inte att våra egenskaper är så djupt rotade att den ombytliga män­niskan inte kan vara konsekvent, hon må anstränga sig så mycket hon vill, eller att den själviske inte kan vara skapande och produktiv; tvärtom, varje egenskap hos en människa kan hon använda till sin fördel och till något önskvärt. Jag avskyr stadigt arbete från morgon till kväll, och därför är jag inte en lärd man, men jag har en allätares nyfikenhet och lätthet att ta mig an nya uppgifter. Kunde jag inte i frivilliga ansträng­ningar att tillgodose detta bli lärd och tillägna mig ett stadigt arbetes vanor?

Första Europaresan

1 sept. 1833, Liverpool (Emerson är 30 år)

(På hemväg från Europa)

Jag har fått träffa dem jag önskade – Landor, Coleridge, Carlyle, Words­worth; det har stärkt och bekräftat mina tidigare uppfattningar. Det är mycket jag har dessa möten att vara tacksam för. Jag kommer för all framtid att mer korrekt, mindre skyggt/blygt och osäkert, bedöma visa män. Ingen av dem jag mött är visserligen en tänkare av högsta klass, men vad samtalet med var och en av dessa har antytt är sant om samtal och umgänge med alla större begåvningar, att de aldrig fill the ear, lägger beslag på den andre – nej, det är en idealiserad bild, en idolbild. På en intelligent person för vilken de var helt okända namn, skulle deras konversation inte göra något djupt intryck, de skulle inte uppfattas som några världsberömdheter – de skulle hågkommas som förnuftiga, belästa, ärliga män, och inte mer än så. Speciellt är de underhaltiga, alla dessa fyra – i olika grad, men alla underhaltiga – i kunskaper om religion.

Det angenäma/trivsamma med att möta geniala män/ stora begåv­ningar som dessa är att de är uppriktiga, de är i sig själva så rika att de står över/kan sätta sig över tarvligheten i att låtsas kunskaper som de inte har, och de säger öppet vad som förbryllar dem. Men Carlyle – Carlyle har en sådan charm att jag älskar honom. 

Åter Förenta staterna

1 jan., 1834

Den här boken är mitt sparkonto; jag blir rikare för att jag har någonstans att placera mina inkomster; och fragmenten ökar i värde för att här finns korresponderande fragment som kommer att få enhetlig mening genom att läggas till varandra.

16 maj, 1834, Newton

Minns när jag som pojke gick på stranden och blev förtjust över snäck­skalens färger och former. Jag plockade upp många och stoppade dem i fickan. Väl hemma kunde jag inte återfinna något av det jag samlat – bara än torra, fula mussel- och snäckskal! Så förstod jag att för att få en verkan är komposition viktigare än skönheten i enskilda former. På stranden låg snäckskalen våta och socialiserade av havet och den vidsträckta himlen.

18 juni, 1834, Newton

Websters tal tycks vara det yppersta det opoetiska Amerika har eller kan åstadkomma. Alla lutar vi oss mot England; knappast en dikt, en sida prosa, en tidningsartikel som inte är imitation av engelska former; våra seder och vår konversation är traditionella, och stundom tycks all litteratur lida sotdöden och ersättas av denna enorma spridning av papper fulla med ord. Förmodligen kunde det onda botas genom vårt grovt folkliga parti – Amerikas jacksonism – obekymrat om England och om allt vad litteratur heter, en sten hackad ur marken. Den kunde på ett opolerat sätt utrota vår kulturs ihåliga dilettantism, och i en sålunda nyfödd kultur kunde amerikanerna åter och med större framgång utforma sin egen värld.

15 sept., på kvällen (Emerson är 31 år)

Ingen konst kan överträffa den mjuka skönheten i skogen den här kvällen. Syrsornas filande, bina, barrträden; ljuset, insekternas former, fjärilar, larverna hängande i lövträden, spindlar svingande sig mellan grenar, knarret från syrsor… all behagfull konst är imitationer av detta, och likafullt – jämfört med skönheten i en stor och riktig mänsklig handling är all denna skönhet kall och lämnar oss opåverkade.

15 nov., Concord

Hädanefter har jag bestämt mig för att inte tala eller skriva något som inte är helt och eget mitt. På offentliga möten, och i liknande sammanhang, skall jag framföra sådant jag funderat fram för dess egen skull, och inte med tanke på mötespubliken.

27 dec.

Kristendomen… lärde den eviga motsatsen mellan världen och sanningen, och införde den andliga lagens auktoritet. Milton insåg dess natur när han sa, att den är den ”som mäter visdom medelst enkelhet, styrka medelst lidande, värdighet medels låghet.” Det gör även vid sunda vätskor jag, och känner den outsägliga friden, ja det gudomligt inflöde som åtföljer ödmjukhet och kärlek – och förrän hanen gal, skall jag tre gånger förneka honom.

16 feb., 1835

Funnes det inte några poeter skulle naturen vara långtråkig.

8 aug., (Emerson är 32 år)

I går hängav jag mig med förtjusning åt Michel de Montaigne. Med fullt hjärta omfamnade jag den store gamle smutsgrisen. Han prickar och stinger mitt sinne för ädelmod – jag menar det som hör till den vilda grekiska stammen, för han saknar grace och elegans. Panegyriken till Cato, och till Sokrates, spänner våra förslappade strängar och gör dygden åter möjlig utan den kristna uppfostran, eller snarare – bättre uttryckt – får ögontjänaren att skämmas och hänvisas till äran och hedern.

13 okt.

Studieårens avslutning.

Förstår vi egentligen vilka av Historiens händelser som inte dör utan lever vidare? En handfull anekdoter av moralisk halt som berättar om någon handling eller något  yttrande …dessa saker, betraktade som obetydliga då de hände, har seglat på vidare på tidens hav medan lagar och expeditioner och böcker och kungariken har sjunkit och fallit i glömska. Så livskraftigt är detta enkla grundämne av mänsklighet och moraliskt förnuft.

 Tentamensprogrammerad som min vilja var fick mina personliga uppfattningar inte den betydelse de nu har. De fyra collegeåren och de tre akademiska åren har inte gett mig så många viktiga fakta som några onyttiga böcker gömda i bänken i latinklassen. Vi vet inte, när vi mottar en tanke, vilken betydelse den kommer att få.

8 feb. 1836

Kvinnors tidsuppfattning är mindre adekvat än mäns. Det finns en klocka i Adam men inte i Eva.

16 maj

Brodern Charles död.

Bedrövlig syns mig framtiden utan denne vän. Rent och mjukt hans sätt, närmast obesvärat av egoism, och agerandet mot andra hälso­bringande, upplyftande och med en sorts ljuvhet. Jag läser nu Charles dagböcker, minns alla hans ord och handlingar utan smärta, för ett så friskt och mänskligt liv var det, inte som Edwards en tragedi där fattigdom och sjukdom tärde på begåvningen.

Hans egenskaper var som Timoleons segrar, och som Homeros verser, lika enkla och naturliga. Jag fattar inte att dagböckerna skulle behöva ha denna bittra ton av botgörelse och beklaganden. Jag sörjer att jag i och med förlusten har förlorat den han var, ty han var en talare, inte en författare. De skrivna sidorna gör honom inte rättvisa, och eftersom han kände den ofantliga klyftan mellan sin konversation och dessa fläckade papper, var det lätt för honom att tala med förakt om skrivna kompositio­ner…

Charles hade en greks sinne. Jag har det att tacka för tusentals iaktta­gelser. Att leva med honom var som att leva med en stor målare. Jag brukade säga att jag saknade förmågan att se saker innan han pekade ut dem åt mig, och därefter upphörde jag aldrig att se dem.­­

16 juni (Emerson är 33 år)

Igår var jag i Mr Alcotts skola och åhörde ett samtal om Johannes uppen­barelse. Jag tyckte experimentet att låta unga elever delta i frågor om smak och sanning lyckat. Några mycket träffande saker sas. Jag kände starkt när jag iakttog tankens gradvisa gryning i de ungas sinne, att sanningen varken känner ålder eller tid. Den visar sig, eller visar sig inte, och när barnet mottar den är han inte längre ett barn; ålder, kön – ett intet; vi är alla lika inför det stora alltet. Lille Josiah Quincy, sex år och sex månader gammal, är ett barn med något underbart och gudomligt i sig. En mycket ung profet.

22 juni

Mr Alcott har varit på besök med sina olympiska drömmar. Han bygger en värld. Ständigt anstränger han sig för att lösa frågan varifrån denna värld härstammar. Som vanligt börjar han med födelsens mysterium. Vad har han för nytta av att låtsas intresserad av vad andra åstadkommit? Det sa jag till honom. Enskildheter – enskilda tankar, sentenser, ja även fakta – är ointressanta om de inte framträder som en stråle från hans sfär. Helheten – naturen som den utgår från sig själv, är hans studium. Men han förlorar, som andra suveräner, mycket nöje och glädje på grund av sin storhet. Jag går till Shakespeare, Goethe, Swift, även till Tennyson, underställer mig dem, blir ett lyssnandets organ, och över­låter mig till deras väsens lagar. I lön för att sålunda vara intet får jag ett nytt medvetande, och njuter som en Protheus världen genom hundra olika människors krafter och sinnen. Men Alcott förmår inte glädja sig åt Shakespeare, kommer inte i närheten. Och så med allt annat. Beteck­nande är också att han inte kan erinra sig ett ord av vad han eller någon annan sagt, det må vara aldrig så träffande. Under besöket kom han med några majestätiska yttranden, men inspirerade mig ändå så starkt att till och med jag ofta glömde vad som sagts.

29 okt.

(”Ordet är öppet.” (Roland Barthes)

Den fördel varje person som sätter sig en litterär uppgift– som jag nu dessa föredrag – finner, att det ger det stora nöjet i läsandet, vilket under andra omständigheter inte når sin fulla gusto. När medvetandet är samlat och fått kraft av den viktiga förväntan på att åstadkomma ett välförberett arbete, kommer sidorna i vilken bok vi än öppnar att stråla av en mångfald allusioner. Varje sats blir dubbelt betydelsefull, och författa­rens mening lika öppen som världen. Det finns kreativt läsande lika väl som kreativt skrivande.

12 nov.

Stadspromenad.

Hur påverkas vi inte av att se de förbigående på trottoarerna, både kvinnor och män, vilket dock våra umgängesregler förbjuder oss att uttrycka fast de inger oss så mycket nöje. Ett förtjusande barn, en stilig ung man, en vacker flicka, en man med hjältedrag, en vördnadsbjudande åldring – de förtjusar oss trots att de är främlingar, och vi kan inte yppa det, och inte titta på dem mer än för ett ögonblick.

10 dec.

Retorik. – Jag kan inte åhöra en predikan utan att slås av, mitt i strömmen av dåsiga haranger, vilket intryck en historisk händelse, ett biografiskt namn, en skarpt objektiv iakttagelse gör! Varför kan inte predikanten ta hänsyn till den uppmaning som ligger i församlingens plötsliga tystnad och förstå (vad ofta är så uppenbart) att denna speciella sats är allt de sedan bär med sig?

29 mars, 1837

Carlyle. Jag tror att han mer än någon annan i vår tid har insett vilken outsinlig gruva samtalsspråket är. Han använder inte samtidens skrift­språk, vilket intellektuella, pamflettmakare och präster gör, inte heller det politiska språket som används av advokater, statsmän och de bättre journalisterna; istället utvinner han styrka och vanligt förnuft genom poetiskt bruk av talspråket, så att varje stycke blir en sorts lysande samtal.

22 april

Jag sade till Lidian, att i litteratur och konst är vad helt betydelse­löst jämfört med Hur. De tråkigaste diskurser som finns handlar om Det Högsta Väsendet.