Ralph Waldo Emerson: Ur dagboken ‒ Del 7

SOMMARSERIE. I dag publicerar vi den sjunde delen i en svit texter hämtade från den amerikanske författaren och filosofen Ralph Waldo Emersons dagbok. Gunnar Lundin står för översättningen och urvalet. Totalt kommer vi att publicera elva delar i sommar. Tidigare delar finns här.

Ralph Waldo Emerson: Ur dagboken ‒ Del 7

I urval och översättning Gunnar Lundin

Juni, odaterad (Emerson är 44 år)

Kritik ska inte klanka ner och förstöra; kritik ska inte vara en kniv som skär upp plantan med roten; den ska vara en instruktiv, inspirerande vägledning. Sydvind, inte östanvind.

27 juni

Amerika (2)

Amerikanens okuvlighet; zero samvete; mottot detsamma som Naturens: ’Our country, right or wrong.’ Han bygger palats och städer av trä; visst, men när humöret slår om, kanske redan framåt kvällen, bygger han palats och städer av sten, i samma fart; resliga, kraftfulla, rastlösa Kentucky; ett storartat släkte, men ehuru frukten är på sitt sätt beundransvärd ska man inte finna ett enda gott, friskt, moget äpple på trädet. Moder Natur hade bråttom när hon skapade dessa hastmakare och hann aldrig fullborda någon.

Andra Europaresan

Okt., odaterad, London

I Liverpool låg ett brev från Carlyle och väntade på mig upptäckte jag först efter ett par dagar; det var adresserat till ”R.W.E. till handa genast vid hans ankomst till England”, med hjärtlig välkomsthälsning och en angelägen inbju­dan till hus och härd. Och som jag fann att jag den närmaste veckan inte skulle vara efterfrågad i föreläsningssalarna, for jag ner till London på måndagen, och klockan tio på kvällen öppnades dörren av Jane Carlyle, och mannen själv stod bakom henne i tamburen med en lampa i handen. De var obetydligt förändrade sedan den dag jag för fjorton år sedan (i augusti) lämnade dem i Craigenputtock, ”Jaha”, sade Carlyle, ”här är vi, så har ödet skyfflat oss samman igen!” Hans tals dammluckor var snart öppnade, och vad därur flödade var en rik ström. Vi hade ett omspännande samtal fram till klockan ett på natten, som fortsatte vid frukosten nästa dag. Vid middagstid eller något senare promenerade vi till Hyde Park och slottsbyggnaderna, cirka två miles härifrån, och vidare till National Gallery och the Strand, under det att Carlyle smälte ner hela Westminster och London i sitt tal och sitt skratt. Hemma äter han frukost cirka klockan nio, och han hustru säger att han sover till tio eller elva om de inte har gäster. En fantastisk talare och på det hela taget lika utomordentlig, om inte rentav mer, i tal som i skrift. Utan ett personligt sammanträffande kan man inte fatta hans verkliga kraft och bredd. De få timmarnas samtal för längesen i Skottland förslog inte till att lära känna honom ordentligt; och han har nu, till slut, gjort mig rejält förbluffad.

Han är inte i första hand en intellektuell, som de flesta i min bekant­skapskrets, utan en mycket praktisk skotte, av den sort man finner i en sadelmakarverkstad eller i en järnhandel, och sedan som av en slump genom ett förbluffande tillägg blivit denne beundransvärde intellek­tuelle…

Carlyle och hans hustru lever i ett mycket harmoniskt förhållande. De har båda ett intagande sätt, och i hustruns bokhylla hamnar från år till år alla hans böcker, var och en med en särskild dedikation.

Jag hade ett bra samtal med Carlyle igår kväll. Han säger samma sak åter och åter igen, i månader, i år; samtidigt leds han av sitt moraliska sinne, uppfattningen att sanning och rättvisa är det enda av verklig betydelse; och han säger även att det inte finns någon religion i egentlig mening i England.

Mars, odaterad, London

Efter den nya franska revolutionen, prenumererar Carlyle på Times; det är första gången han har en dagstidning.

Om en person som Cromwell dök upp nu skulle det inte tjäna något till; han skulle inte få Underhusets öra. Lika gärna kunde man gå till kyrko­gården borta i Chelsea och ropa I gevär! och hoppas att de gamla kyrk­värdarna skulle resa sig från de döda

Det är lustigt att höra vältalaren Carlyle kritisera talare, och författaren C. kritisera författande.

Mars, odaterad, London

Om man står vid ingången till Underhuset och ser medlemmarna gå in och gå ut, kommer man att säga att alla dessa män är representanter för något djupt mänskligt, för det kloka förnuftet.

14 mars, London

Ett bevis på överflödet av litterära talanger här är att ingen vet, eller ens frågar efter, antar jag, namnen på de begåvade skribenter som skriver notiser och artiklar i tidningarna. Märkligt är att en litterär kraft som skulle förslå till tjugo Quinets eller Michelet, och till hundra Prescotts eller Sparkses, här bortödas på något kortlivat nummer av Christian Remembrancer eller Foreign Quarterly, eller till och med på några ledare i Times.

14 mars, London

En engelsman talar politik och samhällsfrågor, med vad han verkligen värdesätter är sitt hem, och vad därtill hör – den kultur och belevenhet vilka enligt hans erfarenhet endast engelsmannen besitter, och vilka han naturligtvis tror har någon sorts väsentligt samband med monarkin och lagarna. Dessa ting tror han saknas i Amerika, därav ett förakt som han endast till hälften lyckas dölja. Fasthållandet vid seder och bruk står i skarp kontrast till vårt lättsinne. Den lättsinnige amerikanen lägger av sin puritanism så snart han lämnat Cape Cod; han hänger sig med stor energi åt engelska och franska laster, och är varken unitarist eller calvinist eller katolik och står inte för någon känd idé eller sak; vilket hederliga engelsmän finner motbjudande. Det är ett dåligt tecken att jag träffat många amerikaner som skryter med att de har tagits för engelsmän. Lättsinne, lättsinne. Jag vill inte tas för engelsman lika litet som jag vill att Monadnock eller Nahant eller Nantucket ska tas för Wales eller Isle of Wight.

Mars, odaterad, London

Jag har märkt att ju mer inskränkt religiös en människa är, ju mer inskränkt är hennes beläsenhet.

Sista veckan i mars, London

Richard Owen. Mr Richard Owen hade vänligheten inbjuda mig till sin föreläsningsserie i Kungliga Kirurgsamfundet, och jag bevistade så många föreläsningar jag kunde. En utmärkt föreläsare. Hans blodröda ansikte är ett mäktigt vapen. Han har ett kirurgleende och en viril nimbus som genomtränger åhörarna, därtill fulländad självbehärskning och tajming, mästerlig koll på begreppsapparaten; tryggt går han fram från sten till sten.

19 april, London

Lycklig den som endast rådfrågar sitt verk om framgång, aldrig samtiden eller public opinion; den som skriver av kärlek att få förmedla vissa tankar och inte av kravet på försäljningssiffror – den som alltid skriver till den okände vännen.

6 (?) maj, London

Tennyson.

Jag har träffat Tennyson, först i huset vid Coventry Patmore, där vi åt middag tillsammans. (Hans vän Brookfield var också med.) Jag gillade honom från första ögonblicket. Han är lång, ser ut som en intellektuell, inte som en dandy, men ger intryck av enkel kraft, och fast han är bildad är han alldeles okonstlad; lugn, ett kraftfullt omdöme som framförs utan brådska, belevad som alla engelsmän, och gladlynt. Hans huvud som det återges i Hornes bok är alltför rundat och vackert. Han har ett drag av allmän överlägsenhet som är mycket övertygande. Han är mycket till­sammans med sina vänner från college, och ger ett intryck av att vara en som är van att bli kelad med och bortskämd av dem han lever med. Ta bort Hawthornes blyghet, och låt honom tala lätt och fort, och man har en ganska bra bild av Tennyson…

Tennyson talade om Carlyle och sa ”Om Carlyle tror att kristendomen förlorat sin vitalitet, har han fullkomligt fel.” Tennyson liksom alla Carlyles vänner upplever nyckfullheten och inkongruensen i Carlyles åsikter…

Efter middagen insisterade Brookfield att vi skulle fara hem till honom, så vi stannade en droska, och som det inte fanns plats i den för alla tre, satte sig Tennyson på kuskbocken och B. och jag tog plats inne i vagnen. Då Brookfield visste att jag skulle åka till Frankrike, sa han, att bara jag ville skulle Tennyson följa med. ”Det är så vi gör med honom”, sa han. ”Vi säger att han måste åka och då åker han. Men ni kommer att upptäcka att han blir en belastning.” Hemma hos B. träffade vi unge Hallam och Mrs B., en mycket behaglig kvinna. Jag sa Tennyson att hans vänner berättat goda ting om honom, och att jag och de var övertygade om att det var viktigt för hans hälsa att snarast göra ett besök i Paris; och att jag skulle resa på måndag, om han var redo. Han tog det med gott humör, och låtsades vara övertygad om att jag aldrig skull återkomma levande från Frankrike, det var rena döden att bege sig dit. Men sedan två år hade han letat efter någon som kunde följa honom till Italien, och han var redo att genast ge sig av, om jag ville resa dit. Jag kände mig naturligtvis frestad att säga ja till Italien; men nu hade jag gått med på att hålla föreläsningar i London. T. gav mig en vänlig inbjudan till sin bostad (i Buckingham Palace), där jag lovade besöka honom innan jag for.

Nästa (?) dag träffade jag honom i bostaden, men han var tillsammans med en högkyrklig präst, som jag inte kände (till namnet), och det blev inget samtal av. Han var även nu säker på att han tog ett slutgiltigt farväl av mig, när jag skulle gå omkring i det franska kulregnet, men lovade att välkomna mig i sin bostad om jag efter tre veckor i Paris skulle komma undan levande. Så skildes våra vägar. Jag tillbringade en vecka i Paris, och när jag återkom hade han lämnat London…

Tennyson var klädd i enkel mörk kostym och hade glasögon. Carlyle anser att han är den bäste mannen i (hela) England att röka en pipa tillsammans med, och brukade ofta besöka honom; hade en plats i sin lilla trädgård där han satt upp Tennysons pipa på spaljéväggen.

6 maj, Paris

Jag hyr möblerad lägenhet, en mycket komfortabel svit rum (15 Rue des petits Augustins) på andra våningen, till en kostnad av nittio francs i månaden…Mina löpande utgifter är sex francs, femton sous, eller sju francs…

Hela eftermiddagen har jag letat i skyltfönstren efter någon liten souvenir och det finns många och lustiga, men den enda som jag verkligen önskar köpa är mycket billig, men tyvärr inte till salu, nämligen det franska språket.

6 maj, Paris

Boulevarderna har förlorat sina vackra träd, vilka alla i februari huggits ned för att användas som barrikader. Inom ett år ska sluträkningen visa om revolutionen var värd träden.

Maj, odaterad, Paris

Jag gick på Michelets föreläsning i filosofi, men de indiska buddhisternas sublima tro var inte gjord för en fransman att analysera och med grimaser göra sig lustig över. Men jag gick hit (till universitetet) för att se mina samtida, och idag har jag sett Leverrier lösa algebraiska ekvationer på svarta tavlan, totalt obekymrad om politik och revolutioner. Jag har sett Rachel i Phèdre och hört henne sjunga La Marseillaise. Jag har sett Barbès styra i sin Club de la Révolution, och Blanqui i sin Club des droits de l’homme, och idag sitter båda i Vincennes fängelsehålor.

Maj, odaterad, Paris

Hela vintern har jag överdrivit engelsmännens förtjänster, och förringat fransmännens. Nu korrigerar jag omdömena om båda, och fransmännen har mycket snabbt stigit i värde.

Maj, odaterad, Paris

Jag har sett Rachel i Phèdre, i Mithridate, och igår kväll i Lucrèce (av Ponsard), där hon spelade både Lukretias och Tullias roller. Den bäste delen i hennes uppträdande är skräcken och energin hon lägger in i ställen av trots eller fördömanden. Rachels sätt och hållning är genomgående tilltalande genom ett mycket intellektuellt inslag. Och hennes rollgestaltning går inte förlorad om man inte förstår ett och annat ord utan den finns oavbrutet där och förmedlas med stor säkerhet. Hon är extremt ungdomlig och oskuldsfull i sitt framträdande, och när hon sedan ridån fallit steg fram för att ta emot bifallsropen och högarna av blommor som kastades in på scenen, var hennes leende fullkomligt okonstlat och uttryckte en sorts allomfattande intelligens.

27 juni, London (Emerson är 45 år)

Tack vare Mr Milnes, Mr Milman, Lord Morpeth, och för mig okända andra gentlemän, fick jag veta att jag blivit invald i klubben ”Atheneum”, ”under hans tillfälliga vistelse i England”; ett privilegium man måste uppskatta, inte endast för att högst tio utlänningar får inväljas, utan för att det ger varje medlem tillgång till bibliotek och läsesal, en sorts hem där man kan slå sig ner i det bästa sällskap, och ett kafé där den som så önskar äter till självkostnadspris. Milnes, Milman, Crabbe Robinson och mången annan god man finner man alltid där. Milnes är den mest godlynta människan i hela England; han är gjord av socker; han är överallt och vet allt; han har den största bekantskapskretsen, alltifrån chartrister (förespråkare för allmän rösträtt) till lordkanslern (talmannen i överhuset); fet, otvungen, älskvärd och tjänstvillig; klär sig en smula ovårdat. Hans anföranden i parlamentet är alltid olyckliga, och signal för utrymning av sessionssalen – ett ämne till stor munterhet för honom själv och alla hans vänner, som öppet retar honom för detta. Han är fullkomligt hemma överallt, och tar saker och ting så lugnt, att Sydney Smith kallade honom ”the cool of the evening”…

Mot mig var han alltid vänlig och hjälpsam både i London och i Paris. Han gav mig inbjudningskort till Lady Palmerstons soirée, presenterade mig för värdfolket, och besvärade sig med att visa mig alla märkvärdiga personer där, som preussiska kronprinsen; fursten av Syracusa; Rotschild, en rund, ung man, som föreföll trivas; Mr Hope, enligt ryktet den rikaste ofrälse personen i England; turkiske ambassadören; Lord Lincoln, ledare för Young-Englandpartiet; och högättade utlänningar, vilkas namn fallit mig ur minnet.

Milnes gjorde sig vidare besvär med att presentera mig för….Disraeli; och Macaulay, som jag träffade för andra gången. Jag pratade litet med Lord och Lady Palmerston. Han är rättfram (åtminstone till sättet; – Bancroft påstår att det långt ifrån är fallet vad gäller affärer), älskvärd, med ett kraftfullt men muntert klingande tal.

Men jag fick snart nog av det fina spektaklet och flydde min väg. Milnes skickade ett nytt inbjudningskort från Lady Palmerston men jag gick inte dit.

19 (?) juli, till sjöss

Vägen från Liverpool till New York är lång och slingrande, gropig, regnig och blåsig. Gott sällskap räcker knappast till att göra den angenäm. Fyra måltider per dag, fyra eller fem, är den vanliga ransonen (och betraktat som ett extremt botemedel visar det vilken sjukdom som råder), och mycket vin och portvin är den vises nöjen på detta sorgliga ställe. Aldrig var en välförsedd middag med alla vetenskapliga tillbehör en så filosofisk sak som ombord på ett fartyg. Till och med den rastlöse amerikanen finner till slut lugn och ro.

23 juli

Engelsmännens vana att slå vad (om saker och ting) gör dem mer precisera ifråga om detaljkunskaper än vi. – ”Vilken är längst, Mississippi- eller Missourifloden?” – De är ungefär lika långa. – ”Ungefär! Det duger inte, – jag har slagit vad om saken.”