Ralph Waldo Emerson: Ur dagboken ‒ Del 3

SOMMARSERIE. I dag publicerar vi den tredje delen i en svit texter hämtade från den amerikanske författaren och filosofen Ralph Waldo Emersons dagbok. Gunnar Lundin står för översättningen och urvalet. Totalt kommer vi att publicera elva delar i sommar. Tidigare delar finns här.

Ralph Waldo Emerson: Ur dagboken ‒ Del 3

I urval och översättning av Gunnar Lundin

6 maj (Emerson är 34 år)

Sorgligt – detta ständiga uppskjutande av ett liv. Jag tackar nej till erbjudanden om sympati och förtrolighet från människor, som om jag hoppades på bättre sympati och förtrolighet i framtiden. Men varifrån och när? Jag har redan fyllt trettiofyra år. Vänner och kollegor börjar redan dö. Jag kan knappast påstå att jag ser några nya män eller kvinnor söka mitt sällskap; jag är för gammal att bry mig om nya trender; för gammal att förvänta mig beskydd från någon stor ande eller någon med makt och inflytande. Låt mig njuta av den tillgivenhet och de vanor som finns i min närhet – som Den Gudomliga Försynen erbjuder. Dessa gamla skor är sköna för foten. Nej, inte för mig, inte om de luktar fotsvett. Jag är född till eremit, och är nöjd med min lott. Jag plockar gyllene frukt från sällsynta möten med visa män. I mellantiderna väntar jag gärna, och frukterna från mitt eget träd ska få en bättre smak.

22 maj

Bland sådant som stimulerar, är det näst bästa efter en god predikan en dålig predikan. Den senare väcker till och med medan jag lyssnar, eller uthärdar, fler tankar annars.

25 maj

”My dear Sir, clear your mind of cant”, ”Bäste Sir, rensa ut alla floskler ur ditt tänkande”, sa dr Johnson. Wordsworth, som jag läste igår kväll, är ofta pratig och svag, men helt floskelfri. Jag tror mig utan svårighet kunna göra ett litet urval ur hans böcker som skulle innehålla all deras poesi. Jag skulle välja Fidelity, Tintern Abbey, Cumberland Beggar, Ode to Duty, September, The Force of Prayer, Lines on the Death of a Fox…

31 maj

Försvara inte en ihålig bok

Vi har haft två makalösa sommardagar efter alla kalla vindar och allt regn…Under den heta middagstiden läste jag Beppo och Manfred. Vilken brist på innehåll! Manfred är löjlig med sitt meningslösa fantiserande; varken den äkta naturkärleken eller formuleringsskickligheten kan rädda den. Den kretsar bara runt sin egen avsikt.

29 juli

Om Den Allvetande kunde upplysa mig, skulle jag skriva en teori om the scholars uppgift. Det är inte nödvändigt att han känner till alla böcker, minst av allt att vara en bokdyrkare, men han måste ha förmåga att i alla böcker läsa det som ensamt ger böcker värde – i alla läsa en, den enda oförstörbara sanningens text. Av stilen och tonen är den det enda han klart uppfattar och godtar.

Böcker är för the scholars lediga stunder…

9 aug.

Carlyle: hur anblicken av hans handstil värmer hjärtat vid den lilla postkontorsluckan; hur fint det synes mig att hans ord kan strömma från Nithsdale eller London över land och hav till Weimar, Rom, Amerika, Watertown, Concord, Louisville; att de upplivar och gläder mig och ger mig nya krafter…

Hur ädelt att han, ensam och ouppskattad, fortsätter skriva utan att veta till vem, för att till slut finna läsare i Mississippidalen, som grunnar på de bilder han målat och utreder de mångfärgade betydelser han spunnit och vävt in i ett så rikt syntaxspindelnät; och gör så många fjärran människor hemmastadda i den stämning, lärdom och filosofi som denne ensamme man, i åratals, sommar som vinter, levt på hedarna i Skottland. Han uppbär och sprider civilisationen. För varje gammal träväg­stolpe han slår undan ersätter han en av sten.

18 aug.

Hoppet att stimulera unga män till värdigare syn på sina litterära plikter manar mig att erbjuda teorin om the scholars funktion. Han har en uppgift i samhället. Och vad är den? Att väcka intellektet till liv; bevara det rakryggat och friskt; bevara beundran i folkets hjärta; hålla blicken öppen för dess andliga syften. Och hur fullgöra denna uppgift? Genom personligt engagemang i de saker han behandlar.

20 aug.

Lidian minns den religiösa skräcken under hennes barndom, då Young färgade dagens och nattens tankar, och Cowpers tvivel var hennes egna; då varje blixt varslade en katastrof, och ljud på gatan som domedags­trumpeter. Jag har några liknande minnen från latinskolan då jag bodde på Beacon Street. Den frigörelse som därefter återstod att tillägna sig kom genom böcker och poesi och filosofi, och i renare form genom litteraturen i college. De här andliga krisernas upp­trädande i perioder av oro är lika vissa som mjölktandslossning och pubertet. Lidian kunde den där tiden bli förskräckt över rader på gravstenar.

8 okt.

Den unge sydstataren kommer hit som ett bortskämt barn; han för sig med behagliga later och utmärkt självkontroll, mycket bra på att bli ytterligare bortskämd, men inte på något annat – en ytlig sprätt. Han har umgåtts så mycket med gevär, hästar och hundar att han själv blivit ett gevär, en häst och en hund, och i civiliserat, bildat sällskap, där allt mänskligt av värde kan gå framåt, är han stum och olycklig, som en indian i en kyrka. Behandla dessa unga män respektfullt, som vi ofta gör, och de tar utan betänkligheter emot det som något som självklart tillkommer dem. Ge dem lillfingret, och de tar hela handen. De är uppblåsta av in­bilskhet. Var och en en viktigpetter som åtagit sig vara talesman för de samlade Sydstaterna. ”Hos oss är Cambridge renommé etc. etc.”, vilket ska tolkas: i min negerköping Tuscaloosa, eller Cheraw, eller St. Mark’s, trodde jag så och så. ”Vi från Södern”, jo minsann! Emellertid är de enligt min mening mer civiliserade än seminolindianerna i Florida; en smula mer. Deras första fråga om en obekant är densamma som dessa indianers – Är han en bra på att fajtas? Här hos oss frågar vi: Vilket kunnande har han? Slagskämpsrankingen är allt de sätter värde på hos människor, hundar och kalkoner. Det riktiga sättet att bemöta dem är inte med respekt, utan att svara som Mr Ripley, ”Snick-snack”, på varje högtidligt yttrande om ”oss sydstatare”. ”I Sydstaterna”, sa den unge mannen, ”är vi likgiltiga för allt vad samhälle och politik heter.”. – ”Så sant som det är sagt”, sa Mr Ripley, och utelämnade fortsättningen.

18 okt. (Emerson är 34 år)

En av de sista hemligheterna en scholar lär är att lita på sina egna intryck av en bok. Om Aischylos är den han anses vara, har han ännu inte gjort sitt jobb fastän han undervisat lärda i Europa i mer än tusen år. Nu måste han bevisa sig en mästare till nytta och nöje även för mig. Om han misslyckas kommer all han berömmelse inte tjäna något till. Jag vore en dåre om jag inte offrade tusen Aischylos för min intellektuella integritet./

17 feb. 1838

Vad mycket självtillit det fordras för att ge en sann beskrivning av något, till exempel Wordsworths bild av skridskoåkning; den där lutningen bakåt på hälarna vilken halvvägs fjädrar tillbaka. Ett sådant elementärt faktum skulle ingen medelmåtta haft tillit nog att frigöra i en enkel tanke.

4 mars

Igår kväll talade Lidian och jag om minnen. Jag återvände till Ellens (E:s första hustru som dog ung) leende utanför dörren i Concord (NH). Jag återvände till denna underbara relation bara för att som alltid uppleva skuggorna, känna förebråelserna. Märkligt – jag kan inte återvända till någon tid i min ungdom, inte till någon enda relation, utan att rysa och krympa ihop. Inte till Ellen, inte till Edward, inte till Charles. Oändliga samvetskval förbittrar vart och ett av de namnen, och allt som omger dem. Åh! om jag bara i Ellens närvaro som nu kunnat känna mina egna krafter och förhoppningar, och så i vart ord och var blick gett henne en ödmjuk och vis mans hjärta, beslutad att vara sann som Gud skapat mig och inte, som jag då fruktar att jag framstod, den oroliga, ocentrerade yngling som i henne fått något gott – ett förtjusande gott – långt utöver vad han förtjänat, kunde jag kanske ha förlängt hennes dagar och alldeles säkert gjort dem angenämare, eller åtminstone idag kunna återkalla hennes serafiska leende utan ett styng av smärta. Jag tröstar mig med att om Ellen, om Edward, om Charles, kunnat se in i mitt hjärta, skulle de ha sett inget annat än en människa som strävade att vara juste och generös och som kämpade med sin ytliga kyla och förståndighet. Och jag frågar mig nu, varför var inte jag skapt som dessa mina lyckliga vänner, till det yttre lika generösa och nobla som till det inre? De behöver inte krympa ihop som jag vid minnet av så många sorgliga episoder i vilka jag nu framstår som om jag varit blind och galen. Nå, Gud, jag ska utifrån dessa sorgliga minnen i fortsättningen söka vara modig och vidsynt och sann och väva ett nät som inte ska behöva krympa. Detta är taggen i köttet.

5 mars

Jag ångrar en sak som jag förbigick i min senaste föreläsningsserie: att inte klart och tydligt slå fast samtidens stora fel ifråga om religion. Jag borde ha sagt att man aldrig kan uppnå frid eller kraft förrän man sätter sin lit till människans moraliska konstitution och inte till den historiska kristendomen.

   Den kristna tro som idag råder är en otro beträffande människan. Man vill ha Kristus som Gud och inte som Broder. Kristus förkunnar män­niskans storhet men vi hör bara talas om Kristus storhet.

18 mars

Astronomi är det mänskliga sinnets sedativ. I skeptiska stunder när allt snurrar runt och vi undrar om livet kanske bara är en flyktig dröm: den lugnande, distanserande och sekulära karaktären i astronomiska fakta skänker ett sublimt lugn.

24 maj (Emerson är 35 år)

Häromdagen var jag på ett möte i Hedge’s Club i Medford. Jag hade oturen att gå dit efter flera vaknätter, och lyssnade utan att höra, och bland begåvade människor hade jag ingen enda tanke eller ambition. Men Alcott var i fin form, och gjorde som väntat ett starkt intryck. Så mötet var bra. Inte desto mindre läser jag idag med smått elakt nöje ett uttalande tillskrivet Kant: ”Förskräckligt att umgås med människor som bara talar litteratur”. Sådant måste avsmakas med sparsamhet för att behålla sin gusto. Om du inte stiger ned från podiet och ägnar en stund åt att ligga på marken och i stilla ro snurra runt, blir du nervös och tungsint.

Samtals­ämnena blir utarmas, ja själva namnen Carlyle, Channing, Cambridge, och alla tidskrifter blir snart outhärdliga. En hund som lever på socker dör. I sommar ska jag tala om irokesisk tjurtörne och min nya vattenspridare. Har ni hört om vår nya gris? Jag har planterat fyrtiofyra barrträd. Hur hög blir skatten i år? – aldrig ett ord mer om Goethe eller Tennyson.

6  juni

När jag sade Alcott att jag aldrig skulle komma på idén att kritisera hans uppsatser; det skulle vara lika absurt att kräva att de skulle anpassas till mina avsikter och min skrivstil som att avfärda Wordsworth för att han är helt olik Campbell – här finns ju en ny personlighet som med öppen famn välkomnats av en ny stil, – blev han var mycket nöjd och svarade: ”Det kallar jag kritik.”

8 juni

En människa måste ha mostrar och kusiner, handla morötter och rovor, ha lada och vedskjul, gå till marknaden och till hovslagaren, hon måste få strosa och sova och vara mindre vetande och dum. 

28 juni

Vid dessa gudomliga nöjen som beskärts mig att vandra i juninatten under månen och stjärnorna, kan jag se på mitt liv som ett faktum bland andra och få distans till begrepp som heder och skam.

17 aug.

Såg vacker konst igår. Miss Fuller hade med sig en portfölj som inne­höll Sam Wards kritskisser av Rafaels Sibylla, Kardinal Bembo och ängeln vid Heliodorus hädelse och Thorvalsens Alexanders intåg etc. Jag har någon gång sagt att motivet betyder föga jämfört med betrakta­rens sinnesstämning. Jag har haft mer nöje av medelmåttiga tavlor, sedda av en händelse när sinnet var i jämvikt, och har haft stort utbyte av målar­konsten – färgernas upp-piggande verkan, idealiseringen av vardagslivet i målningens milda, eleganta, oförargliga sagoland, än av månget mästerverk som jag sett med stora förväntningar och förkunskaper, varmed följer en viss spänning. Ett mästerverk behöver tid för att kunna ses. Ser jag en fin målning tillsammans med andra männi­skor, drivs jag till närmast oundvikliga känsloutbrott. Lovordens torftiga vokabulär är snart uttömt, och vårt sunda förnuft och, vad värre är, vårt omdöme, går förlorat på dessa superlativa höjder. Men skisserna som Miss Fuller hade med sig såg jag på i lugn och ro och med behållning.

5 sept.

Hur sällsynt är konsten att skriva? Jag upptäckte en ovanlig samstäm­mighet mellan form och innehåll i en artikel i The Daily Advertiser riktad till mig, och nu får jag veta att det är Cambridgeparnas­sens gamle tyrann Mr Norton i egen person som skrivit den.

5 okt.

Böcker. – Läsning betraktas som en stor merit: men från allt, med undantag av historiska studier och klassiker, återvänder jag övertygad om att den obetydligaste wood-thought, den minsta personliga känsla, betyder mer för mig.

12 okt.

Det tillkommer en scholar att vara rättfram och tala om att han redan innan han tog till klart insett vad följderna skulle bli; däruppe, i den tysta studion, vid det dämpade lampljuset, förutsåg han detta Babel av ramaskrin. Han känner människans natur, den insanity som kommer av passivitet och tradition, han visste att medborgarna, när deras drömmar och vanor rubbades, som fladdermöss och ugglor och nattliga odjur skulle tjuta och skrika och flyga mot fackelbäraren. Men han såg även klart att under den bedrövliga förklädnaden till fåglar och odjur fanns människans gudomliga drag gömda, och kände att han hade mod att vara sina medmänniskors vän och våldföra sig på deras föreställningar för att dra dem ut i dagsljuset… Hånet, hatet, vreden, glåporden ni tilldelar mig, är genom mina studier så välbekanta att de ekar löjligt gamla och avslagna.  Samma sak har hänt så många gånger förr (vid framträdandet av varje självständig observatör) att folk, om de inte vore så okunniga i historia, skulle baxna av likheten. Och samtidigt som jag inser att ni måste bli skakade och bua ut vad jag sagt, inser jag att vi inte så lätt kan försonas, för jag har en hel del mer att säga som kommer att sätta ert tålamod på svåra prov.

23 maj 1839 (Emerson är 36 år)

Drömmen om ett college. – I mitt college skulle Allston, Greenough, Bryant, Irving, Webster, Alcott tjänstgöra som lärare. Om jag måste vända mig till utlandet (och om vi sänder efter dansörer och sångare och skådespe­lare från utlandet, varför skulle vi inte på samma ekonomiska villkor sända efter scholars?), skulle Carlyle, Hallam, Campbell komma hit och föreläsa i historia, poesi, litteratur…Då skulle vi få se föreläsningssalen, ja hela colleget, fylld med liv och hopp. Studenter skulle komma från fjärran orter; vem skulle inte rida hundratals mil för att få höra några av dessa män delge sina viktigaste tankar till ungdomar som mottog dem med glädje? Vi skulle få se levande undervisning; Musan skulle åter tända i ungdomarnas ögon och kinder.

26 maj

Allston’s målningar är elysiska; vackra, serena, fridfulla, men overkliga.

 Jag kan utsträcka anmärkningen till att gälla alla amerikanska begåvningar…även Webster i de publicerade talen, alla saknar de kraft och sting.

6 juni

Livet är thaumaturgiskt/ ett mirakel. Det förvandlar en stol, en låda, en pappersbit, eller en rad nerklottrad på den, en hårlock, en vissnad blomma, allt förvandlar den till amuletter värda en förmögenhet. Om vi kunde fatta av vilka grässtrån och obetydligheter han bygger sitt Elysium, skulle vi inte tycka underverken i Nya testamentet var något konstigt.

12 juni

Jag vet inget bättre botemedel mot den irritation och den upprördhet som för mycket sittande, för mycket pratande, för med sig, än arbete. Jag saknar animal spirits, kafferepsgener; när jag överras­kas av besök och blir fast i en stol i flera timmar sjunker modet, min uppsyn blir dyster och jag börjar fundera på att fly iväg till Acton woods, och hädanefter leva med ekorrarna. Men trädgården finns närmare till hands, och när min trogna hacka hugger in på marken hämnas den mina oförätter, och lusten att bita fienden minskar. Jag erkänner att jag energin till en början kommer av ett gift som ger onödig kraft i slagen. Men genom att utjämna de gropiga upphöjningarna, jämnas också ilskan ut; genom att dra ut berberisbuskarnas (pipergrass) långa rötter drar jag ut stickorna ur själen; och snart kan jag höra bobolinkens sång och se den välsignade över­svämningen av färg och ljus där jag står.