Ralph Waldo Emerson: Ur dagboken ‒ Del 10

SOMMARSERIE. I dag publicerar vi den tionde delen i en svit texter hämtade från den amerikanske författaren och filosofen Ralph Waldo Emersons dagbok. Gunnar Lundin står för översättningen och urvalet. Totalt kommer vi att publicera elva delar i sommar. Tidigare delar finns här. 

Ralph Waldo Emerson: Ur dagboken ‒ Del 10

I urval och översättning av Gunnar Lundin

Juni 1863 (Emerson är 60 år)

Ta bort egoismen, och man skulle kastrera våra välgörare. Luther, Mira­beau, Napoleon, John Adams, Andrew Jackson; och de oss mer när­stående allmänhetens tjänare – Greeley, Theodore Parker, Ward Beecher, Horace Mann, Garrison, de skulle alla förlora sin vigör.

(Jfr Montaigne om äregirighet)

24 juni

När jag läser Henry Thoreaus dagböcker blir jag starkt medveten om hans kraftfulla konstitution. Den där kraften som hos en ek som jag observerade när han gick, eller arbetade, eller besiktigade jordlotter, samma tveklösa hand varmed en åkerbrukare ger sig i kast med något arbete, vilket jag skulle sky som slöseri med kraft, visar Henry då det gäller litterära uppgifter. Han har muskler, och vågar sig på och klarar av bedrifter som jag måste avstå ifrån. När jag läser honom finner jag samma tanke, samma ande som finns hos mig, men han för den ett steg vidare, och illustrerar genom utomordentliga bilder vad jag bara skulle ha meddelat i något sömnigt generellt påstående. Det är som om jag kommit in i en gymnastiksal, och fick se ungdomar hoppa, klättra och svinga sig fram med ouppnåelig kraft – fastän deras bragder endast är en fortsättning på mina egna initiala handgrepp och hopp.

24 juli

Jag besökte Dartmouth College, och fann samma gamla Granny System som för tjugofem år sedan. Rektorn har en motvilja mot tävlan, som han anser skadlig för studenternas karaktär. Därför har han förbjudit att invalet till de två litterära föreningarna ska grundas på meriter, och har ordnat det så att den vars namn kommer först i alfabetet ska inskrivas i Adelphi, den andra i Mathesianerna, den tredje i Adelphi, den fjärde i Mathesianerna osv. Varje student skrivs in i en av de två. ”Men det finns väl en bästa elev i varje klass, som får hålla anförandet vid skolstarten?” – ”Oh nej, alla uppgifter tilldelas genom lottning.” Den älskvärde studen­ten som förklarade saken tillade att förfarandet bidrog till att ta bort otrevliga spänningar från föreningarna, och jag svarade ”Visst, och det skulle ta bort än mer om det inte alls fanns något college”. Jag rekom­menderade morfin i rundliga doser till skolnämndens medlemmar.

Okt. (?)

Lincoln. Det går inte att förfina Mr Lincolns smak, vidga hans horisonter, eller förbättra hans omdöme; han kommer inte att uppträda med den värdighet som det anstår Amerikas president, utan sticka ut huvudet genom fönstret vid varje järnvägsstation och hålla ett litet tal, och råka in i diskussion med lantjunkaren (Squire – kolla Webster) A och domaren B. Han kommer att skriva brev till Horace Greeley, och till varje redaktör eller journalist eller uppstudsig föreningsstyrelse som skriver till honom, och sålunda pruta på sin värdighet.

Men låt oss vara beredda på sånt. Låt clownen hållas. Vi kan skatta oss lyckliga om vi har fått naturlig godhet, ärlighet, och trohet mot folkets bästa (med brist på fint sätt på köpet) – och inte en roué eller en ondsint egoist.

24 maj 1864

Hawthorne. Hans bortgång innebar för mig både en överraskning och en besvikelse. Jag såg i honom en större man än något av hans arbeten tillkännagav, och att han fortfarande hade en hel del ogjort, och att han en dag skulle visa vad han förmådde. Som granne har jag känt mig säker på vår relation, och på hans nödvändiga behov av sympati och förståelse – och tänkt att jag kunnat vänta ut hans ovillighet och nyckfullhet, och en dag vinna hans vänskap. Det skulle ha inneburit en lycka, utan tvivel för båda, att ha inlett ett varaktigt öppet utbyte av tankar och känslor. Det var lätt att tala med honom – där fanns inga hinder – bara det att han sade så litet, och jag för mycket, och jag tystnade bara för att han inte gav några tecken på gensvar och jag fruktade att jag gått för långt. Han visade varken egoism eller självhävdelse; snarare var han ödmjuk, Vid ett tillfälle uttryckte han fruktan för att som författare vara utskriven. En dag när jag fick se honom i skogen uppe på kullen där han bodde, stegade han tillbaka längs stigen till sitt hus och sade ”Den här stigen är det enda minnet av mig som kommer att återstå.” Nu visar det sig att jag väntade för länge.

Juli (?) (Emerson är 61 år)

Ålderdomen medför tillsammans med sina besvär trösten att man snart slipper den – vilket borde vara en påtaglig lättnad för sådana missnöjda pendlar som vi är. Att slippa kriget, skulder, torkan, dystra stunder, tandläkaren, eftertankar, grämelse och samvetskval som ansätter en med såna djupa och smärtsamma stygn – slippa nästa vinter, slippa de höga priserna och undermåligt sällskap – allt detta är förvisso förmildrande utsikter. Och, som ett förebud därom, vilket palliativ är inte sömnen, som varje dag sätter munkorg på alla dessa hundar. 

24 sept.

Igår med Ellery (Channing) genom ”Becky Stow’s Hole” – torrskodd, där förut endast myskråttor kunnat ta sig fram. Himlen och luften och höstskogarna i sin första fägring. I år är alla flodängarna torra och möjliga att genomvandra. Men varför måste naturen alltid gallopera fram? Titta nu och genast, annars kommer du aldrig att få se det: inte tio minuters vila tillåten. Ständig rörelse. Och detsamma gäller min kamrats snille. Man måste ha en stenografisk tryckpress i fickan för att spara hans kommentarer om ting och människor, annars går de för alltid förlorade. Jag plågade förgäves mitt minne nyss för att återkalla hans skarpsinniga kritik av en bok igår.

Sept. (?)

Till slut är det kriget som utser generalerna, trots försöken från partier och presidenter. Alla hade vi från början vår favorit, men ingen utsåg Grant, Sherman, Sheridan och Farragut – ingen utom de själva.

Sept. (?)

Kritik. Läste med förtjusning i The London Reader en recension av Wordsworth, som med stor tyngd slog fast hans stora meriter, och hans obestridliga överlägsenhet över alla poeter sedan Milton, och det fick mig att minnas hur jag reste och samtalade i England utan att finna någon enda person, med undantag av Clough, som gillade och förstod att uppskatta honom till hans sanna värde, då samtidigt Tennysons talang och begåvning för välljudande vers stod på sin höjdpunkt. Vad som nu slog mig var hur säkert det är att det bästa omdömet småningom blir det allmänt vedertagna.

April 1865

(Inbördeskriget är över)

Det är på alla vis bäst att rebellerna har blivit besegrade på slagfältet istället för förhandlade till fred. Det måste ge dem en minnesbeta, de måste minnas det, och deras inrotade skrävel kommer att minska, om inte bli fullständigt botat. George Minot brukade säga över staketet, när jag uppmanat honom att resa till stan för att rösta, att ”röster gjorde inget gott; vad som på den vägen åstadkoms fick ingen varaktighet, men det som gjordes med hjälp av kulor skulle stå fast”. General Grants villkor ser verkligen ut att vara alltför snälla…

Maj 1865

Det vore en enkel sak att säga vad jag alltid känt, nämligen att Stanleys Lives of the Philosophers, eller Marcus Antonius, är stimulerande och tankeväckande böcker som jag tycker om, medan Paulus och Johannes inte är det, och jag skulle aldrig kunna tänka mig att använda dem för att komma igång med en uppgift, vilket jag ofta gjort med Platon eller Plutarchos. Bibeln har svarta kläder. Den kommer med ett visst officiellt krav varemot sinnet protesterar. Boken har sina egna nobla personligheter –  den skulle ha sin tjusning om den endast, som andra böcker, levde på sina kvaliteter; men detta ”du måste” – ”det är din plikt”, stöter bort. Det är som införandet av krigslagar i Concord. Om man skulle markera våra gårdar med pålade linjer, och jag inte kunde gå igenom en jordlott utan passersedel, skulle jag protestera, och om det inte fick någon verkan flytta härifrån. Om Concord var lika vackert som paradiset, skulle det genast vara avskyvärt.

Juli

I varje hem och i varje butik har en karta över Amerika rullats upp och dagligen studerats, och när nu freden kommit är varje medborgare en välutbildad student i frågor som rör kontinentens tillstånd, medel och framtid.

Jag tror att det är ett särskilt utmärkande resultat att kriget har gett fotfäste åt övertygelsen hos så många att det rätta nu kommer att bli gjort; ett djupt rotat hopp har ersatt en djupt rotad misströstan.