Ralph Waldo Emerson: Ur dagboken ‒ Del 1

SOMMARSERIE. I dag publicerar vi den första delen i en svit texter hämtade från den amerikanske författaren och filosofen Ralph Waldo Emersons dagbok. Gunnar Lundin står för översättningen och urvalet. Totalt kommer vi att publicera elva delar i sommar.

Ralph Waldo Emerson, född 25 maj 1803 och död 27 april 1882, räknas som en av transcendentalismens centrala gestalter. Emersons kritik mot dogmatisk religionsutövning och hans humanistiska idealism kom att få ett betydande inflytande över såväl författare som filosofer i samtiden men också kommande generationer. Friedrich Nietzsche ansåg att Emerson var den största begåvning som frambringats i Amerika. Walt Whitman refererade till Emerson som sin läromästare. 

Inte minst Vilhelm Ekelund här i Sverige tog intryck av Emerson. 

Vår medarbetare Gunnar Lundin har översatt valda delar ur den dagbok som Emerson förde och vi får en inblick i Emersons tankevärld och hur den utvecklas från unga år fram till ålderdomen. Men först följer en kort introduktion som översättaren har formulerat.

INTRODUKTION

Claes Schaar fann i Vilhelm Ekelunds efterlämnade papper några utkast till en tolkning av dagboksbladen i Bliss Perrys The Heart of Emersons Journals. Det var stämningar han hade känt igen, och tolkningarna är mycket personliga. Schaar gav ut dem med kommentarer under titeln Levande möte.

Ekelund har berättat att det var under sjukdomstiden efter de hårda åren i Tyskland som essäisten i Concorde, Massachusetts, kom honom nära. Essäisten förresten, nej, det var här i dagboksanteckningarna Emerson blev levande. De av Bliss Perry redigerade dagboksbladen har ännu inte utkommit i översättning till svenska. Jag har tolkat de texter som har talat starkast till mig.

GUNNAR LUNDIN

Ralph Waldo Emerson: Ur dagboken ‒ Del 1

Urval och översättning Gunnar Lundin

Cambridge, 25 jan. 1820. (Emerson är 16 år)

Dessa sidor är från första början ämnade innehålla en redovisning av nya tankar (i den stund de ger sig tillkänna); att vara ett receptaculum för de tidiga idéer vilka begränsade men specifika inblickar i antiken erbjuder eller ger skarpare form åt; en minnestavla åt ett svagt minnes mödor, och, kort sagt, för all sorts olika syften och nyttigheter som vanligen förstås i det vittomfattande begreppet vardagsnotiser.

2 april 1820, Cambridge (16 år)

De lena vårvindars berusande rikedom i par med skönheten är överväldi­gande . De föder en matthet fylld av själslig glädje vilken vi inte vill byta mot mer kraftfulla nöjen. Ehuru föga eller intet blir gjort så länge förtrollningen varar, tror jag de verkar så att de får oss att smälta gamla utslitna tankar och skänker livet ny friskhet, och lämnar kvar hänförande bilder vilka själen kan gjuta i lysande former och kostbara fantasier som skall fortsätta göra oss häpna, långt efter det att de fysiska fenomen som en gång väckte dem har slutat förtjusa.

7 juni, Cambridge

På sistone läst stycken av Barrow och Ben Jonson. I vilket syfte? Nyfiken? Nej, och inte heller med en förväntan på intellektuell eller moralisk uppbyggelse, utan mest för att de är författare i vars texter kraftfulla fraser och märkliga, gammaldags ord och uttrycka står att finna, bättre lämpade ”to rattle out the battle of my thoughts”.

8 aug., Cambridge (17 år)

Novum organum. Lord Bacon är verkligen en underbar skribent; han komprimerar en oöverträffad mängd fakta i ett stycke. Han tillåter sig aldrig vika av från det omedelbart adekvata, eller babbla och tala ohämmat, och dessutom skriver han melodiösare och med rikare kadens än någon (i England, höll jag på att säga), i liknande ämnen.

Cambridge, 23 aug. 1820.

Imorgon slutar mina förberedande studieår. Dags alltså för en summering, vilken också innefattar den här dagboken som formats av meditationer och infall inströdda i medvetandets diversearkiv under de två terminer jag tillbringat här. Den påbörjades under vinter­lovet. Jag anser bestämt att den varit en utvecklande sysselsättning. Den har inte inkräktat på annat och vid olika tidpunkter har den erbjudit en passande hjälp att utvidga och uppliva antydda och otillräckliga teman etc. Inte heller har den lagt monopol på energin till litterära övningar. Parallellt med dagboken har jag avslutat en Pythologisk dikt på 260 rader, därtill en uppsats om Sokrates karaktär. Den har förebyggt den sysslolöses ennui och kanske har den berikat mitt ordförråd inför kommande bemödanden. Mycket har skrivits med avsikten att bevaras som uppslag till specifika uppgifter under tidens gång. Föga eller inget är genomarbetat – den var avsedd för snabba skisser, stundtals med mer allvarliga inslag.

Okt., Cambridge

Beslutat ingå ett nytt kontrakt för min penna; detta sedan jag avslutat dagboken som påbörjades i januari, och som motsvarat mina ambitioner – vars hela syfte låg i den lilla nyttan att utgöra en bank för det växande antalet verb och substantiv utformade till kloka sentenser. Den har varit en källa till nöje, och uppfyllt sitt syfte, och sålunda föranlett mig att upprepa eller snarare fortsätta experimentet. Alltså…Framåt!

15 okt., Cambridge

Olika individer utbildar glädjemöjligheter av helt skilda slag. Märker det särskilt klart vid vanliga collegeföreläsningar. Mina mer lyckade kamrater jublar över att visa sin skicklighet i matematiska övningar, och får mig att erfara förödmjukelsen i att vara otillräcklig och underlägsen, vilket förlamar ens ansträngningar lika mycket som stynget av yttersta fattigdom. Men jag anser mig rikt kompenserad om jag med pennan kan uppställa kataloger av substantiv och verb för att uttrycka och levande­göra den imbecillitet jag känt…

25 okt., Cambridge

Ofta kommer jag på mig själv med att vara slö, lojt kringströvande, dum och tom. Förfärligt…och om jag inte disciplinerar mig till flit och noggrannhet kommer jag snart att allvarligt få känna på ånger och mindervärde.  Alla i omgivningen är flitiga och kommer att bli stora män, jag är en slöfock och kommer att bli obetydlig. Sätt stopp för detta, himmelska makter! Sätt stopp, dygd! Jag behöver eggelse.

15 dec., Cambridge

Jag fordrade och grep ett ögonblicks respit från denna tröttsamma skola för att vandra i min egensinniga tankes marker. Kvällen var dyster, det fanns snö i luften – trist, motbjudande väder. Men när jag kom ut från det heta, ångande, svettiga, stinkande, smutsiga Alfabetastudierum­met och fick andas den fria storslagna luften, livets ädla luft, var det nära att jag började stiga och sväva i luftrummet. Härligt och uppfriskande! –  men snart förbi.

14 mars 1821, Cambridge

Jag läser Prices bok om moral, och har för avsikt att läsa noggrant och göra anteckningar. Jag skall i detta häfte notera de anmärkningar om innehåll och stil som dyker upp. På sidan 56 säger dr Price att rätt och fel inte låter sig bestämmas av förnuftsreso­nemang eller deduktion, utan av det mänskliga medvetandets perception. Vore önskvärt att påståendet kunde stödjas av tillfredsställande bevis; då det står i direkt opposition till den skeptiska filosofin, kan det inte klara sig utan starka och tillräckliga bevis. Jag skall emellertid fortsätta läsa och se om det är bevisat eller ej.

12 jan. 1822, Boston

Efter ett längre uppehåll är jag fortfarande benägen att anse de här vardagsnotisböckerna för mycket nyttiga och harmlösa saker – åtminstone tillräckligt mycket för att motivera ett nytt försök.

13 maj 1822, Boston (18 år)

Om tolv dagar fyller jag nitton år, vilket jag anser helt bedrövligt. Har någon utbildad person levt så många år och förlorat så många dagar? Jag säger inte tillgodogjort sig så litet, ty genom en lätthet att tänka och en viss sinnets ledighet har jag kanske varit upphov till lika många idéer som mången i min ålder. Men när jag nu närmar mig de mogna åren är det med en stingande känsla av tomhet och bortödslad förmåga…

Och går vi så från intellektets historia till hjärtats – tomhet, tomt, gode Gud. Varför har jag inte en duvas vänliga ömhet? Ogenerös och självisk, försiktig och kall, och ändå önskar jag vara romantisk! Inte ens tillräcklig känsla för att hjärtligt och naturligt ta emot en vän eller en främling, och sänder likafullt iväg önskningar och fantasier om vänskap med en man jag aldrig känt. Det finns inte i hela Guds (min relation till Honom förstår jag mig inte på) vida universum en varelse till vilken jag är förenad med varm och fullkomlig tillgivenhet – inte någon jag med vilken jag förenat mitt öde i väl och ve, inte någon vars intresse jag håller kärt i mitt hjärta; – och detta sagt i en människas mest mottagliga ålder. Kanske efter tjugo år eller så, om jag fortfarande bebor denna värld, eller ännu mer om jag inte gör så, kommer detta att framstå som hemska bekännelser. Vare sig så blir fallet eller ej – de är en sann bild av en torftig och bedrövad själ.

11 juli, Boston

Jag dedicerar min dagbok till the Spirit of America.

29 nov., Boston

Lågan för min collegevärme för – är närmast utsläckt, och det är med viss svårighet jag nu återerinrar mig den livfulla glädje hans närvaro brukade väcka under en period på mer än två år. Att bli så angenämt stimulerad av en individ som jag inte kände personligen, och det under så lång tid, var sannerligen en märklig händelse i en så kall varelses historia, och väl värd eftertanke. 

11 jan. 1823, Boston (Emerson är 19 år)

Det finns en distinktion mitt i dessa bleknande fenomen – en bestämd distinktion, verklig och evig, som skall överleva naturen – Jag menar distinktionen mellan Rätt och Fel. Våra åsikter om andra ämnen, och våra känslor beträffande världen alltifrån barndom till vuxenheten, förändras ständigt. Vår uppfattning om rätt och fel förändras aldrig.

Odaterat, Canterbury (Emerson är 20 år)

Det är ett utmärkt råd såväl för skrivande som för umgänge att till en början undvika högstämdhet.  Låt början vara måttfull och blygsam, så skall det högstämda uppstå med adekvat och full verkan. Vi är inte skapta för att ständigt andas syrgas, eller samtala om poesi, eller för att alltid vara visa.

Odaterad, Canterbury

Det finns en sorts bok som då och då uppträder i världen, kanske en gång vartannat eller vart tredje århundrade, och som förr eller senare får fotfäste i folks sinnen. Jag syftar på de böcker som samlar och förkroppsligar sin tids visdom, och så utgör steg i människans utveckling. Hit hör Ordspråksboken, Montaignes essäer, och i hög grad Bacons essäer. Hit hör även (men enligt min åsikt i betydligt mindre grad) Popes dikter och essäer, vilka utan att vara originella tar upp de idéer som är i omlopp bland förståndiga människor, och i förtätad och behaglig form för dem vidare till den kommande generationen. Till det viktiga arbetet skulle jag vilja foga en ny bok. Så dum­dristig är jag inte att jag skulle låta trycka  Sequel to Bacon på titelbladet; det finns orsaker som får mig att förmoda att om jag åtog mig ett sådant företag skulle det inte innebära något  klandervärt övermod…

Odaterad, Canterbury, 1826 (Emerson är 21 år)

Det hör till mitt sinnelag att förakta min härkomst.  Jag uppfost­rades att prisa det. Den vänliga faster som med sådan omsorg gav mig under­visning (och Gud må belöna henne), berättade ofta om våra gemen­samma fäders dygder. I många generationer har de varit präster, och allas fromhet och mångens vältalighet prisas fortfarande i kyrkorna. Men de döda sover i sin månlösa natt; min sak är de levandes.

8 feb., Roxbury

Det är afton den åttonde februari, ett datum okänt så vitt jag vet i histo­rieanna­lerna. Men hur som helst är det min sista kväll i Canterbury. Jag återvänder till mitt collegerum imorgon en smula förändrad, på gott och ont, sedan jag lämnade det 1821. Vad har jag under dessa fyra år lärt mjig? Några fler namn och datum, en bättre ledighet i uttrycken, vidden av min egen okunnighet, dess lodlina och bottenlösa djup. Ett par, tre gånger har jag vänt min forskning inåt, och upptäckt vilken syndare och vilket helgon jag är. Mitt största fel är fortfarande förströddhet och splittring, syndfullt strövande från bok till bok, från intresse till lättja; en sjukdom som hör till kapitlet över obotliga. Jag har skrivit två eller trehundra sidor som jag kommer att ha nytta av. Jag har tjänat två eller tretusen dollar vilka betalt mina skulder och gjort mina närstående nöjda, så att jag tack och lov kan säga att ingen har krav på mig. Kort sagt, jag har blivit äldre och har sett något av tillvarons fåfänga och något av dess värde, har sett vilka ytliga företeelser människor är, och hur oberoende av yttre omständigheter de sinnestillstånd vi kallar goda och dåliga kan vara.