LYRIK. “Krister Gustavsson sällar sig nu till den åldrande skara poeter man gärna läser. Han äger vad många av hans yngre kollegor till viss del saknar: en stark känsla för form och rytm,” skriver Erik Bovin som läst aktuella diktsamlingen “Varseblivningar”.
Varseblivningar av Krister Gustavsson
Bokförlaget Lejd
Författarfotot till Varseblivningar, Krister Gustavssons sjuttonde bok, får mig att haja till. Författaren poserar med glasögon, blicken är vänd mot kameran, det är bara det – vänster glas är svart.
I bokens inledande essä får vi veta att en tumör i vänster öga tvingat Gustavsson till operation, och att samlingens dikter således är skrivna med ett öga. Det kan tyckas som ödets ironi att detta drabbar Gustavsson som allt sedan debuten skrivit djupt sinnliga dikter.
Trogna läsare av Gustavssons poesi behöver dock inte misströsta. Ingenting tyder på att poeten förlorat sitt seende. Även i denna bok återfinns dikter som inte sällan kittlar läsarens sinnen.
Framtiden är dock oviss. I essän skriver han: ”Efter operationen väntar jag på att ett nytt öga ska växa ut. – Om det återstående ögat blir sjukt måste jag skynda mig att se innan allt är förbi.” De dikter som följer tar avstamp i denna, minst sagt, märkliga och osäkra belägenhet. (Inte minst för en författare.) Det är alltså dikter skrivna av en poet som inte vet om han kommer kunna skriva så mycket mer. Inte undra på att det går ett stråk av vemod genom samlingen.
Sjukdom och död är sedan länge centrala teman i Gustavssons författarskap, på så vis är det samma poet vi möter i denna bok.
Gustavsson skriver i essän om hur fysiska åkommor är ett sätt för döden att förbereda oss på sin ankomst: ”Vi reduceras in i döden.”
För den som helst tar saken i egna händer: att läsa Gustavsson är ett utmärkt sätt att förbereda sig på döden. I bok efter bok har han skrivit om döden i livet, om sjuka människroppar och en ruttnande samhällskropp i ett ”utplåningsland”, som det heter i Andningsbok, landskapsbok (2013). En diktbok som uttrycker en närmast stagneliusk upptagenhet vid livets förruttnelse: ”bland träden multnar fåglar multnar sång multnar tid”.
Jämfört med tidigare verk är Varseblivningar aningen ljusare. Trots poetens handikapp, trots flera dikter som refererar till pandemin, skriver han fram ett försök till försoning med den kringgärdade tillvarons intighet: ”Ingentinget kan ändå vara något”. Eller som Gustavsson skriver i en dikt ur samlingens avslutande svit: ”En kort stund vilar jag / tom på tankar, som jag tänker mig buddistens sed.” Buddism i all ära. Nästkommande rad hade lika gärna kunnat vara skriven av en stoiker, och för tankarna till den romerska kejsaren tillika filosofen Marcus Aurelius: ”Jag menar: en balanserad själ ska vara lugn i skådandet.”
Stöd Opulens - Prenumerera!
Att Varseblivningar är Gustavssons minst experimentella bok ligger honom ej till last. Han har redan visat prov på snille och kreativitet i ambitiösa böcker som Nattvard – Kopparormens hymner (1999), Heliga skrift (2006) och Toposatopicus (2020). Den sistnämnda nominerades även till Sveriges Radios lyrikpris. Det är mastiga böcker och jag ska erkänna att läsningen av dem lämnade mig med en viss matthetskänsla. Den slipper jag denna gång.
Här möts läsaren i stället av lågmälda, raka och meditativa dikter.
Med åldern mildras kanhända behovet av att bevisa vad man går för. Jag vill tro att det är så. Det förklarar måhända den nytändning poeter som Göran Sonnevi och Lennart Sjögren genomgått under 00-talet.
Gustavsson sällar sig nu till den åldrande skara poeter man gärna läser. Han äger vad många av hans yngre kollegor till viss del saknar: en stark känsla för form och rytm. Formen och rytmen förstärker innehållet alldeles oavsett om dikterna är kontemplativa, vemodiga eller uttrycker en mer obestämbar stämning, som här:
“Vid havsviken i regn: frågan om autenticitet blir akut.
Flygplanen låter mjukare när det är vinter.
Flygplanen låter mjukare
när det är sommar.
Flygplanen har inte hörts
på mer än ett år nu.
Det uteblivna
vilar i det som är.”