POLITISK DIKT. Putuma är politisk, men aldrig plakatplatt. Aldrig försöker hon skriva nyttig poesi, språkets klarhet och textens känsla kommer aldrig i andra hand, skriver Camilla Carnmo.
Kollektiv minnesförlust av Koleka Putuma
Översättning: Kristina Hagström-Ståhl
Rámus förlag
”Men
är det inte lustigt?
Att när de frågar om svart barndom,
är vår smärta det enda de bryr sig om,
som om glädjestunderna bara varit tillfälligheter.”
Så skriver Koleka Putuma i dikten ”Svart glädje” som inleder Kollektiv minnesförlust. Boken handlar om många saker, förstås, men en sak som återkommer är det som skrivs fram i citatet. Att vara svart i en vit värld. Att ha sin värdighet, sitt arv, sin identitet i en vit värld, att det vita är alltings måttstock och norm.
Kollektiv minnesförlust är en sådan där bok som känns. Känns. Du vet? När orden går från papperet via din hand och dina ögon och hjärna rakt in i din egen kärna. Själ? Det är omöjligt att förbli opåverkad under läsningen av Koleka Putuma. Hennes poesi är rak, obeveklig, den berättar en historia, många historier, den är ett vittnesmål. Jag läser, känner, tar in andras erfarenheter, Koleka Putumas egna och de tysta(-de) som hon ger röst här. Kollektiv minnesförlust är en tragedi och en strategi. Men Putuma minns.
”Blasfemi är att linda in slaveriet i evangeliet och kalla det frihet.
Blasfemi är att tvingas se hur mitt folk sedan använder samma evangelium för att förslava varandra.” (Ur ”Vatten”.)
Kollektiv minnesförlust är en sådan där bok som en är tacksam över att ha hittat, över att få läsa, över att den finns, över att någon har skrivit den, någon annat gett ut den, en tredje översatt den och en fjärde gett ut den på svenska. Du vet? Du vet. Och så får du flina lite också.
”Jag vill ha någon som ser på mig
och älskar mig
så som vita människor ser på
och älskar
Mandela.”
Koleka Putuma är poet och dramatiker, född 1993 i Sydafrika. Kollektiv minnesförlust är hennes debutbok. Hon skriver om Sydafrikas rasism, om att växa upp efter apartheid, att systemet sitter rotat som berget. Hon skriver om svart solidaritet, hur den inte är men borde vara. Hon skriver om att vara queer kvinna i en familj där kristendomen är självklar. Hon skriver djupt sensuellt om sex (jag sa ju att hon skriver så det känns). Hon skriver om att vara dottern som gör en klassresa. Som flyger iväg till andra kontinenter, som rör sig ut och iväg och – bort? Moderns oro för att dottern flyger i väg, dotterns egen oro för att dö, och inget av detta uttalas.
Hon skriver om sorg. Det känns. Om vrede, glädje, frihet, lust, kamp för förändring och frihet, om att skriva sin egen historia, sin egen berättelse. Hon skriver om arv. Så mycket om arv. Arv som både ofrihet och trygghet, arv att både bottna stolt i och vara tvungen att slå sig fri från. Hon skriver om att feminismen och det queera måste rymmas inom den svarta antirasistiska aktivismen.
Hon är politisk, men aldrig plakatplatt, aldrig försöker hon skriva nyttig poesi, språkets klarhet och textens känsla kommer aldrig i andra hand. Ändå denna tydliga skarpa röst som fordrar, ja helt självklart förväntar sig att läsaren läser vaket, aktivt, hungrigt. Hon skriver sina dikter (en del av dem) som listor. En del även i punktform. Det påverkar läsningen på ett särskilt sätt, gör orden tydliga, obevekliga. Men också – så tillgängliga. Läs Kollektiv minnesförlust, läs Koleka Putuma, se dina vita privilegier, se dem i vitögat (pun not intended) och väj inte undan. Läs och uppskatta Kristina Hagström-Ståhls svenska tolkning. Missa inte hennes kommentarer kring översättningen sist i boken. Läs den här dikten.
Den gången,
på ditt kontor,
hänsynslöst utfläkta över dina deadlines,
älskade vi som jagade av vargar,
som om vargarna var på ditt skrivbord med oss,
som om vargarna var i våra händer,
cirklade runt våra klittor,
och dröp längs våra lår.
(Ur ”Att komma hem”.)
camilla.carnmo@opulens.se
