LITTERÄRA KLASSIKER. Vladan Lausevic uppmärksammar en serbisk litterär klassiker – Radoje Domanović. Dennes satir skildrar hur blind auktoritetstro leder till döden.
Med tanke på situationen i dagens Serbien får hans verk en specifik aktualitet.
I en tid när Serbien skakas av politiska skandaler, största protester sedan 1990-talet och en växande frustration över korruption och maktmissbruk blir det extra intressant att läsa relevanta författare. En av dom är satirikern Radoje Domanović som skrev om samhällsproblem och mentaliteten hos befolkningen. Trots att han dog för mer än hundra år sedan, 1908, är hans skarpa skildringar av makt och auktoritetstro lika träffsäkra idag som de var när de först publicerades.
Domanović var en av Serbiens främsta satiriska författare, och hans noveller utgjorde en svidande kritik mot det politiska systemet och människors tendens att blint följa ledare utan att ifrågasätta deras intentioner.
Han levde under en tid av politiska omvälvningar, då Serbien gick från att vara en osmansk provins till att bli en liten nation med stora ambitioner och stora problem. I detta nya Serbien såg Domanović hur samma gamla osmanska mönster av auktoritärt styre, klientelism och korruption fortsatte att dominera.
Radoje Domanović-projektet underhålls av Vladimir Živanović, med målet att digitalisera kompletta verk av den serbiska författaren och göra dessa tillgängliga på olika språk. Den kanske mest berömda av Domanovićs noveller, som har översatts till svenska och digitaliserats, Ledaren (Voda), är en satirisk allegori om en grupp människor som söker efter en ledare som kan visa dem vägen till ett bättre liv. De hittar en sådan person och börjar följa honom, utan att fråga vart han leder dem. Blinda av tro och hopp, marscherar de efter honom i dagar, genom okända landskap och skogar, trots att deras situation blir allt värre.
Till slut leder ledaren dem rakt ner i en avgrund – och de inser, för sent, att de aldrig ifrågasatte vart de var på väg. Denna berättelse känns smärtsamt aktuell i dagens Serbien, där många kritiker menar att president Aleksandar Vučićs styre bygger på just denna mekanism: en befolkning som uppmanas att följa en “stark ledare”, trots att det politiska systemet blir alltmer auktoritärt och rättsstaten urholkas.
Oppositionen och demonstranter har gång på gång påpekat hur medielandskapet är dominerat av regeringsvänliga budskap, hur kritiker tystas och hur den styrande eliten använder korruption för att hålla sig kvar vid makten.
Domanović var dock inte bara kritisk mot ledarna eftersom han också kritiserade folket och deras oförmåga att stå upp för sig själva. I berättelsen Dödssynden visar Domanović hur rädslan för att trotsa makten gör att människor tyst accepterar orättvisor, trots att de vet att det är fel. Många medborgare i dagens Serbien fortsätter att stödja systemet, i hopp om stabilitet, privilegier och jobb eller tvekar att agera av rädsla för att förlora det som anses värdefullt.
Radoje Domanović dog ung, bara 35 år gammal, men hans litterära arv lever vidare. Hans satiriska skildringar är en påminnelse om att korruption, auktoritärt styre och politisk manipulation inte är nya fenomen – och att det krävs mod och kritiskt tänkande för att bryta dessa destruktiva mönster. I dagens Serbien, där tusentals människor protesterar mot en regering de anser vara korrupt och odemokratisk, är Domanovićs ord åter aktuella.
global@opulens.se
