ROMAN. ”För den som letar efter verkligt utmanande och krävande läsning väntar här en omtumlande upplevelse.” Lis Lovén har läst Rachel Cusks aktuella roman ”Parad”.
Parad av Rachel Cusk
Översättning: Niclas Hval
Albert Bonniers Förlag
Livet i Västvärlden framstår just nu som på många sätt ovisst och obestämbart. Och där finns för mig ingången till Rachel Cusks aktuella bok– ”Parad” i översättning av Niclas Hval. Det är en text som präglas av en minst sagt egenartad stil.
Cusk har bott både i Kanada och Storbritannien och har satt viktiga avtryck hos både recensenter och läsare. Hon går sannerligen inte spårlöst förbi. Och för min del så vill jag skriva in henne i en postmodern, postkolonial kontext. Det postkoloniala avtrycket berör ju, troligtvis i många vitt skilda läger. Frågan är om man genom litteraturen kan hitta en ingång eller utväg ur det postkoloniala tillståndet… Frågan står öppen!
Cusks påtagligt osammanhängande och ändå djupt övertygande text reser sig som en katedral över den ackumulerade kunskapen om livet i Väst i postkolonialismens tidevarv.
Cusk och den kritiska blicken
Den är konstnärligt målmedveten, den fogar bild på bild till en klagosång över maktordningen mellan män och kvinnor. Denna brittiska anda som bestämmer hur objektet ständigt är utsatt för en kritisk blick. Rachel Cusk lägger sig själv, som författare, till med den kritiska, nedgörande blicken. Och hämningslöst radar hon upp scen på scen där litteraturens klassiska mönster har ersatts av något radikalt annorlunda.
Texten ekar av den tomhetskänsla som måste dränkas i ord, ord, ord. Ord som en motståndshandling, motstånd mot allt det som naglar fast könet vid gud-vet-vad! Och ja, en motståndshandling mot modern som auktoritet, den makt som sammanblandas med strukturer som ursprungligen formats av brittisk kolonialism.
Det är så jag vill läsa ut författarens upplevelse av en given maktstruktur. Jag tror att man som läsare måste ha upplevt Storbritannien in på huden för att fullt ut förstå Cusks senaste roman.
Sedan är det detta med hur språket på olika sätt blir till en labyrint där vi söker målet för läsandet. Här märker man att Cusk har en avsevärd bildbegåvning. Det betyder att hon till slut överanvänder bilderna och att läsaren rumsterar omkring i en textmodell som tycks ha skapats i syfte att överlista en manlig överordning.
Det framstår återigen som mycket brittiskt och postkolonialt. Jag kan som läsare inte heller få bukt med författarens geni. Jag tror att det är just så här män kan känna det när de ställs inför en anmärkningsvärd kvinnlig begåvning.
Cusk visar upp tidsandan
Samtidigt kan jag förstå Cusks genomslagskraft. Hon ligger helt rätt i tiden. Cusk visar upp tidsandan, men inte i form av en klassiskt stor berättelse i gediget utförande. Nej, inget känns rätt i hennes berättelser om man utgår från klassiska och traditionella måttstockar. Kanske lär man sig av hennes bok att längta bort, att längta hem till något annat.
Kvar efter den första genomläsningen blir en matt känsla av att ha blivit bedövad av alla intryck. För det är nu så att Cusk liksom projicerar sin begåvning på läsaren. Jag har fastnat i hennes ord och vill för egen del skriva mig ut ur detta som jag kallar ett postmodernt tillstånd.
Det känns som om endast en klassiskt skolad poet kan hjälpa mig att återerövra världen igen. Eller en klassisk modernist. Nej, jag vet faktiskt inte riktigt vad eller vem som ska hjälpa mig hitta tillbaka igen.
Omläsning av Cusks ”Parad”
Sedan vid en andra läsning börjar jag om på nytt. Kanske är det själva de strukturer som Cusk använder sig av en produkt av hennes konstnärliga blick. Blicken som gör allt till konst, allt blir till objekt, även ett intagande leende.
Ja, kanske liknar Cusks blick den man finner hos en manlig konstnär. Hos henne blir det så genomtänkt och metodiskt att det kan skrämma. Här har vi en kvinna som törs på allvar objektifiera allt hon ser. Att hon inte skäms! Så jo, hon är skicklig, hon serverar konst som språk och språk som konst.
Jag antar att den maktordning Cusk själv genomlevt och tampats med förmått henne att erövra maktens redskap för att sedan kunna skriva en kylig roman som denna. Därför är den strukturerad som en polyfoni och gestaltar ett kollektiv.
Jag får ett intryck av att Cusk har använt sig själv för att skriva fram en struktur som speglar ett postmodernt tillstånd. Hon är sitt eget material, sin egen blick. Så vill jag se det. Det faktum att en genial kvinna använder maktens redskap som berättarteknisk utgångspunkt skänker en läsupplevelse man kan ha svårt att bli färdig med. Så för den som letar efter verkligt utmanande och krävande läsning väntar här en omtumlande upplevelse.
info@opulens.se
