SPRÅKLÅDAN. ”Vi undrar varför det i västra Skåne finns skyltar som stavar Helsingborg med ä? Längs en mindre landsväg såg vi en skylt med denna mer svenska stavning / Bilturister från Tranås.”
SVAR: Ordet helsing som i Helsingör och Helsingfors är släkt med hals, här i symbolisk mening ”smalt vatten”. Bruket att stava Helsingborg med ”ä” var ett led i den språknationalism som rådde under stora delar av 1900-talet i Sverige. Man ville helt enkelt framhäva svenska språkets särart i stället för att vika ner sig för en internationell eller i alla fall skandinavisk stavning.
Att övergången till ”e” skedde 1970 är signifikativt. Nu ville man ta bort den nationella särarten och satsa på det kosmopolitiska. Av de skandinaviska länderna har Sverige varit det land som mest anpassat sig till internationell stavning.
Vi kan bara titta på Norge, där man mycket oftare skapar egna ord för moderna företeelser. I Sverige heter det ”centralstation”, i Norge sentralstasjon, det vill säga en stavning mer förankrad i det egna språkets tradition. Det skandinaviska har alltmer kommit att förknippas med tradition och kvalitet, så vi ser numera en rörelse åt andra hållet, där å, ä och ö kommit att beteckna något genuint.
Från början räknades å, ä och ö som diakritiska tecken, det vill säga som a respektive o med tillägg på samma sätt som franskan har sina cirkumflexer och apostrofer.
Vi skulle numera kunna tänka oss en reklamkampanj riktad till amerikanska turister på jakt efter något annorlunda och exotiskt där man återigen började stava med ä, exempelvis ”A true Swedish Experience in Hälsingborg, Skåne”.
