RELIGIONSHISTORIA. Joel Halldorfs bok väver samman religionshistorien på ett förtätat sätt och underlättar förståelsen för vad som pågår i dagens värld med företeelser som populism och auktoritära tendenser, skriver Vladan Lausevic.
Gud: Återkomsten. Av Joel Halldorf
Libris förlag.
Kan man verkligen beskriva Sverige som ett postsekulärt samhälle? Vid första anblicken upplevde jag begreppet närmast som en intellektuell chock. Som uppvuxen i en ateistisk familj med både kristna och muslimska släktingar har det sekulära och Sverige utgjort en stark inspiration med tanke på hur religionen kom att brukas under och efter kriget i Bosnien. Politiska allergier kan läkas genom förnuft och nya insikter, något som jag finner i boken Gud: Återkomsten skriven av religionshistorikern och den kristna tidningen Dagens ledarskribent Joel Halldorf. Författaren med sin politiska hemvist i den katolska socialläran (ödmjuk konservatism) kan få även en sekulär humanist som undertecknad att finna ”tro, hopp och kärlek”. Eftersom det postsekulära Sverige också innebär strävan efter ett bättre Sverige när det kommer till identifikation och mångfald.
Som ung hörde jag en gång komikern Magnus Betnér säga att ingen i Sverige tror på Gud men att alla tror på något. Det ligger mycket i det med tanke på individualismen och de självbilder som finns i samhället. Sverige har genom samhällsvetenskapliga undersökningar framträtt som närmast ett sekularismens Mekka i världen. Men att Sverige idag är postsekulärt innebär enligt Halldorf att religionen blir allt mer normerande och meningsfull för människors vardag. Därför kan inte religionen längre ignoreras i det demokratiska samtalet så som skedde under exempelvis 00-talet.
I boken visar Halldorf att han behärskar den akademiska litteraturen och forskningsläget väl. Det gör att boken känns nästan mer som en text om kollektiv identifikation och mänsklig organisering. Men det är just det som jag ser som bokens styrka i en tid när vi behöver modernare synsätt på aspekter som gemenskap, existens och acceptans. Boken väver samman både den globala, europeiska och svenska religionshistorien på ett förtätat sätt och underlättar förståelsen för vad som pågår i dagens värld med företeelser som populism och auktoritära tendenser.
[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]
En av Halldorfs centrala teser är att ett stort antal människor upplever existentiell vilsenhet och brist på mening i sina liv men att religionen då kan göra stor skillnad för individen. Han menar även att både liberalismen med sina mänskliga rättigheter samt demokratin med sin konstitutionalism behöver den religiösa grunden för att fungera väl. Inte minst i samband med flyktingmottagning och sociala problem där religiösa individer ofta visar sitt engagemang när det brinner. ”Relationalitet” är ett av bokens nyckelord som fångar upp beskrivningen av människan som social och relationell varelse aktiv inom ramen för sina olika lokala gemenskaper.
Halldorf är kritisk till både den svenska statsindividualismen och liberalismen som idé eftersom författaren menar att båda har sina brister och begränsningar när det gäller människors existentiella behov. Det är bland annat synen att individen idag är mer alienerad samtidigt som individen i många fall i dagens värld är mer splittrad i sina identifikationer. Som liberal läsare kan jag uppfatta Halldorfs bok som uppmuntrade och kompletterande i samhällsdebatten. Med budskapet att mångfalden ska ses som en styrka för samhället och att liberalismen är som bäst när den försvarar individen mot diverse former av kollektivism och övergrepp.
Dessutom tar Halldorfs bok upp ett annat argument emot kollektivism och nationalism. Den brittiske forskaren och marxisten Eric Hobsbawm menade en gång i tiden att nationen har blivit en ersättning för religionen medan Halldorf med kristen metaforik menar att nationen inte är någon frälsare. Snarare ligger problemet i att högerpopulistiska rörelser vill kollektivisera människan och styra hennes identitet ovanifrån vilket bland annat har negativ inverkan på lokala gemenskaper. Istället vilar Halldorfs budskap på att politiker i högre grad bör se religionen som en tillgång för samhället.
Sveriges religionshistoria är trots allt fylld av intolerans och sociala fobier, något som tidigare drabbade exempelvis baptister medan misstänksamheten idag främst riktas gentemot muslimer. Att debatten om religion ofta kan vara polariserande beror också på att man inte alltid skiljer på stat och samhälle. Halldorf menar med all rätt att när politiker talar om behovet av politik för ett sekulärt samhälle så kan det bara innebära att staten blir allt mer repressiv gentemot de religiösa. Utvecklingen återfinns bland annat i förslaget om förbud mot böneutrop hos KD och SD samt Liberalernas negativa utspel om slöjor och konfessionella friskolor. I denna kritik är Halldorf också negativ gentemot det senaste utfallet i EU-domstolen som ger privata företagare mer rätt att bestämma om klädkoder och något som innebär legitimering av sekulär mentalitet. Men att företagare ska kunna skapa egna ”sekulärzoner” borde egentligen ses som en del av den mångfald som boken förespråkar.
Boken är relativt lättläst och indelad i tydliga kapitel. Jag önskar dock att Halldorf kunde ha skrivit ännu mer om hur det postsekulära Sverige kommer att gestalta sig i vardagslivet i framtiden men det som är positivt är att boken avslutas med ett mycket uppmuntrande budskap om ödmjukhet, tålamod och tolerans som Sverige behöver inför 2020-talet. Postsekularism är framtidens nyckelord.
vladan.lausevic@opulens.se
