CIVILISATIONSKRITIK. “I sin blandning av smuts, snusk, romantik och teori är Stasiuks Östern en slags roadmoviens Gilles Deleuze, också genom att han skapar betydelsemättade nyord. Som skildring av Östeuropas industri är ordet ”elektrodoft” mästerligt”. Jesper Nordström recenserar Andrzej Stasiuks Östern.
Östern av Andrzej Stasiuk
Ersatz (2017)
Andrzej Stasiuk har en fot innanför och en fot utanför det kommunistiska narrativet med sina tonår före 1989 och vuxna ålder efter. Med en prosa stundtals lika nervig och rastlös som Jack Kerouacs reser han genom Polen och Rysslands stigmatiserade miljöer och tar sällan ställning; han är den exalterade skildraren, som en Walt Whitman i kålsoppans och katolicismens hemvister.
I en passage skildrar han det fasansfullt lakoniska i att polska hemmafruar putsade fönster i skuggan av Auschwitz, det var visst någon rök som gav fettavlagringar. I nästa andetag utövar han fingertoppskänsla för det där robust närmast postapokalyptiska som är kommunistländernas signum, alla dessa primitiva motorer som verkar gå att köra på vilken petroleumsörja som helst.
Det är en civilisationskritisk bok som ibland romantiserar över umbärande och verkar vilja skärpa blicken för det lilla; om nu fattigdomen var ett resultat av kommunism eller nått annat låter han vara osagt, men visar ömsint på att de religiösa högtiderna blev mer innerliga just på grund av bristen. Bara några få droppar av parfymen sparad i decennier, bara några få utvalda finare maträtter. Som ville han göra en positiv syntes av kollektivism och polsk katolicism.
Det är helt enkelt en bok som det luktar köttsoppa, diesel och get om. Om ni inledningsvis saknade klyschan postmodernt så kommer den nu, detta är en postmodern bok, inte bara i sin status som genreöverskridande, den är också politisk eklektisk; den är helt enkelt efter moderniteten, om man med modernitet menar en övergripande social ingenjörskonst. I sin blandning av smuts, snusk, romantik och teori är Stasiuks Östern en slags roadmoviens Gilles Deleuze, också genom att han skapar betydelsemättade nyord. Som skildring av Östeuropas industri är ordet ”elektrodoft” mästerligt.
Boken är redan ett halvår gammal men har fått ny aktualitet med Polens kollisionskurs mot EU, för i det landskap som Stasiuk skildrar finns det inte bara småskalighet och kritik mot den västerländska liberalismen, utan det är också myllan till värdekonservativ reaktion.
Polen är både geografisk bokstavligt och ideologiskt bildligt inkilat mellan öst och väst, och Stasiuk sätter fingret på det besynnerliga att när öst och väst möts får vi tydligen det värsta, inte bästa av båda världar.
