LYRIK. “Då denna bok landar så tätt inpå debuten är det dock berättigat att fråga sig varför poeten inte unnat sig en längre redigeringsfas?” Det hade kunnat bli en oförglömlig bok, anser Erik Bovin som har läst “Den sista människans leende” av Axel Winqvist.
Den sista människans leende av Axel Winqvist
Nirstedt/litteratur
Hur ser världen ut om femtio, hundra eller tusen år? Frågar man dagens poeter får man ett dystert svar. Och varför inte vända sig till dem? Om man inte räds svaret det vill säga. Att poesin gärna går armkrok med siarkonsten vet vi. Poet och profet – ordens auditiva och visuella likheter tycks inte vara en slump.
2010 utkom antologin Poeter och profeter: från Platon till Mare Kandre (Gidlunds). I sin recension av boken, i SvD, skrev Carl-Johan Malmberg om profetpoeterna och skönjde en profetisk-poetisk linje från Dante till Mare Kandre: ”I sin dikt varnar de och lär ut, de bär bud om framtiden.”
Samtidspoeten antar gärna rollen som domedagsprofet. De senaste decennierna har det utkommit flera diktsamlingar med undergångstema. I Fredrik Nybergs Offerzonerna (2018) är apokalypsen inte långt borta. Hos Axel Winqvist utspelar den sig om tusen år i Den sista människans leende (2022).
I Winqvists långdikt följer läsaren den sista människan på jorden och hens isolerade tillvaro i ett skyddsrum. Diktjaget minns och sörjer, som hänryckt, den värld som en gång var. Huvudpersonen i denna tragedi är Virginia Woolfs Orlando från romanen med samma namn. Eller rättare sagt Winqvists Orlando då denna bok är, minst sagt, löst baserad på Woolfs roman.
Winqvist skriver fram en apokalyps där homo sapiens skuld utpekas: ”människan begick ett brott / hennes händer suddade ut träden.” Denna bok är dessvärre inte lika mycket sciencefiction som Martinsons Aniara, då den väcker frågor som bör besvaras inom vår livstid.
28 juli i år inträffade Overshoot day. Vid den tidpunkten hade årets ranson av jordens förnybara resurser förbrukats, enligt organisationen Global Footprint Networks beräkningar. Sedan 1971 har datumet inträffat tidigare och tidigare för varje år, med undantag för två pandemiår (då vi av förklarliga skäl levde hållbarare). Om denna utveckling fortskrider, decennium efter decennium, sekel efter sekel – hur välmående kommer moder jord vara om tusen år? Hur beboelig för människor och andra djur?
Den sista människans leende är stundvis organisk, djärv och berörande.
I sin isolering vänder sig Orlando till skriften och skriver det brev som läsaren tar del av. Den sista människan på den här planeten ägnar alltså sista tiden med att skriva ett brev… till ingen. Som hen själv uttrycker det: ”om detta brev landar i dåtiden är jag ännu inte född / om detta brev landar i nutiden finns ingenting.” Orlandos antecknande är djupt mänskligt och hjärtskärande. För visst bottnar meddelelsebehovet innerst inne i ett bekräftelsebehov. Hjalmar Söderbergs bevingade ord gör sig påminda: ”själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst”, (ur Doktor Glas, 1905). Inte ens den extrema form av ensamhet som Orlando genomlider tycks kunna kväva detta grundläggande behov.
Orlandos brev är dock inte enbart en sorgesång dömd till flaskpostens öde. Den är också ett ode. Till livet, till moder jord.
Den sista människans leende är stundvis organisk, djärv och berörande. Boken förefaller skriven av en poet med intuitionen som främsta verktyg; texten upplevs därför aldrig som uttänkt. Winqvist är, kort sagt, ingen George Oppen eller Joar Tiberg, vilket är skönt. Han har onekligen utvecklats som poet sedan fjolårets debut som lämnade mig med blandade känslor.
Då denna bok landar så tätt inpå debuten är det dock berättigat att fråga sig varför poeten inte unnat sig en längre redigeringsfas? Det hade troligen resulterat i ett större nummer; en oförglömlig bok. Bildspråket haltar emellanåt. Och rader som dessa är bara banala: ”marken vet sin jord / himlen vet sitt blå.”
Hellre dröjer jag vid en citatvänlig passage som denna:
jag hade en bror
jag hade en syster
våra händer flätades till rep
lekarna
ljuset
den stora trappan
Världen överlever nog på ett eller annat vis. Jag vill tro det. Mycket tyder dock på att människans guldålder är över. Denna sorgebok landar alltså rätt i en tid ur led. Det finns onekligen skäl att sörja.
info@opulens.se
