Poesin och mystiken

ORDKONST. “Vår värld och vår upplevda värld vibrerar tillsammans”, skriver Carsten Palmer Schale.

I över 45 år har jag varit mycket intresserad av poesi. Förmodligen därför att det är den enskilda litterära genre som jag sysslat med allra mest. Under dessa år har jag även varit djupt engagerad i den företeelse som kan betecknas som mystik. Förmodligen därför att mystiken har attraherat mig både i sin egen rätt och som en del av ett mycket brett religiöst fält och flöde. Det är därför inte så konstigt att jag – särskilt det senaste decenniet – ofta fascinerats av skärningspunkterna mellan den ”mystiska” poesin och den ”poetiska” mystiken.

För mig som religiös fritänkare och poetisk praktikant har helt enkelt den mystiska poesin och den poetiska mystiken framträtt som två aspekter av samma sak. Hans Ruins formidabla bok Poesins mystik (1935) var en avgörande ögonöppnare för det mystiska i poesin: den kontemplativa dimensionen.

Å andra sidan fängslades jag tidigt av det gemensamma inom sufismen, den kristna och judiska mystiken och visst ett hinduistiskt tänkande från Vedanta och framåt, vilka jag uppfattade som tolkningar av enhetsupplevelser och holism, snarare än av det uppdelade och positivistiskt mätbara.

Som sammanhållande kraft har härutöver en rad filosofiska traditioner spelat en avgörande roll. Från delar av den franske ”intuitionsfilosofen” Henri Bergsons kvalitetstänkande över den moderna fenomenologen Edmund Husserls idéer om vara och medvetande till existentialismen efter Martin Heidegger och sökandet efter mening, samt den franske (vetenskaps-)filosofen Gaston Bachelards epistemologi och tankar om drömmar, eld och rymd.

Poesin och mystiken går med andra ord, hävdar jag, omlott i de tysta gränstrakter vari kontemplationen, det enhetliga, intuitionen, det obegripligt meningsfyllda och drömda härskar. Där varje klang inrymmer märg, varje tecken en meditativ grund, varje  konstnärligt uttryck en transcendent mening. I förordet till den franska upplagan av J.W. von Goethes Väst-Östlig divan (1819) heter det bland annat:

”Den orientaliska dikten förefaller Goethe besläktad med den antika mysticismen, med den platonska och herakleitiska filosofin. Goethe, som dykt ner i läsningen av Platon och Plotinos, uppfattar tydligt den släktskap som förenar den grekiska symbolismen med den orientaliska. Han igenkänner överensstämmelsen mellan ett sufiskt tema med fjärilen som kastar sig i ljuslågan och den grekiska myten, som av fjärilen skapar själens symbol, som Psyke presenterar för oss i form av en ung flicka eller en fjäril, gripen och fångad av Eros och bränd av facklan.”

Så kan man antyda något om mystiken i allmänhet – om än något från sidan. Ruin uttrycker sig så här om den religiöse mystikern och mystiken:

”Han strävar att ge en alldeles särskild tyngd och verklighet åt satsen: in Deo movemur, vivimus et sumus. I den mystiska upplevelsen, den mystiska gudsåskådningen, känner han sig ha blivit ett med det oändliga (min kursivering) och är medveten därom. Såsom William James säger i sitt ryktbara arbete om den religiösa erfarenheten, är detta mystikens eviga och triumferande tradition, som knappast skiljer sig inom olika länder och bekännelser.”

Från ett mer poetiskt håll sufflerar Inger Christensen i sin essäbok Hemlighetstillståndet (2000, på svenska 2011) det hela så här:

”Kanske kan poesin inte alls säga några sanningar, men den kan vara sann för att den verklighet, som upplevs med orden, är sann. Denna hemlighetsfulla förening mellan ord och språk är poesins form för förståelse. Ett mysterium, som skulle kunna vara det hemlighetstillstånd Novalis talar om när han säger: Det yttre är ett till det inre upplyft hemlighetstillstånd. “

Christensens tolkning ligger för mig mycket nära just detta att vara ett med det oändliga, men också olika utläggningar om att ”varje ord förutsätter en värld” (Peter L. Berger & Tomas Luckmann, The Social Construction of Reality, 1966) och – kanske –  ekosofins uppfattning om egenvärde. Inte minst genererar friktioner mellan till synes oförenliga ord och upplevelser energi som alstrar ogripbar mening.

Indisk advaitisk filosofi återför oss till vår intonation. Inom denna tradition har Anthony Paul Moo-Young, känd under det självtagna namnet Mooji, uttryckt sig så här:

”Mystiken, som jag ser den genom mina egna upplevelser, är en öppen inbjudan fylld av hänförande upptäckter och intima avslöjanden, förbluffande paradoxer, dubbeltydigheter, självklara hemligheter och obegränsade mängder kärlek. Den mystiska poesin när den är som bäst nuddar vid en inneboende visshet; den berör och väcker till liv ett bortomsinnligt, okuvligt vetande som når oändligt långt bortom vårt förstånd”.

Men med allt detta sagt känns det väsentligt att illustrera resonemanget med några poetiska exempel. Tomas Tranströmer skriver såhär:

Trött på alla som kommer med ord, ord, ord men inget språk
for jag till den snötäckta ön.
Det vilda har inga ord.
De oskrivna sidorna breder ut sig åt alla håll!
Jag stöter på spåren av rådjursklövar i snön.
Språk men inga ord.

Den här dikten, ”Från mars -79”, i Tomas Tranströmers Det vilda torget illustrerar vilken bildmagiker Tranströmer är: Han förmår genom bilder, paradoxalt nog uttryckta just i ord, förmedla de ögonblickets mångdimensionella upplevelser som ofta är så svåra att verbalt beskriva utan att de blir platta och banala eller i värsta fall förlorar sin innebörd. Tranströmer är också mystiker, om än inte nödvändigtvis i religiös mening.

Jag ligger på sängen med armarna utbredda.
Jag är ett ankare som grävt ner sig ordentligt och håller kvar
den väldiga skuggan som flyter där ovan,
det stora okända som jag är en del av och som säkert är viktigare än jag.

Denna sammankoppling av människor och kosmos, av upplevelsen, ofta i ögonblicket (jfr Sören Kierkegaard!), av hur vi hör samman med världsalltet, är mycket karaktäristisk för Tranströmers form av mystik. Tranströmer förenar dessutom de vardagligt sakliga observationerna med drömmen och mystiken: tystnaden i kyrkan vävs ihop med ”brummandet igenom från trafiken därute, den större orgeln”, en motor på vattnet långt borta tänjer ut sommarnattens horisont, och: ”vi vet det egentligen inte, men anar det: det finns ett systerfartyg till vårt liv, som går en helt annan trad”. De benådade ögonblicken, de som ger livet dess mening, kan hos Tranströmer ha helt andra källor än de religiösa. ”Eldklotter” är en kärleksdikt:

Under de dystra månaderna gnistrade mitt liv till bara när jag älskade med dig.
Som eldflugan tänds och slocknar, tänds och slocknar
– glimtvis kan man följa dess väg
i nattmörkret mellan olivträden.
Under de dystra månaderna satt själen hopsjunken och livlös
men kroppen gick raka vägen till dig.
Natthimlen råmade.
Vi tjuvmjölkade kosmos och överlevde.

Bilderna hos Tranströmer är här grenar i ett holistiskt nätverk, där tid och rum, vardagligt och oceaniskt (Romain Rolland) förefaller mig vrida sig in i och ut ur varandra. Vi kan känna hur eldflugor och kor kopplas ihop med evigt och oändligt, hur kärleken knappt kan uttryckas. Vi ser vad som står där men begriper det i egentlig och enkel mening inte. Kärleken och kosmos penetrerar varandra.

Sylvia Plath skriver i dikten ”Vise män”:

Abstraktionerna svävar likt slöa änglar
Deras vithet har ingen släktskap med tvätt, snö, krita eller liknande. De är
äkta vara, helt klart: det Goda, det
Sanna –
hälsobringande och rena som kokt
vatten,
kärlekslösa som multiplikations-
tabellen.
Medan barnet ler rakt ut i luften.

Plath strävar efter den paradoxala konkretion som utmärker mystiken; den som i sin oändlighet borrar hål i verklighetens innersta. När barnet ler rakt ut i luften har vi att göra med ett närmast heligt tecken – som står i bjärt kontrast till det som är enkelt att beskriva och abstrahera (alltså förenkla). I ”Godhet” skriver hon:

Och här kommer ni, med en kopp te
svept i ånga.
Blodstrålen är poesi,
den går inte att stoppa.
Ni räcker mig två barn, två rosor.

Här, upplever jag det, förmedlas en hemlig förbindelse mellan lager av betydelse. Där teet och barnen är konkreta och/eller symboliska, medan den poetiska blodstrålen förmedlar märg och enhet. I båda dikterna av Plath återfinns också både humor och ironi – måhända sarkasm, som ger relief åt det innerliga (barnet, blodet och rosorna).

Marcus Larsson skriver:

Spring morning
the children`s game
of being quiet

eller

winter stars
my boy says he sees better
standing on the ground

Hos Marcus Larsson kan man se hur mystiken fälls ut som paradoxer, orimligheter och tvetydig humor. Detta möte mellan en form av absurditeter eller surrealismer är typiska för mystik dikt.
Jean Bourdeillette skriver:

Daliorna har bevarat solens glöd.

Denna enda rad kan sägas sammanfatta en mängd av det som präglar poesins mystik: hur då, nu och sedan förenas i ett ögonblick, som vetter mot den upphävda tiden. Glöden och daliorna är inte bara ett yttryck för enhet – de är också uttryck för den form av intensitet, översinnlighet och omedelbarhet som är mystiska kännetecken par excellens.

Mina fingrar skriver:

Droppe

I detta hav har Platon summit.
Ur detta djup steg jorden.
Med detta vatten döptes Han.
Min vik är en del av allt detta.
En ocean vari alla minnen
ryms i en droppe.

Poesin låter oss ana ett djup bakom bokstavens yta. Bortom bildens yta. Bortom musikens yta. Bortom allt.

Den franske filosofen Gaston Bachelard avslutade sitt författarskap med den förtrollande boken La flamme d’une chandelle (Lågan av ett ljus) – och insikten att människan är en låga!

Och så skriver han:

”På det hela taget, när alla livets sönderslitna och sönderslitande erfarenheter medräknats, så är det snarast inför mitt vita papper, inför den vita sidan som ligger på bordet på rätt avstånd från lampan, som jag verkligen är vid mitt existensbord.”

En drivkraft bakom mystiken – och poesin! – är att sökaren inte anser att några traditionella vägar eller breda allmänna förklaringsmodeller räcker till för att uppleva varats mening. Man vänder sig från ”det yttre” (med hjälp av just detta yttre!) mot den kontemplation som direkt, oförmedlat, omedelbart, anses kunna ge ”kunskap” eller enhetsupplevelse. Vår värld och vår upplevda värld vibrerar tillsammans. I detta avseende kan man se poesin som ett försök att ge uttryck för den andliga dimensionen av vår tillvaro, för det enkla likaväl som det komplexa tillståndet av vår vardagliga existens. Denna ”kamp” mellan motsatser eller motsättningar är en mycket viktig del av både poesin och mystiken, en ”kamp” i vilken man skall finna ett ständigt sökande efter harmoni och enhet. Både poesin och mystiken handlar om resonans.