PROSA. “Planeten bjöd på motstånd, planet var verktyget för att för ett ögonblick lyckas överstiga hindret.” Robert Myhreld läser “Kamrater på en irrande planet” av Antoine de Saint-Exupéry i en nyöversättning men blir, dess värre, inte särskilt berörd.
Kamrater på en irrande planet av Antoine de Saint-Exupéry
I nyöversättning och med efterord av Marie Berthelius.
Förlag: Bakhåll
Fransmannen och flygpionjären Antoine de Saint-Exupérys Kamrater på en irrande planet inleds med några meningar som kan sägas utgöra ramarna för boken:
”Planeten lär oss mer om oss själva än våra böcker. För planeten bjuder oss motstånd. Människan finner sig själv då hon mäter sig med ett hinder. Men för att lyckas behöver hon ett verktyg.”
Vissa kunskaper, erfarenheter och insikter måste man gå sig till. Eller i det här fallet – flyga sig till.
Saint-Exupéry föddes 1900 i Lyon. I Frankrike håller man ännu idag honom högt och hans barnbok Den lille prinsen har översatts till fler än 260 språk. Vid sidan av att vara författare, arbetade han också som journalist, men det som kom att bli hans huvudsakliga värv var flygandet. Något som sedermera även kom att bli död när hans flygplan sommaren 1944 störtade och försvann ner i Medelhavet.
Föreliggande bok gavs ursprungligen ut i Frankrike 1939 och titeln den engelska utgåvan gavs är svår att inte gilla – Wind, Sand, and Stars. Kamrater på en irrande planet är vad Bakhåll förlag valt som titel och kommer här i en nyöversättning av Marie Berthelius. Angående valet av omslag finns det möjligtvis en blinkning till den engelska titeln. Vinden går att ana, särskilt under läsningen. Kylan under nattstjärnorna i öknen kan vara mördande kall.
Bokens röda tråd är litet fransig. Det beror inte på att den är otydlig, utan för att pennan inte hastar framåt i en spikrak riktning. Från första till sista sidan får läsaren ta del av å ena sidan olika berättelser och å andra sidan Saint-Exupérys filosofiska tankar. De kommer inte sällan omlott.
Saint-Exupéry berättar om eskapader han själv varit med om, men också om sina kamrater som var nära att försmäkta. I dessa äventyrsberättelser stångas män med naturens element – i öknen eller isande kalla bergsregioner – och överlever. Några kommer ut med frostskador, andra med böcker.
Det hedrar Saint-Exupéry att han inte ens ett smul framhäver sig själv. Det låg inte för honom, åtminstone inte utifrån vad läsaren kan sluta sig till. Han skriver inte fram sig själv som en äventyrare som sätter livet på spel i annat syfte än att känna adrenalinet. Han skriver på ett ställe att han gav ”blanka tusan i dödsförakt.”
Saint-Exupéry kände till farorna förknippade med att bege sig upp i den ”vidsträckta rättssal som stormhimlen utgör” och försvara ”sitt postplan mot tre av naturkrafternas gudar: berg, hav och stormar.”
Riskerna stod skrivna i himlen, men framför sig såg han ett mål bortanför flygandet som sådant. Det kan ha varit postleverans, men även spaningsuppdrag för de allierade under andra världskriget. Planet i sig var inte målet, det var medlet. Planeten bjöd på motstånd, planet var verktyget för att för ett ögonblick lyckas överstiga hindret.
Så långt om berättelserna. Bokens sidor har beströtts med filosofiska funderingar i olika längd och kvalitet. Han tar så att säga höjd för att i ett försök överblicka och mejsla ut både mening och sanning för människan. Jag antar att han från sina hundratals meter ovanför jordytan, betraktande vädrets skiftningar likt en pilgrimsfalk, hade mycket tid över till att idissla tankar.
Tyvärr fångar boken aldrig mitt fulla intresse. Det kommer sig inte av dess upplägg (boken är avgjort välskriven) eller exempelvis de något vidlyftiga utsagorna om slavars förhållanden och öden. Det beror inte på något annat än att jag aldrig blir särskilt engagerad av berättelserna eller stimulerad av de funderingar som skrivs fram.
Med det sagt är det ett ovedersägligt faktum att boken har haft och fortsatt kommer att finna sina läsare.
robert.myhreld@opulens.se
