KLASS. Rasmus Landströms bok är ett pionjärverk, som lyfter den mycket intressanta frågan om tillståndet i vår samtida arbetarlitteratur och hur denna tas emot, skriver Carsten Palmer Schale.
Arbetarlitteraturens återkomst av Rasmus Landström
Verbal förlag
Stockholm 2020
”Arbetarlitteraturen” är en internationellt sett stark svensk gren. Samtidigt pockar själva begreppet på definitioner, och leder oss därmed lätt vidare till förhoppningsvis fruktbara och fördjupande reflektioner även utöver de mest snäva. Rasmus Landströms bok på området lämpar sig väl som utgångspunkt för detta. I synnerhet som den tar sitt avstamp under 20- och 30-talet, leder oss vidare till 1970-talet, en anemisk inomlitterär debatt 1987, två bemärkta författare under slutet av 1990-talet, en viss förment tomhet under några år, och slutligen till situationen runt 2010. Arbetarlitteraturen har med andra ord, åtminstone periodvis, framstått som svårdefinierbar och kanske rentav frånvarande.
För att göra en mycket lång historia kort handlade den anemiska historien under särskilt 1980-talet mycket om att varje dikt med tendens – utöver att vara litteratur – upphör att vara dikt i egentlig mening. Engagemang ställdes med andra ord mot det rent litterära. Förhållandet mellan form och innehåll fick sig med andra ord ett nygammalt uppsving. Likt det klassiska gentemot det nya och moderna. Och med det moderna, eller för den delen det postmoderna, avsågs här ofta en språklig och teknisk transformation, ett traditionsbrott, medan detta att ställa arbetet och klassen i (övertydligt) centrum sågs som något ur konstnärlig synvinkel förödande politiskt.
Den anemiska diskussionen i bland annat den pessimistiska antologin Utsikter. 24 författare om arbetarlitteraturen och tidskriften BLM (båda 1987) rör sig här, och förvirrar: det litterära finns inte i arbetarlitteraturen av idag, eller arbetet finns inte i den moderna litteraturen av idag. Kris! ”Var är…” blir ändå standardfrågan. Var är arbetaren som försvarbart element i en litterär gestaltning? Ja, var är arbetarlitteraturen? Vad är den? Hur är den?
Tidigare hade detta, ytligt sett, oftast inte varit särskilt problematiskt. Eller? Arbetarlitteraturen införlivades i vår nationella kanon redan runt 1920, och påstods handla om just det begreppet antyder. Arbetarskildrarna under 30- och 40-talen (Harry och Moa Martinson, Ivar Lo-Johansson m.fl.) sysslade verkligen med arbetare (eller statare), men också med nya former av modern gestaltning. Under stora delar av 50- och 60-talen ströps måhända detta fruktbara förhållande av de framträdande romantikernas, de nyenkla författarnas och de konkretistiska poeternas verk. Ja, kanske inträffade något redan, menar jag undrande, i mötet mellan Ahlin och Lindegren. Rapportgenren runt 1970 (Maja Ekelöf!) var ju uppenbart proletär – men samtidigt litterärt nydanande. Sedan tycks det hela emellertid långsamt avstannat på nytt, och arbetarlitteraturen försvann alltså enligt somliga under 80-talet.
I slutet av 90-talet publicerades emellertid i synnerhet två verk knutna till genren arbetarlitteratur med litterär halt, men nu utifrån en annorlunda synvinkel: eftersläntrarnas – de som under 40- och 50-talen inte fick del av den nya välfärden. Så i Elsie Johanssons monumentala Nancy-trilogi och så även i Kjell Johanssons Huset vid Flon. Men mer än ofta saknades ändå ett arbetarlitterärt samtal i offentligheten. Saken blev inte bättre av de kommande knappa tio åren av avancerad – ofta så kallad språkmaterialistisk – poesi. Men låt oss här med Landström koncentrera oss på det väsentliga: vad är arbetarlitteratur? Här räcker det att åtminstone utgå från litteratursociologen Lars Furulands definition (1984): Med arbetardiktningen kan man mena litteratur 1. om arbetare 2. av arbetare och 3. för arbetare. I skärningspunkten mellan dessa tre perspektiv återfinns den.
Men givetvis är detta inte hela sanningen. Klass är exempelvis inte allt. Litteraritet har ett egenvärde. Själva begreppet ”arbetare” börjar i accelererande takt dessutom bli diffust. Runt 2010 – med trådar bakåt till ungefär 2001; Wrengers Till vår ära (2001), Khemiris Ett öga rött (2003) och Anneli Jordahls biografi om Elsie Johansson (2006) – exploderade på nytt den genre som så länge legat åtminstone halvt i träda både bland läsare i gemen och på tidningsredaktionerna. En av nyheterna var, med författarens egna ord, att ”proletärdikten lämnade fabriken och potatisåkern och klev in i det moderna tjänstesamhället, samtidigt som dess subjekt gick från att vara en man i blåställ till en kvinna i landstingsrock”. Till detta kan också läggas inträdet på parnassen av författare med annan etnisk bakgrund än den svenska.
Från – låt oss säga – 1930 till åtminstone 1970 formades en medveten arbetarklass, som dessutom ofta, om än alltså inte alltid, hade sina skrivande representanter. Samhällsutvecklingen syntes samtidigt starkt gynna arbetarnas sak. Under stora delar av det senaste halvseklet kom utvecklingen dock tyvärr att få motsatta förtecken. Utvecklingen upplevdes snarast gå bakåt och arbetarkollektivet löstes upp i en diffus medelklass och en hårt trängd arbetarklass av mer klassiskt snitt – båda dessutom utsatta för det prekära tillstånd som exempelvis och särskilt präglats av övergången till etnisk segregation, osäkra anställningsvillkor, gig-ekonomi och skuggarbete – men också ett nytt fokus av klass som realitet och erfarenhet. Detta fick också sitt genomslag i litteraturen. Susanna Alakoski (Svinalängorna, 2006), Sara Besicher (Jag skall egentligen inte jobba här, 2012) och Kristian Lundberg (Yarden, 2009) publicerade alla böcker som förnyade arbetarlitteraturen. Hassan Loo Sattarvandis Still (2008) handlar om fyra arbetslösa invandrarkillar. En kallskänka gjorde rentav succé med en diktsamling 2010 i Jenny Wrangborgs Kallskänken.
Likafullt tenderade uppmärksamheten att på nytt tystna redan i mitten av 10-talet. Ett viktigt skäl har varit att arbetar- eller arbetslitteraturen, med klassen i fokus, på ett förenklat sätt började betitlas som exempelvis kvinnolitteratur eller invandrarlitteratur – vilket den naturligtvis samtidigt också kunde vara, men med klassen som existentiell bottenplatta. Personligen uppfattar jag allt detta, som en uppmaning att problematisera såväl begreppet klass, som arbete och identitet. Hursomhelst har vi nu nått en ny våg inom svensk litteratur i allmänhet, och dess arbetsrelaterade sida i synnerhet. Utan Landströms bok hade detta nog inte på länge uppmärksammats för vad det är värt.
Landströms bok är sålunda ett pionjärverk, som lyfter den mycket intressanta frågan om tillståndet i vår samtida arbetarlitteratur, och hur denna tas emot. Resultatet är mycket tankeväckande och manar envar att följa med på, och bidra till, den fortsatta resan på området.
info@opulens.se
