PROSA. Elisabeth Brännström har läst Anna Jörgensdotters nya roman Systrarna och konstaterar att det rör sig om en uppriktig och viktig roman som dessutom lär ut en hel del kvinnohistoria.
Systrarna
av Anna Jörgensdotter
Albert Bonniers förlag
På Anna Jörgensdotters balkong trängs ett överflöd av blommor och örter: penséer, pioner och murgröna täcker väggarna där tre katter ofta sover sin skönhetssömn på katthyllan och lavendel, mynta och basilika samsas i en sliten gammal korg som gått i arv från farmor. Det är här på balkongen som Anna tillbringar en stor del av sin tid, oavsett årstid, och det är här hon låter tankarna vandra fritt när hon filosoferar runt sitt känslomässigt såriga liv som skapande människa, mamma och partner, sitt förhållande till sin kropp, sin kärlekstörst, de återkommande depressionerna och över sin ständiga kamp för en mer rättvis och jämlik värld.
I sin senaste roman Systrarna öppnar Anna Jörgensdotter upp dörren till en inre värld fylld av smärtsamt uppriktiga reflektioner över de existentiella villkor hon själv och andra konstnärligt begåvade, lite udda men hårt kämpande kvinnor fått stå ut med både i dagens samhälle och under många decennier tillbaka i tiden. Anna, vars förhållande till män alltid komplicerats av en nästan omättlig längtan efter villkorslös kärlek, har under åren plågats av svåra depressioner och anorexi som varit så svår att hon hamnat på sjukhus.
Hennes förhållande till sin vuxna kvinnokropp är lika trassligt och sårigt som hennes förhållande till de män som avlöst varandra, men aldrig kommit henne tillräckligt nära. Kroppens kvinnliga former har för henne mest varit till sorg och mycket tid har gått åt till att svälta bort det som syns och märks för mycket. Det här sorgliga stråket uppvägs dock av Annas stora arbetsvilja, kreativitet och rörliga intellekt.
Hon tänker ständigt, formulerar och omformulerar sina tankar och skriver – trots all ångest – fantastiska romaner om sitt eget och andra kvinnors liv och kamp för förståelse och rättvisa.
Den skada som Anna orsakats kompenseras av systrar, kvinnliga själsfränder som existerar både i verkligheten och i fantasin, och det är de som hjälper henne att skapa och formulera en utopi om en form av kvinnligt kollektivt tänkande, där alla medsystrar hjälper varandra att klara av den hårda verkligheten.
I sinnevärlden finns bland annat vännen Adela, som flytt från en våldsam man, och som alltid finns tillgänglig för helande samtal och diskussioner; i fantasin talar Anna allt som oftast med kvinnor hon beundrar som Kathy Acker, Sara Lidman, Sonja Åkesson, Molly Johnson, Emma Goldman och punkmusikern Mia Zapata som våldtogs och mördades i Seattle 1993. Samtalen med de döda systrarna förs i en drömsk fantasivärld som skickligt vävs samman med Annas verklighet och livshistoria och där författaren till sist når fram till en försoning med sig själv, sitt liv och sin egen realitet.
Anna Jörgensdotters prosa är, romanen igenom, mycket väl avvägd. I de avsnitt där Anna går in i sin fantasivärld för att besöka och diskutera med sedan länge frånvarande systrar är prosan drömskt svävande och poetisk. I andra passager, där hennes livs trauman och hennes egen så ofta problemfyllda vardag får framträda, är språket mer korthugget, hårt och koncist. En perfekt kombination som för läsaren mycket nära författarens inre och yttre värld.
Systrarna är en uppriktig och viktig roman som dessutom lär ut en hel del kvinnohistoria och som borde fungera bra både för dem som håller med Anna i hennes åsikter om kvinnors liv i en värld styrd av patriarkatet, och för dem som kanske inte gör det fullt ut.
elisabeth.brannstrom@opulens.se
