SJÄLVBIOGRAFISKT. Genom 90-årsjubilaren Per Wästbergs aktuella memoarbok ”Tidvatten” får vi en elegant överblick över en makalös tid, menar Jesper Nordström, som också erinrar sig en Stockholmsvistelse på 90-talet.
Tidvatten av Per Wästberg
Norstedts förlag
I dag fyller Per Wästberg 90 år och nu i november har hans memoarnok ”Tidvatten” just utkommit. Det är närmast som om han ville ge sig själv en klapp på axeln, men i allt annat än den uppblåsta självgoda stilen. Nej det här känns som att möta den varma gamla släkting man söker sig till på ett stort julfirande när alla andra bara kan prata jobb, bostadslån och livspussel.
Då sitter han där med en mängd anekdoter som helt naturligt strömmar fram som rapporter från en annan tid.
Låt mig dock själv berätta om en tids vistelse i Stockholm som blir ett slags filter jag läser denna bok igenom. Det var sent 90-tal och jag tog chansen att åka upp en sommar och bo i en lägenhet i Laurinska huset som en bekant som kände någon hade haft en vansinnig tur att få hyra i andra hand.
Så här i efterhand har jag förstått att huset är den verkliga högborg för kultureliten där nästan alla av betydenhet i kultur- och media-Sverige tillbringat tid. Jag säger media, för den här byggnaden har på senare år haft en doft av flashiga nya pengar.
Där jag bodde fanns dock en atmosfär av det gamla fina ouppnåeligt bildade Kulturstockholm. Här fanns det målningar i taket i Carl Larsson-stil, de gamla kakelugnarna var välbevarade och i biblioteket fanns en bekväm fåtölj med whiskykaraffer i bekväm närhet. Balkongen bjöd på en utsikt ut mot hela Riddarfjärden och Stadshuset.
Det äldre paret som bodde här var tydligen i Rom och skrev på en ny bok om barockkyrkor. En sådan bildad kulturborgerlighet som nog inte finns mer i samma utsträckning, men som man kan möta i Wes Anderssons filmer. Men här fanns ingen neuros; här hade vi alltså pensionärer som vågade sig på att släppa in rödvinspimplande CSN-glidande ynglingar.
Det krävs värme och trygghet och att bottna. Jag ser som sagt denna sommar som det filter jag läser Per Wästbergs text igenom. Det rör sig om en försvunnen värld i vår huvudstad så som den ter sig i en Stieg Trenter-deckare. Denna gammaldags elegans och humanism som inte kommer med några divalater eller attityder.
Barndomsminnen
Nu handlar Per Wästbergs memoarbok för all del inte så mycket om hans hemstad, men barndomsminnena vävs in hela tiden. Det är upptäcktsfärder i Vanadislunden, tonårsminnen från butiker och av företeelser som försvunnit. Fast oftast utan det där bittra det-var-bättre-förr-tonfallet.
Boken är uppdelad i det mer biografiskt aforistiska och närmast små miniessäer i en del och sedan följer en personligt hållen litteraturhistoria som ändå bottnar i det upplevda och inte rent bokliga. Wästberg skriver om möten med andra, men utan att döma. Han skriver till exempel om Doris Lessings stökiga hem med cannabisplantor. Och om sena nätter och hätska diskussioner med Göran Palm.
De storpolitiska vågorna
Samt inte minst den tid han tillbringade i Afrika och de storpolitiska vågorna. Den bild av Per Wästberg som tonar fram i denna bok är säkerligen också nyckeln till hans framgång som ett slags förhandlare och diplomat i det postkoloniala Afrika. Det gäller att lyssna, aldrig låta kartan vara viktigare än terrängen men för den sakens skull inte vara totalt relativiserande eller undfallande.
Den här boken blir som en lång utsträckt palimpsest över ett århundrade och det är få förunnat att ha varit med om så mycket och hela tiden befunnit sig i händelsernas centrum. Från hårda förhandlingar med afrikanska krigsherrar till en stökig vindsvåningsfest där det så när utbröt knivslagsmål mellan Gunnar Ekelöf och Sven Stolpe. Ytterst få får verkligen vara med, men liksom under min sommar på balkongen på Söders höjder får vi en elegant överblick. I det här fallet över en makalös tid.
jesper.nordstrom@opulens.se
