AVHANDLING. ”Mikael Rahm svarar för en gedigen kartläggning av Per Engdahls långa bana som fascistisk och nyfascistisk idégivare.” Det skriver Bert Mårald som läst en ny avhandling från Umeå universitet.
Från nationell folkgemenskap till europeisk kulturgemenskap. En ideologianalytisk studie av Per Engdahl 1930-1968
av Mikael Rahm
Umeå Universitet
De nazistiska strömningarna i svensk opinion har alltmer kartlagts. Utöver allmänna översikter har fokus flyttats till social- och yrkesgrupper. Särskilt har över- och medelklass synats, naturligt med tanke på att arbetarklassen drogs till socialismen. Akademikerna, prästerskapet, officerskåren, idrottsrörelsens och kulturlivets företrädare tillhör de undersökta grupperna. Därutöver har dragningen till den italienska fascismen, preusseri och germanofili liksom antisemitiska strömningar skärskådats.
På senare tid har biografier över rörelsens ledande företrädare publicerats. Så har Anna-Lena Lodenius givit ett helhetsporträtt av Birger Furugård, och nyligen har Folke Schimanski utkommit med en studie av Vera Oredsson, hans egen syster, som alltifrån uppväxten i Nazityskland varit engagerad i högerradikala rörelser, därtill gift med Sven Olov Lindholm, därpå Göran Assar Oredsson.
Färsk avhandling om Per Engdahl
Till detta kommer en färsk avhandling om Per Engdahl, som verksam långt efter andra världskriget kan ses som en högerpopulistisk länk till vår tid. Författare är Mikael Rahm och boktiteln lyder Från nationell folkgemenskap till europeisk kulturgemenskap. En ideologianalytisk studie av Per Engdahl 1930-1968 ( Umeå Universitet 2025)
Som framgår är det inte en sedvanlig studie i life and letters-stil. Det biografiska perspektivet har tonats ner, ersatt av en idéanalys av Engdahls politiska budskap utifrån hans talrika skrifter.
Värderingsfri metod
Metoden, hämtad från den brittiske statsvetaren Michael Freeden, är värderingsfri, i den mening att författaren varken fördömer eller förespråkar, förskönar eller utelämnar något i Engdahls idéer.
Med ett hermeneutiskt språkbruk tillämpas en kombination av ”barmhärtighetens och misstänksamhetens principer”. Självfallet skall objektiv vetenskap inte fungera som domstol men frågan är om inte tillvägagångsättet normaliserar, någon gång till och med rentvår Engdahls antidemokratiska värderingar.
Per Engdahls fascination för Tyskland tog snabbt ideologisk form
Engdahl växte upp i Jönköping inom övre medelklass, med en artilleriofficer som far och en mor med västsvensk schartauansk bakgrund. Studentexamen avlade han i hemstaden och det kan utifrån hans memoarbok Fribytare i folkhemmet tillfogas att han hade Harald Hagendahl som formidabel latinlektor, beundrad även av Engdahl fastän denne senare som klar antinazist blev Engdahls vedersakare. Det fanns under 1920-talet åtskilligt av parlamentsleda, varom fördes intensiva debatter inom läroverkens elevföreningar. Av Åke Ohlmarks hågkomster från Malmö latinläroverk kring sent 1920-tal framgår att det fanns attraktionskraft i fascismen liksom senare i nazismen.
Redan som gymnasist hade Engdahl anslutit sig till Fascistisk kampfront, kanske inspirerad av latinlektorn Ivar Hjertén i Västerås, som i bokform prisat Mussolinis regim. Möjligen ägde lärare i klassiska språk särskild kunskap om Italiensk politik för i Lundsbergs internatläroverk ställde sig latinläraren Eric Lögdberg 1927 positiv till ett möte med en representant för fascismen, som han såg som främjare av patriotisk anda och en motvikt till grasserande jazzkultur.
Engdahls bana gick vidare till akademiska studier i Uppsala, med inriktning på först historia, där han kom att knyta an till traditionell storsvensk historiesyn, där monark och folk i gemenskap ställdes mot den splittring som modernt partiväsende ansågs generera.
Studierna fortsatte med statskunskap fram till avlagd licentiatexamen. Vid seminarierna för den liberale professorn Axel Brusewitz fanns flertalet politiska riktningar företrädda och Engdahl var till en början inte ensam högerextremist. Enligt Herbert Tingstens memoarer blev Engdahl en gång utvisad ur seminariesalen sedan det kommit till Brusewitz kännedom att han hållit ett antisemitiskt anförande.
Per Engdahl och nysvenska rörelsen
Redan 1931 var Engdahl som 22-åring redo att lansera ett politiskt program. Han kallade rörelsen nysvensk och förespråkade förutom folkgemenskap efter tyskt mönster korporativismen som ledande princip. Efter Hitlers maktövertagande 1933 tecknade han i skriften Folkresningen i Tyskland en historisk bakgrund, som mynnade ut i slutomdömet att i kulturförmörkelsens Europa hade den tyska folkresningen visat vägen mot en bättre framtid genom sin idealitet och disciplin.
Vid sidan om sin livslånga bana som företrädare för den nysvenska rörelsen ledde Engdahl under världskriget partigruppen Svensk Opposition.
Hans inlägg ödesåret 1941 vittnar om hans hållning. I ett sommarting som förbundet Sverige – Tyskland anordnade i Jönköping uttalade han: Det var i spetsen för småländska ryttare som Sveriges största konung en gång på de dimmiga slätterna kring Lützen gick i döden för germanska värden. I skriften Det kämpande Tyskland, med medverkan av Sven Hedin, Fredrik Böök, Rutger Essén samt läroverkslektorerna Gustaf Jacobson och Harry Bergquist, den ene historiker, den andre biolog, skönmålade Engdahl tysk nationalsocialism liksom dess förment geniale och karismatiske ledare Adolf Hitler.
Forskningen går vidare – men skuggorna finns kvar
Engdahl, som fredsdagen 1945 befann sig i Stockholm bland jublande människor, kände bedrövelse över krigets utgång. Efter andra världskriget, då den parlamentariska demokratin fått position som överideologi, blev Engdahl på grund av tidigare ställningstaganden demoniserad. Han orienterade sig mot Europa och enligt egen uppfattning var han en centralgestalt inom Malmörörelsen, namngiven efter hans hemstad. I boken Folkhem i utförsbacke från 1966 , menar Engdahl, att bästa sättet att trygga ett framtida Sverige vore att skapa ett enat, federalistiskt och korporativt Europa.
Även för den som hyst livslång aversion mot nazism och fascism kan Engdahls ståndpunkt utifrån Rahms referat, som inte alltid ställs in i sin historiska kontext, låta som ett välfunnet inlägg i dagens debatt om utökad europeisk sammanhållning gentemot det ryska hotet.
Taget ur sitt sammanhang kunde det även gälla som försvarstal för det europeiska upplysningsarvet, attackerat av dagens fascistsinnade kumpaner i Kreml och Vita huset .
Mikael Rahm svarar för en gedigen kartläggning av Per Engdahls långa bana som fascistisk och nyfascistisk idégivare. Samtidigt ser han behov av fortsatt forskning, särskilt kring efterkrigsperioden.
info@opulens.se
