Paul Celan ‒ ung poet i Paris

MEMOARER. Håkan Sandell har fördjupat sig i biografiska texter om Paul Celan och då i synnerhet poetens tidiga år i Paris och förhållandet med Brigitta Eisenreich. ”En ung förälskelse i ett framtidslöst sårbart ’nu’,” som Sandell beskriver det.

Paul Celan hör, tillsammans med Rilke, Trakl, George och Benn, till de främsta tyska 1900-talspoeterna. Celan kom ur den tyskspråkiga judiska stora minoriteten i Bukovina, som efterhand hade getts en bättre ställning innanför den österrikisk-ungerska dubbelmonarkin, men tilldelades Rumänien efter 1:a världskriget, och idag är en del av Ukraina.

Celan överlevde Förintelsen i diverse arbetskompanier och arbetsläger, på rumänskt territorium, medan föräldrarna dog (mamman som arbetsoduglig sköts av tyskarna, i skydd av rumänsk fascism). De helt första efterkrigsåren levde Celan i Bukarest och Wien, innan han blev varaktigt boende i Paris. Där han försörjde sig bland annat som översättare. Han översatte franska poeter som Rimbaud, Apollinaire och Michaux till tyska, och från ryska Mandelstam, Blok, Jesenin. 49 år gammal dränker sig Paul Celan i Seine, 1970.

Minnesbilder av Paul Celan

Jag har just hämtat in försummad läsning av en under pandemin inköpt men överbliven bok, en antologi med textutdrag där femtio vänner och kollegor minns Celan, under hans tidigaste år och senare under Paris-tiden. ”Mit den Augen von Zeitgenosssen: Erinnerungen an Paul Celan” (2020). Enastående formulerade är Jean Daives läsvärda minnesbilder och dessa finns redan översatta till svenska. Den som vill fördjupa sig kan alltså göra så i Jean Daives bok som utkommit med titeln ”Under kupolen”, översatt av Daniel Pedersen, på Ellerströms 2012, och i nyutgåva på Faethon, 2024.

Jag hade också stort utbyte av en kortare text av Gisela Dischner, längre fram professor i litteraturvetenskap vid universitetet i Hannover. Men allra mest fastnade jag för Brigitta Eisenreichs minnen. Hon kände Celan långt tidigare under Paris-åren (från 1952), där hon försörjde sig som au pair och på andra tillfälliga jobb medan hon utbildade sig till etnolog/antropolog. Detta var den mest levande texten, vilket fick mig att gå vidare och införskaffa hennes självständiga memoarbok ”Celans Kreidestern” (2010).

Gisela Dischners minnen

Men först några rader om Gisela Dischners minnen, vi är då i 1960-talets Paris. Hon och Celan konkurrerar om orginalutgåvor av Kafka hos bouquinisterna. Han pekar ut lägenheten där Michaux sitter och arbetar för henne, och de diskuterar Gottfried Benn. Men något att föra vidare: Dischner gör sig några noteringar kring Celans röst, just sådant som annars ofta försvinner med människor. Hon beskriver det som att hans röst var mjukare och mörkare vid diktuppläsningar än i samtal. Och att när han pratade om Osip Mandelstams liv och öde, skriver hon, blev röstläget högre och hårdare ”mit deutlich österrreichischem Akzent”. Mandelstam som förvisades under Stalin och senare dog i transitläger är en uppenbar identifikationspunkt för Celan. Till eventuell hemdialekt återgår vi vid emotionell upprördhet.

En kärlekssaga

Så tillbaka till Brigitta Eisenreich, bakom hennes ståtliga (efter)namn döljer sig en sann kärlekssaga, som politiskt inkorrekt nog inleds ungefär samtidigt som Celan gifter sig med franska Gisèle Lestrange (som Edith Aron beskriver apropå hennes konst i en annan text som ”allt mer blomstrande”).

Eisenreich hade dykt upp 18-årig i Paris, tysktalande från Prag, och åtnjöt som au pair trots den njugga lönen friheten i fristående boende med egen ingång och fransk fördomsfrihet. Mobiltelefon har man som bekant inte 1952, men hon har en krittavla utanför sin dörr, och när Paul Celan sökt henne men hon varit utgången lämnar han meddelanden, i krita, ibland bara en liten ”anonym” davidsstjärna. Men ofta hör hon honom vissla från gatan det överenskomna temat ur Schuberts ”Unvollendete” (den 8:e symfonin), vilket måste ha visslats högt, då hon bodde i vindsvåning, vad jag förstår på 6:e våningen. Efterhand hänger hon i stället ut en liten “flagga” när hon är hemma, för att bespara vännen-älskaren de många trappstegen.

Även Eisenreich beskriver Celans röst, den är ”angenehm und wohlklingend”, jämn och utan betoningar, heter det. Hon kallar honom “från första stund älskansvärd”, men är också klar över att det kommer att bli en “svår relation”. Efter Celans – ännu opublicerad och absolut okänd – första besök i hennes vindskupa tömmer hon inte askkoppen efter honom utan spar cigarrettfimparna. Kärleken dem emellan förblir outtalad i sentimentala ord, men fortsätter under hela nio år, fram till 60-talets början. I Celan-biografierna lämnades detta länge föga eller inget utrymme. Men desto intressantare så här, ingen genikult och ingen kulturindustri kring den berömde diktaren, utan en ung förälskelse i ett framtidslöst sårbart ”nu”. Paris-stämningarna från 1950-talet är härliga. Som så många beskriver hon en ännu glest trafikerad huvudstad mellan silvergrått skimrande fasader.

Insyn i Paul Celans poesi

Eisenreichs minnesteckning av Celan är bredvid Jean Daives den mest personligt berörande och stilistiskt säkra som jag tagit del av. Det ges glimtar av insyn i Celans poesi, men Eiesenreich väcker också intresse för hennes egen person och livshistoria. När de möts är Celans debutdiktsamling ”Mohn und Gedächtnis” ännu under arbete. Efter några år in i deras förhållande utkommer Celans andra diktsamling ”Von Schwelle zu Schwelle”. Den översättning man då tar för given är: Från tröskel till tröskel, kanske med bibetydelsen, på både tyska och svenska: vid dödens tröskel. Men Eisenreich berättar att de samtalat om ordets dubbla betydelse, att Schwelle även betyder sliper, som i sliprar under järnvägsspår. Och Celan kommer i samtalet även in på hur han under de tidiga ungdomsårens tvångsarbete i Moldavien (mellan juli 1942 och februari 1944), bland annat deltog i att lägga räls. Eisenreich funderar i efterhand på om boktiteln syftar också på sådant anläggningsarbete, kanske också med en skrifttematisk dubbelbetydelse.

Brigitta Eisenreich själv

Men Brigitta Eisenreich själv? Hon återkommer, som om hon urskuldade sig själv, eller kanske snarare honom, till det vanliga med osäkra kärleksförbindelser i efterföljd av kriget, och till en tidens misstro mot de stora orden och de säkra löftena, till en samhällelig oro och en längtan efter att hinna uppleva kärlek i sitt liv innan det är slut. Ett tema som en flitig memoarläsare kan igenkänna från historierna som berättats av motståndsrörelsernas (överlevande) medlemmar. 1955 tar hon, med ett långt tyskt ord för ett kort ingrepp, Schwangerschaftsunterbechungen, ”graviditetsavbrott”, alltså abort av deras gemensamma barn. Hon gör detta som varande ogift mor. Hon reser då ensam, som tidens sed var, till abortkliniken över gränsen. Efteråt drömmer hon att hon är tillbaka i sin egen mors sköte. Återvänd till Paris möter henne ingen på järnsvägsstationen, och hon har bestämt sig för att relationen framöver skall vara av vänskaplig natur. När hon ser Celan på nytt ändrar hon sig.

Paul Celan och politiken

De diskuterar ofta politik samman, Ungern-upproret, franska intellektuellas stalinism. Celans grundhållning är anarko-kommunistisk, frihetlig socialism, Kropotkin och Landauer, han är anti-stalinist. Litteratur pratar de självfallet mycket om, och återkommande också den antisemitism som fortfarande sticker upp huvudet i den tidens Västtyskland. Men mot slutet av 50-talet tycks förhållandet mer självmedvetet, hon börjar notera i en anteckningsbok, och Celan börjar bli berömd, en litterär celebritet, Georg-Büchner-Preis tilldelas honom 1960. Medan Celans ytterligare förhållande, det till den österrikiska poeten Ingeborg Bachmann, naturligt nog kastar en skugga över det egna. Eisenreich klarar inte att helt förlora den älskade mannen, men som hon skriver, ”die Hoch-Zeiten unserer Beziehung waren vorbei”.

Förhållandet klingar av

Under 1960-talets första år börjar så förhållandet sakta klinga av. Celan önskar att Eisenreich och hustrun, Lestrange, skall bli närmare vänner, ”wie Schwestern”, men detta fungerar dåligt, och ingen av ”systrarna” visar större intresse för projektet. Celan fortsätter kontakta henne, de nattvandrar på kajerna, men hon klagar, han bälgar konjak, han låter henne inte sova. Celans krigstrauman börjar komma upp till ytan. Eisenreich är några väsentliga år äldre nu, och mer kritisk, hon finner honom självuppslukad, samlivet försämras, det vackra är borta. De går isär.

Paul Celans död

Följer gör tillfälliga möten på boulevarderna, 1968 och 1969. Vid det sista mötet berättar Eisenreich att hon nu har en liten dotter och Celan förklarar sig glad över detta, men har ingen ytterligare kommentar. Några månader senare är han död. Eisenreichs mor ser dödsrunan i en tysk tidning. När Brigitta Eisenreich i slutkapitlet, och ett långt liv senare, försöker sammanfatta sin ungdomsförälskelse, kring vad det gav och vad det tog, så fattas henne orden. Kring sin hals ‒ gamla damen ‒ bär hon fortfarande den guldkedja Celan en gång gav henne.