ROMAN. ”’De sovande barnen’ är i sin helhet en mycket läsvärd, skarp debut.” Det skriver Elisabeth Brännström som läst Anthony Passerons självbiografiska roman om en traumatisk familjehistoria.
De sovande barnen av Anthony Passeron
Översättare: Marianne Tufvesson
Albert Bonniers förlag
För några år sedan började den franske gymnasieläraren Anthony Passeron (1981-) intressera sig på allvar för sin familjs historia.
Det var mycket han undrade över och speciellt nyfiken var han på den tystnad som alltid omgivit hans farbror Désirés korta liv.
Allt Anthony Passeron hade till hjälp i sin släktforskning, utöver sina egna rätt bristfälliga minnen, var en samling rullar med privata filmer från åttiotalet och det var på en av rullarna han hittade en sekvens som skulle hjälpa honom att bättre förstå problematiken runt Désiré.
Den korta filmsnutten som spelats in den dag han och hans tvillingbror döptes i sin lilla hemby nära Nice på Franska rivieran visar en grupp uppsluppna, finklädda släktingar. I ett hörn skymtar Désiré och hans fru Brigitte för ett ögonblick förbi. Båda skiljer sig så tydligt från mängden att Anthony omedelbart förstod vilka de var och varför deras relation till resten av familjen hade blivit så sårig och omgiven av tystnad.
Désiré och Brigitte var heroinmissbrukare som drabbats av aids och trots att de inte fyllt trettio när de filmades är det tydligt att de inte har lång tid kvar att leva. Båda liknar skelett; kropparna är avmagrade, deras ansikten är slitna och tänderna trasiga. Inom kort ska båda ligga begravda i tätt tillslutna zinkkistor på byns kyrkogård och deras familjer kommer att tvingas leva med sorgen över sin förlust och dessutom dras med den skam ett fördomsfullt samhälle belastar dem med.
Familjen Passeron hanterade sitt trauma antingen genom tystnad eller genom att blanda bort korten. Désiré nämndes sällan inom familjen Passeron, men alla hade en egen åsikt om hans personlighet och hans liv och död. Anthony Passeron ställde många frågor under barndomen, men svaren var förvirrande och som vuxen bestämde han sig för att försöka reda i den härva av tystnad och halvkvädna visor som omgivit hans farbror.
I den självbiografiska boken De sovande barnen, kommer hans önskan att sätta ord på familjens traumatiska historia till fullt uttryck och han har även lyckats med att utveckla berättelsen till att inte enbart omfatta familjen Passeron och trakten där de levt sina liv under flera generationer. I vartannat kapitel innesluter han också en berättelse om forskningen runt aids-viruset. En forskning som sakta men säkert skulle leda till framställandet av fungerande bromsmediciner och större chanser till överlevnad.
Den röda tråden i boken, berättelsen om Désiré och Brigittes förfall, tog sin början i slutet av sjuttiotalet då Désirés föräldrar till sin förvåning fick ett vykort från Amsterdam.
Deras äldste son, den förste i den välbeställda och respekterade slakterifamiljen Passeron som tagit studenten och fått ett manschettjobb, hade dragit iväg till Amsterdam. Det hade han gjort på vinst och förlust med pengar han stulit från sin arbetsgivare.
Han återbördades dock snabbt till familjen då hans yngre bror Émil, Anthony Passerons pappa, åkte och hämtade hem honom på sin mammas begäran. Désiré följde snällt med, men ingenting återgick för den skull till det normala. Samtidigt som Désiré återvände hade polisen nämligen börjat hitta ett stort antal av byns ungdomar sovande i gränderna med sprutor hängande från armvecken. Byn hade drabbats av en oväntad svallvåg av drogmissbruk och myndigheterna stod handfallna när barn från välbärgade familjer både stal från sina föräldrar och gjorde inbrott i andra bybors villor och butiker.
Désiré blev en av de ungdomar som låg utslagna på gatorna. Därtill stal han för att underhålla sitt eget och Brigittes heroinberoende. De delade sprutor med byns heroinister och när aids började skörda sina offer smittades både det unga paret och fostret i Brigittes mage, Anthonys kusin Èmiliè, av viruset. Ingen av dem skulle överleva sjukdomen.
I familjen Passeron reagerade familjemedlemmarna mycket olika på sjukdomen och dödsfallet. Désirés far gick helt in i sin egen tystnad medan hans fru ägnade sig åt en ilsken form av förnekelse och åt lögner angående sonens missbruk och svåra sjukdom. Bland annat envisades hon med att Désiré, som var en snygg, välartad pojke från en respektabel familj, varken kunde vara narkoman eller aids-sjuk, trots att alla tecken tydde på motsatsen.
Anthonys pappas åsikt om sin storebror var däremot betydligt mer negativ och en bitterhet sken igenom då han någon gång nämnde brodern. Själv hade han alltid skött sig, ansåg han, men han hade ändå fått betydligt mindre uppmärksamhet än den bortskämde, självdestruktive Désiré som alltid bara ställt till med problem, och som fortsatte störa familjens frid till och med efter sin död.
Anthony Passeron har lyckats utmärkt med det han ursprungligen förutsatte sig; att sätta ord på sin familjs tystnad. Den lite råa, osentimentala, ibland upprörda, i grunden nervöst känsliga tonen i narrativet om familjen Passerons kamp för att stå ut med sin svåra sorg och sina skamkänslor, ger berättelsen en fin laddning som får den att gripa tag och engagera på riktigt. Dessutom är skildringen av forskningen runt aids-viruset och jakten på ett botemedel intressant i sin egen rätt. Den bidrar med en utmärkt fond till det som drabbade Désiré och hans familj.
De sovande barnen är i sin helhet en mycket läsvärd, skarp debut av en lovande författare som jag hoppas få läsa mer av i framtiden.
elisabeth.brannstrom@opulens.se
