Orwell om Dickens platta budskap

LAISSEZ-FAIRE. “Men om man hatar våld och inte tror på politiken, är det återstående medlet, menar Orwell, uppfostran. Tron på denna förklarar kanske även Dickens stora intresse för barndomen.” Carsten Palmer Schale läser Charles Dickens med George Orwells glasögon.

Charles Dickens  är en av den västerländska litteraturens mest både känslosamma och realistiska författare kan det heta. Både ja och nej. Eric Arthur Blair, mer känd genom författarnamnet George Orwell var en brittisk författare och journalist. Hans verk kännetecknas av ett skarpt intellekt och kvickhet, en djup medvetenhet om social orättvisa, ett starkt motstånd till totalitarism, en förkärlek till språklig klarhet och tro på en frihetlig direktdemokratisk socialism.

George Orwell är väl ansedd som en politisk och kulturell kommentator. Förutom skönlitteratur och polemisk journalism skrev Orwell även litteraturkritik och poesi. Hans två mest kända verk är den dystopiska romanen 1984 (1949) och den satiriska romanen Djurfarmen (1945).

En av de bästa essäer jag läst är George Orwells om just Charles Dickens (1940). Den är inträngande och nyanserad och med ett stort sinne för det väsentliga. Den utvidgar dessutom perspektivet långt utöver det rent litterära. Till ideologiska och politiska analyser. Till filosofiska anmärkningar. Orwell har också rätt när han hävdar att varje författare, i någon mening, har ett sorts ”budskap”. Och det är främst Dickens livssyn som intresserar honom; mindre dennes renodlat litterära kvaliteter.

Orwell är kritisk till allehanda försök att göra Dickens till revolutionär eller marxist. Samtidigt erkänner han, att Dickens med kraft angrep en mängd engelska institutioner. Men Dickens grundläggande ståndpunkt är snarare rent moralisk, hävdar Orwell. Det är sålunda inte så mycket ”kapitalismen” som Dickens vänder sig mot, explicit knappast alls faktiskt, utan den mänskliga naturen. Här bör man dock ha i minnet Orwells egna socialistiska grundvärderingar. Vilka naturligtvis inte hindrade honom (Orwell) att också vara kritisk mot inte minst den totalitära statssocialismen. Det var ju också Orwell som skrev mästerverket 1984. Dock är Orwell giftigt polemisk när det kommer till Dickens försvar av arvsrätten. Den vidriga reproduktionen av makt genom testamenten.

Arvsrätten är nu en fråga som det finns många åsikter om, inte minst bland socialister och marknadsliberaler. Men samtidigt kan man naturligtvis lagstifta mot överdrivet stora ekonomiska överföringar vid dödsfall – sådana som också inbegriper ärvd makt. Även Orwell kan emellertid tänka sig att det är förnuftigt med arvsrätt inom ramen för mer modesta förhållanden; exempelvis vid skifte av egendom i småföretag. Men inte en sådan typ av ekonomisk och maktkoncentration som så att säga är naturlig i det borgerliga samhällets principiella sätt att fungera. Här finns det för övrigt skäl, menar jag, att påpeka vad som kan bli konsekvenser på miljö- och demokratiområdet av slikt. Och Orwell uttrycker sig alltså för över 75 år sedan, och hade inte hela scenen klar för sig. Inte heller den som handlar om problemen med mediekoncentrationen (som jag personligen misstänker skulle ändrat även Marx´ filosofiska grundantaganden).

Charles Dickens är likafullt, enligt Orwell, en revolutionär, men inte i den gängse meningen. Exempelvis avskydde Dickens våldsamma sociala omvälvningar. Hatet mot all form av tyranni är ett bestående intryck av Dickens litterära produktion. Men om man hatar våld och inte tror på politiken, är det återstående medlet, menar Orwell, uppfostran. Tron på denna förklarar kanske även Dickens stora intresse för barndomen. Knappast någon romanförfattare har visat större förmåga att tränga in i barnets sätt att se.

Nu finns det åtminstone två motsatta synpunkter ifråga om att förbättra världen och människans villkor. Den ena handlar om att förändra den mänskliga naturen för att därigenom kunna förändra systemet. Den andra handlar om att förändra systemet för att därigenom kunna förändra den mänskliga naturen. Men kan inte de två idéerna förenas? Man kan till exempel hävda betydelsen av en uppfostran till intresse för självförverkligande istället för överdriven självhävdelse och jakt efter lyx och materiell standard. Och man kan samtidigt vara medveten om att detta inte blir tillräckligt verkningsfullt, om man inte också angriper ”varuspektaklet” eller överflödssamhället. Exempelvis genom kraftigt differentierade varuskatter. Så att vi småningom övergår till ett samhälle där lyxkonsumtion, i nutida mening, inte längre eftersträvas.

För övrigt nonchalerades långtifrån uppfostran i det gamla Östeuropa, tvärtom. Även om man naturligtvis kan ha delade meningar om den. Barnen i det forna Sovjet var sålunda lyckligt befriade från vår samtida liberal-socialdemokratiska laissez-faire-inställning. Samtidigt kan man naturligtvis med fog invända att deras uppfostran var alltför auktoritär och därmed hämmande på det personligt-individuella planet. Faktum är dock att Sovjetskolornas ordningsregler 1971 var förvillande lika de vi själva praktiserade i Sverige på 1930-talet.

George Orwell ser många brister hos Charles Dickens. Denne skildrar sina karaktärer mycket livfullt, men ser dem alltid som privatmänniskor, aldrig som fungerande medlemmar i ett fungerande samhälle. Han visar inget intresse för jordbruk eller annat arbete, och inte heller för idrott, utan ser allt ur den passive konsumentens synvinkel. Han har ingen intellektuell nyfikenhet, och man kan egentligen inte lära sig så mycket av honom enligt Orwell. Hans människor säger, vad de har att säga, men man kan inte tänka sig dem invecklade i intellektuella diskussioner. Och vad menar Dickens vara det bästa sättet att leva?

”When Martin Chuzzlewit had made it up with his uncle, when Nicholas Nickleby had married money…what did they DO? The anser evidently is that they did nothing”.”

Ändå är det klart, det medger Orwell, att Dickens var en högst betydande författare, och som skänkt oss, och kommer att skänka oss, mycket glädje. Visserligen finns det longörer i hans verk och ibland en drypande sentimentalitet. Men han hade en närmast oöverträffad förmåga att återge konkreta detaljer (som Maupassant, Balzac, Joyce), att beskriva den yttre verkligheten. Men hans karaktärer är alltså inte – menar jag – särskilt realistiska. Men också överdrifterna, karikeringarna och förstoringen kan vara psykologiskt givande. Och först och främst var han en kristen i god bemärkelse (det finns ju tyvärr en mängd andra också).

En sorts slutsats från Orwells essä:

”Sanningen är den att Dickens kritik av samhället nästan uteslutande är moralisk. Därav bristen på konstruktiva förslag över huvud taget i texten. Han kritiserar lagen, parlamentsarbetet, utbildningssystemet och så vidare, men alltså utan att någonsin presentera något alternativ. Självklart är nu inte detta en romanförfattares, eller satirikers, givna uppgift, men poängen är att Dickens attityd ytterst inte ens är särskilt polemisk. Exempelvis antyds knappt att han vill ersätta den rådande ordningen med något annat, eller att det skulle göra någon större skillnad om så faktiskt skedde.

I realiteten är det inte heller orättvisans samhälle som är huvudmålet, utan den ‘mänskliga naturen’. Så förefaller det också svårt att peka på en enda passage i hans böcker, där det explicit skulle framgå att det ekonomiska systemet är felaktigt just i sin egenskap av system. Den privata företagsamheten och egendomsrätten attackeras för övrigt aldrig. Och även i en bok som Our Mutual Friend, som är en absurd historia om pengar, pengar och åter pengar, så att säga urklämda ur lik, förefaller Dickens helt okritisk till att individer skulle ha oansvarig makt.

Naturligtvis kan läsaren själv dra slutsatsen, och man kan dra den igen från anmärkningarna om Bounderbys mot slutet av Hard Times och självklart från Dickens verk i sin helhet, som ju inte kan ses som annat än kritiskt mot det onda i laissez-faire-kapitalismen; men Dickens drar inga sådana slutsatser själv.

Det sägs att Macaulay vägrade att recensera Hard Times, eftersom han var oenig om dennas “trumpna socialism”. Uppenbart använder Macaulay dock ordet “socialism” här på samma sätt som man för 20 år sedan såg en vegetarisk måltid eller en kubistisk tavla som ett uttryck för bolsjevism. Men det finns inte en enda menig i hela denna bok som med någon grad av hederlighet skulle kunna kallas socialistisk; nej, i själva verket är huvudtendensen pro-kapitalistisk, eftersom hela den presenterade moralen går ut på att kapitalisterna borde vara snälla, inte att arbetarna borde vara rebelliska. Bounderby är en otrevlig pratmakare och Gradgrind har blivit moraliskt förblindad, men om de vore bättre män skulle systemet fungera tillräckligt väl, för alla parter, är undertexten.

Och så långt man kan tala om social kritik, är det faktiskt svårt att extrahera så mycket mer ur Dickens texter, om man inte avsiktligt lägger ord i munnen på honom. Vid en första anblick förefaller hela ”budskapet” forma sig till en svårslagen plattityd: om människor bara betedde sig lite hyggligare skulle världen också bli anständigare.

Och vad minns jag? Oliver Twist med tallriken, när han vill ha mer mat på barnhemmet.