ÅTERSKAPADE MINNEN. ”Linda Boström Knausgård skriver på en ren och nyenkel prosa om hur det är att leva med en sjukdom som är svår att själv bemästra och där den allsmäktige överläkaren styr och ställer.” Bo Bjelvehammar har läst Oktoberbarn.
Oktoberbarn av Linda Boström Knausgård
Modernista förlag
Mycket i Linda Boström Knausgårds tredje roman handlar om vanmakt, ett mörker som tätnar. Periodvis är författaren mellan åren 2013 och 2017 tvångsinlagd på en psykiatrisk avdelning. I de innersta rummen och korridorerna på avdelningen, kallas i romanen fabriken, pågår en verksamhet som påminner om industriella mönster och strukturer. Allt rör den kontroversiella behandlingsformen ECT, electroconvulsive therapy, där en epileptisk aktivitet i hjärnan framkallas genom elektrisk stimulering. De medicinska indikationerna handlar ofta om djupa depressioner. Det omdebatterade runt behandlingsformen gäller bieffekter och biverkningar, framför allt minnesproblem.
Utifrån ord, handlingar och människor i fabriken, ges fragmentariska bilder, en väv med revor och en berättelse med hålrum. Behandlingen gör att delar av livet försvinner och det energiska minnesarbetet är ofta fruktlöst.
Linda Boström Knausgård är stundtals klarsynt och kan ge utsnitt ur sitt liv med en glasklar skärpa, i andra stunder, finns det ingenting att gräva ur. Det är möjligt att behandlingen är medicinskt betingad och nödvändig, men den får konsekvenser, som det inte går att värja sig mot. Inget försvar finns att uppbåda, då handlar allt bara om förtvivlan.
Det går delvis att förstå att det handlar om att destruera onda strukturer, att försöka få den behandlade att se bortom alla hinder och berg. Men det hjälper inte, där finns ingen ro, ingen helhet. Ordet förgöra finns där, men inte ordet återskapa.
Stöd Opulens - Prenumerera!
Allt flera dörrar stängs, det pågår ett intensivt minnesarbete för att ta fram bilder från barndom, ungdom, äktenskap, föräldraskap och skilsmässa. Det arbetet går så där. Ibland kan det i närmast surrealistiska skepnader återuppstå scener från uppväxten. Författarens far hade ett andra hem på Beckomberga och modern arbetade på teatern. Linda påtog sig i olika skeden i livet skilda roller. Som när hon uniformt försökte att efterlikna Oktoberbarn, en kommunistisk ungdomsorganisation som hade till uppgift att hylla farbror Lenin.
Linda Boström Knausgård skriver en ren och nyenkel prosa, hon närmar sig läsaren i ett uppriktigt uppsåt, hon låter sina känslor beröra och berättar naket om hur det är att leva med en sjukdom som är svår att själv bemästra och där den allsmäktige överläkaren styr och ställer.
Det är naturligtvis en mörk bok, men det finns ljusglimtar. Tankarna kring de fyra barnen, den stora gåvan att få vara med skrivandet och känna friheten på hästryggen. Däremot är det mycket svårt att njuta av Österlen med blåklockor och rödklöver.
bobjelvehammar@opulens.se
