ESSÄBOK. Det tydliga i denna nya bok, som med lite generositet kan kallas en kortessäbok, är att det inte är en vilsam läsning eftersom orden kränger, tankar vrids och vänds, skriver Bo Bjelvehammar som läst De Obekymrade av Horace Engdahl.
De obekymrade Horace Engdahl
Albert Bonniers förlag
På omslaget till den tunna boken De obekymrade av Horace Engdahl finns en beskuren målning av Andrea Mantegna, från runt 1470, allt handlar om den kristne soldaten (i kejsare Diocletianus armé) och martyren Sankt Sebastian. Sebastian överlevde pilarna som sköts mot hans kropp (han vårdades ömt av Irene, änka efter martyren Castulus) men Sebastian överlevde inte kejsarens order om stening.
Sebastian förefaller oberörd av de många pilarna, lugn och rent av obekymrad. Horace Engdal verkar inte märkbart tagen av den långa oron inom Svenska Akademien, där han själv varit en av förgrundsfigurerna. Det har krävts flera offer, men själv står han fortfarande upprätt vid sin stol nummer 17 i församlingen.
Det finns sjok, som påminner om försvarstal, där han både förlöjligar, provocerar och förminskar. Det handlar inte om personer, utan om fenomen och företeelser, som tidningsvärldens drev. Eller hur den nuvarande intellektuella eliten blottar sina tillkortakommanden. När han ska klä sina egna ord, tar han till drömgestalter som Mahuro, ett namn, som han hör i drömmen, just före uppvaknandet. I en annan text låter han sin vän Stig Larsson komma till tals. De båda var medlemmar i redaktionen för den ansedda tidskriften Kris.
En betydande rymd ger han begreppen manligt och kvinnligt, med vidhängande begrepp som dominans, känslighet och otydlighet. Det är inga under av modernitet och inte heller mirakel av vidsynthet. Horace Engdahl är medveten om sina åsikter och de konsekvenser som de har fått, men han betraktar reaktionerna med en viss förströddhet.
Det tydliga i denna nya bok, som med lite generositet kan kallas en kortessäbok, är att det inte är en vilsam läsning eftersom orden kränger, tankar vrids och vänds. Jag jämför nu med böckerna Den sista grisen och Cigaretten efteråt, där fanns det i texten en ljus elegans och ibland en bländande briljans. Något sådant finns inte här. Det strös lite osorterat flagor och skärvor, utan argumentation och utan att driva resonemang eller teser. Nu tillåter inte formen detta i överkant eftersom det i huvudsak rör sig om kortare texter och aforismer.
Horace Engdahl verkar känna detta själv när han försvarar detta att vara öppen och reagera med direkta tillslag:
Sanningen finns i det förhastade.
Sedan ångrar vi oss
och ändrar på bilden,
så att den blir skev, som de andras.
bobjelvehammar@opulens.se
