DRAMATIK. “Har jag verkligen läst Bernhard innan jag läste detta?”, frågar sig David Zimmerman i sin recension av tre nyöversatta dramer.
Tre dramer: Minetti; Jaktsällskapet; Ritter, Dene, Voss av Thomas Bernhard
Översättning Jan Erik Bornlid
Bokförlaget Tranan (2018)
Tumultet i Wien 1988 visar hur Thomas Bernhards ord slår till med en kraft som politiska författare i demokratiska länder i dag ofta bara kan drömma om. Bernhards pjäs Heldenplatz uruppfördes på Burgtheater. Premiären inramades av skandalscener där Bernhard blev utsatt för våld, där nynazistiska grupperingar protesterade och där president Kurt Waldheim tog offentligt avstånd från författaren. Både reaktionerna och själva pjäsen – om en judisk familj vars överhuvud tagit livet av sig på grund av världens och Österrikes tilltagande outhärdlighet – kan tyckas överdrivna. ”Det är bara en tidsfråga innan nazisterna återigen är vid makten”, säger en figur, ”den här lilla staten är en stor gödselhög” en annan. Hela pjäsen utgörs av uppradade okvädinsord mot Österrike, som enligt Bernhard är en dåligt maskerad nazistat. Men det faktum att FPÖ med rötter i det gamla nazistpartiet och med Heinz-Christian Strache i spetsen (en av dem som bråkade vid Burgtheater) sedan 2017 styr landet tillsammans med konservativa ÖVP ger Bernhards pjäs fruktansvärd aktualitet.
Hur som helst, trots Bernhards stora inflytande som dramatiker är det främst hans romaner som översatts till svenska. Förlaget Tranan, som stått för flertalet av dessa översättningar, presenterar nu lagom till trettioårsjubileet av Heldenplatz en volym med tre dramer, som vanligt i översättning av Jan Erik Bornlid. Det är obligatorisk läsning för Bernhardbeundrare. Har man bara läst romanerna är detta faktiskt något helt nytt. Jag ställer mig frågan: Har jag verkligen läst Bernhard innan jag läste detta?
Pjäserna Jaktsällskapet, Minetti och Ritter, Dene, Voss är antagligen inte helt okända i landet; den senare sattes nyligen upp av Gunnel Lindblom på Dramaten. Läsaren erbjuds en rappare, luftigare, mer destillerad version av Bernhard än den som möter i tegelstenar som Utplåning eller Självbiografierna. Frågan som pjäserna alla verkar ställa är hur i helvete vi kan gå till teatern och glatt låta oss underhållas av mer lögner och maskeringar när världen är så förljugen som den är. ”Världen vill bli underhållen / men den borde skakas om / skakas om, skakas om”, säger Minetti, som skrevs för skådespelaren Bernhard Minetti, som på ett metateatralt sätt skulle spela en vansinnig version av sig själv. Den förmögna klassen vadderar sig i en ”sjabbig underhållningsmekanism”, menar ”författaren” i Jaktsällskapet, och som figuren Voss (som löst bygger på Ludwig Wittgenstein) förutspår i den sista pjäsen går vi mot ”total fördumning mot millennieskiftet”.
Humor, ja. Det går snabbt att konstatera att huvudkaraktärerna i pjäserna är helt vansinniga. Men effekten är svartsyn: när jag lyfter blicken från boken har deras egensinniga stämmor borrat sig in i huvudet och plötsligt framstår allt runtom som minst lika vansinnigt, minst lika uppåt väggarna galet och förljuget.
Bernhards dramatik har kraft att skapa tumult i privata känslor såväl som hos verkliga nazister. Läsaren kan nästan känna igen sig i generalen i Jaktsällskapet: han hatar nämligen författaren som sitter bredvid honom vid middagen för dennes förmåga att hänsynslöst skildra världen. Han utbrister: ”Vår författare / skriver en komedi / och alla vi som sitter här / förekommer i hans komedi / Ridån går upp / Här sitter vi / och är en komedi.” Den som läser Bernhards dramer kommer, efter skrattet, att uppleva denna genanta känsla av avslöjande, att ridån går upp och här sitter vi i den makabra svarta komedi som kallas samtiden.
david.zimmerman@opulens.se
