JOZI BOOK FAIR. ”Jag har haft ett liv som hjälpt mig att förstå hur kapitalistklassen kan styra och ha makt över en enormt stor majoritet av arbetare”, säger den prisbelönta författaren Lindsey Collen som växte upp under den sydafrikanska apartheidregimen. Magnus Gustafson har besökt sydafrikanska bokmässan Jozi Book Fair vars tema i år var “Literature and Working People”.
Samma år som Lindsey Collen föddes i staden Mqanduli i Östra Kapprovinsen vann boerna och nationalistpartiet valet på frågan om rassegregation. Lindseys pappa, Donald, hade redan innan apartheid infördes tillträtt tjänsten som kommissionär, ett arbete som innebar att han ansvarade för folkbokföring och arbetsmarknad samt agerade domare i sitt distrikt. Systemet med kommissionärer var en del av det koloniala Sydafrika, och apartheidideologin kan i sin tur ses som en fortsättning på det koloniala projektet.
Barbara, Lindseys mamma, var hemmafru, men hade tidigare arbetat som ekonom. Lindsey hade också två yngre bröder, Gordon och John.
Pappa Douglas bytte ofta distrikt som kommissionär och när Lindsey var ett år flyttade familjen till Pretoria.
– Jag har några av mina första minnen i Pretoria. Jag minns att vi var i en lägenhet, min mamma och jag. Jag minns att mamma var tvungen att bära mig, barnvagn och matkassar uppför trapporna.
I Bochum, i norra Sydafrika, där Lindsey bodde från hon var två till fem år, fick hon börja tolka åt sin mamma. Lindsey var nämligen den enda i familjen som kunde tala engelska, afrikaans och tswana. Hon översatte från afrikaans till engelska när mamman talade med grannfamiljen och från tswana till engelska när mamman talade med tjänstefolket: trädgårdsmästaren, städerskan, kocken och barnpigan. Lindsey blev också inkallad för att tolka från tswana till afrikaans när grannfamiljen skulle tala med sina anställda. Pappan i grannfamiljen arbetade som polis under Lindseys pappa Douglas. I hela distriktet Bochum fanns endast två vita familjer, och det var dessa två, som dessutom var grannar.
– Mina föräldrar var emot apartheidsystemet. Men samtidigt innebar min pappas jobb att han implementerade apartheidsystemet. Han försökte att inte genomföra apartheidreglerna. En svart person skulle bli nekad att driva en affär. Men min pappa försökte undvika att ta beslutet. Det är ett exempel som jag minns.
När Lindsey började skolan och skrev sina första berättelser hade familjen flyttat till Xala i Östra Kapprovinsen. Efter att ha fått ett litet tryckeri, som bestod av bokstäver i gummi samt bläck, i födelsedagspresent av sin mamma, kunde hon även trycka egna böcker. De tidigaste berättelserna handlade om djur. När hon som elvaåring författade en 200 sidor lång encyklopedi samt en illustrerad mystisk berättelse bodde Lindsey i Pietermaritzburg i Natal. Samma år debuterade hon också som aktivist när hon deltog i de vita kvinnornas protestkampanj mot Nationalistpartiet och premiärminister Hendrik Verwoerd. Kampanjen gick ut på att Verwoerd inte var välkommen till Pietermaritzburg.
[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]
Tre år senare, när apartheidstaten konsoliderades genom att Sydafrika övergick från union till republik, studerade Lindsey på en internatskola i Qumbu i Östra Kapprovinsen. I samband med skolans nationaldagsfirande skar Lindsey och fem andra elever sönder sina flaggor med kniv. Därefter brände de flaggorna och begravde askan.
– Jag hade en viss politisk medvetenhet redan då. Jag visste att apartheidregimen och flaggan var fel.
Ryktet om elevernas protest spred sig och dagen därpå blev Lindsey inkallad till rektorn.
– Hon sa: ”Din lilla kommunist. Om du hade varit min dotter hade jag piskat dig.”
I mitten av sextiotalet hade pappa Douglas blivit kommissionär för Alexandra township i Johannesburg och Lindsey kunde återigen bo hemma hos familjen när hon började studera på Witsuniversitetet i nämnda stad. Vid sidan om studierna i juridik och litteraturvetenskap blev hon allt mer politiskt engagerad. Vid flera av gatudemonstrationerna i Johannesburg under vänstervågen 1968 var hon huvudtalare. Lindsey och flera andra studenter greps av polis när de delade ut flygblad mot apartheid vid en järnvägsstation. Enligt både antiterroristlagen och antikommunistlagen kunde den som bröt mot någon lag i samband med att den opponerade sig mot apartheid få livstidsstraff eller bli hängd. Med hjälp av skickliga advokater lyckades Lindsey och hennes kamrater bli frikända från anklagelsen om att ha distribuerat litteratur utan tillstånd på stationsområdet.
I sitt vuxna liv skulle Lindsey Collen komma att bli författare och aktivist i Mauritius, då maken Ram Seegobin, som hon träffade under en resa till London, kommer därifrån. Hon är alltjämt aktiv inom kvinnorörelsen, arbetarrörelsen och de hemlösas rörelse i Mauritius. I början av nittiotalet debuterade Lindsey som författare med romanen There is a tide, som utspelar sig på en rad olika industriarbetsplatser i Mauritius. Sedan dess har hon gett ut ytterligare sex böcker, och blivit översatt till flera språk, bland annat danska och svenska. Alla hennes böcker utspelar sig i Mauritius.
Uppväxten under den sydafrikanska apartheidregimen har format Lindsey Collen som politisk aktivist och gett henne insikter om hur det kapitalistiska systemet fungerar. Hon talar om hur apartheidsystemet präglades av hyckleri. Det hette att människor av olika ras skulle leva åtskilda. Men de svarta behövdes som billig arbetskraft i de vitas gruvor. Den vita minoriteten tog nittio procent av landet och utlokaliserade den svarta majoriteten till reservat utanför städerna. De svarta var ålagda att betala skatt och behövde jobb. För att lämna reservaten behövde de respass. Om de protesterade mot arbetsförhållandena i gruvorna blev de av med sina respass. Samtidigt skulle reservaten själva stå för kostnader för skola, vård och omsorg. Systemet besparade staten kostnader och erbjöd företagen billig arbetskraft. De svarta var arbetsmigranter med tillfälliga uppehållstillstånd i sitt eget land. Faktum är att apartheidsystemet är som en miniatyr och föregångare till dagens globala kapitalism, där fattiga länder utgör ett slags arbetskraftsreservat med hög arbetslöshet och förser de rika länderna med arbetskraft. Skillnaden är att i Sydafrika skapade de styrande reservaten själva. Ett undantag från den här principen var lantarbetarna, som fick bo kvar på de vitas gårdar. Gårdsägarna såg en fara i att samla arbetarna i stora township eftersom det skulle underlätta för dem att organisera sig. Det visar återigen att apartheid inte var en enhetlig ideologi, det centrala var istället att systemet skulle ge vinst till företagsägarna.
– Jag har haft ett liv som hjälpt mig att förstå hur kapitalistklassen kan styra och ha makt över en enormt stor majoritet av arbetare. Jag lärde mig det särskilt när jag såg kapitalistklassen, som tidigare varit gömd för mig, i Johannesburg. Då förstod jag hur det koloniala projektet fungerade, säger Lindsey Collen.
info@opulens.se
