PROSA. ”Marie-Louise Ekman ger en öppen och hudnära skildring av ett liv i strid, av en kärlek, som aldrig dör, av en frånvaro, som också paradoxalt nog är närvaro,” skriver Bo Bjelvehammar som läst hennes bok om maken Gösta.
Jag tror jag går in i hans rum och öppnar en väska till
av Marie-Louise Ekman
Piratförlaget
Skådespelaren Gösta Ekman d y dog den 1 april 2017. Hans grav finns på Katarina kyrkogård och gravstenen är formgiven av hans hustru Marie-Louise Ekman. Ovanpå själva gravstenen med namn och årtal, står ett fönster, där en fågel tittar in, egentligen är det två fåglar, men för att se den andra, måste man gå runt till baksidan.
Gösta Ekmans namn leder tankarna åt en massa håll – Svenska Ords revyer och filmer, Sickan i Jönssonligan, kommissarie Martin Beck, Marie-Louise Ekmans filmer från 1996 och framåt och även stora seriösa roller som August Strindberg i tv-serien ”En dåres försvarstal”.
Marie–Louise Ekman och Gösta delade allt under ett trettioårigt äktenskap, både arbete och privatliv.
Med Göstas död 2017, bröts livstrådarna dem emellan i ett avseende, på ett annat sätt finns de kvar.
Marie-Louise Ekman skriver intensivt om Göstas sista dagar i livet. Det är nära verkligheter, som i vissa fall är svåra att ta till sig. Det är svårt att alltid förstå vad som händer vid sjukhussängen, många upplevelser gränsar till hallucinationer och främmande världar. Mycket handlar om förnekelse och en bristande förmåga att ta till sig det som händer.
Lägg därtill denna ständiga strid mellan rationalitet, förnuft och känslomässiga tillkortakommanden.
Utgången är given, men ändå så långt borta, men ändå så bristande nära.
Det finns inga alternativa vägar, inga stigar, som är okända eller otrampade. Det finns bara en väg, utstakad och rösad. Det som händer är att allt detta stora i ett rikt yrkesliv, visserligen lever kvar, men så bryskt och brutalt klipps av.
Samtidigt med dessa rapporter från ett livs slutskede, löper ett annat spår i boken från Göstas allra första dagböcker. Om en ung mans vedermödor, tvivel och fruktan. Han vet inte vad han ska bli, vad han ska göra eller hur han ska bete sig för att han ska nå sitt mål, att bli skådespelare. Ett trevande och ett sökande.
Det är en knagglig väg, med ständiga misslyckanden. Långa perioder mår han riktigt dåligt som människa. Osäkerheten får ständigt en påväxt, självförtroendet mer än sviktar.
Det är en början på ett liv, som efter många turer och rekyler landar – allt slutar i att han blir en av de mest uppburna inom sitt yrke, skådespelarens.
Marie-Louise Ekman ger en öppen och hudnära skildring av ett liv i strid, av en kärlek, som aldrig dör, av en frånvaro, som också paradoxalt nog är närvaro. Ingenting i rummet vill hon ska rubbas, för tänk om han kommer tillbaka!
Nästan allt pågår:
”Klockan tickar.
En båt.
Hörs i fjärran.
Hammarslagen.
Har tystnat. – – -”
bo.bjelvehammar@opulens.se
